Humanism och idrott

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Ingvar Johansson
Jonny Hjelm


Idrottsglädje. Överst, ett gäng åttaåringar som i IFK Lidingös regi tränar friidrott på Lidingövallen. Underst, Caroline Wozniacki, danskan som för en tid sedan var världsetta i tennis.

Sans 3/2012 har som tema idrott. I tre essäer granskas den. Alla är mycket kritiska. I en kort krönika säger därefter Göran Lambertz positiva saker, men han avslutar med att det positiva med idrott är något gåtfullt. Summa summarum: tre till idrotten negativa artiklar, och sedan några positiva ord i vilka det positiva framställs som mystiskt. Detta kan inte få göras till en humanismens och upplysningsandans syn på idrott. Essäerna innehåller en del grava tankekullerbyttor och direkta felaktigheter; vi vill dessutom hävda att det positiva med idrott i långa stycken låter sig förklaras.

Sans’ omslag står det: ”Alla utom segraren förlorar”. Helt fel. Torbjörn Tännsjö anser att beundran av stora idrottsprestationer måste gå hand i hand med förakt för svaga. Också helt fel. Här följer tre meningar från Lena Andersson: ”(i) Att tävla är att jämföra människor med varandra med avseende på duglighet. (ii) Inget annat. (iii) Och det är att ta bort något från att vara människa.” Den första meningen kan vi instämma i om vi får byta ut ordet ”duglighet” mot ”en specialiserad förmåga”. I idrott jämförs inte människor med avseende på allmän duglighet, utan med avseende på en mycket ”smal” förmåga. Inte ens Usain Bolt vinner medeldistans- och långdistanslopp. Idrottssystemet representerar i detta avseende, för att använda idrottsfilosofen Mikael Lindfelts begrepp, en ”koncentrerad livsförenkling”. De därpå följande meningarna anser vi inte bara vara ytligt felaktiga, utan i grunden så. Idrott är mycket mer än bara jämförelse, och är för många något mycket positivt.

Eftersom vi i lika hög grad som Torbjörn T och Lena A ställer oss bakom humanismens och upplysningens allmänna ideal, tycks en debatt om humanism och idrott vara av nöden.

Vi kommer endast att diskutera frivillig idrott som hos de idrottande inte ger upphov till bestående men. Att tvinga någon till tävling strider naturligtvis direkt mot humanismens ideal, och hur humanister bör se på frivilliga tävlingsformer som lätt och ofta ger allvarliga bestående skador (t.ex. boxning och idrott med doping) är ett knepigt problem. Självklart tycker vi också att all organiserad barn- och ungdomsidrott måste följa FN:s konvention om barnets rättigheter. Vi nöjer oss alltså med att diskutera den idrott som bedrivs med sans.

Tävling för tävlingens egen skull

Vissa saker i livet gör vi enbart för att uppnå något annat, och vissa för dess egen skull. Vi går till tandläkaren enbart för att få hela tänder, men – frånsett de få gånger det gäller planerad barnalstring – så älskar vi för älskandets egen skull. För att förstå det specifika i idrott måste man inse att den överväldigande majoriteten aktiva tävlar för tävlingens egen skull. Man tävlar inte för att som ”ute i vanliga livet” uppnå något annat; t.ex. att få ett visst jobb, att komma in på en viss utbildning, eller att vinna en omsvärmad älskads hjärta. Man tävlar i idrott just för att försöka vinna tävlingen. Diplom, medaljer och pokaler är inte målet; de är endast symboler för vinsten.

Inom elitidrott tävlar man idag förstås också samtidigt om prispengar och medial berömmelse, men praktiskt taget ingen når denna nivå utan att under en lång tid ha tyckt om att tävla för tävlandets egen skull. Idrott utanför skolan är frivillig. Om det vore sant att alla utom segraren förlorar, så skulle det inte finnas någon idrottsrörelse att tala om. Också förlorarna vinner något i fråga om livskvalitet.

Att försöka vinna en idrottstävling kräver fokusering, koncentration och mental anspänning i kombination med kroppslig avslappning. ”Tänd men inte spänd”, som det heter. Och att vara i detta tillstånd upplevs av många som mycket positivt. Modern lyckoforskning har gjort rent hus med föreställningen om att det för alla människor högsta lyckotillståndet är den pastorala idyllen. Istället ger för många ”flyt” i en koncentrerad aktivitet inriktad på en utmaning stor tillfredsställelse. Det behöver inte alls röra sig om idrott, men det kan göra det; och det senare är betydelsefullt i den här diskussionen. Många finner denna typ av ”anspännings- och koncentrationslycka” gång på gång i tävlingar – trots att de högst sällan, eller t.o.m. aldrig, vinner. Vinst är bonus, inte en nödvändig förutsättning för deltagande.

För den som aldrig känner den lycka vi talar om, utan verkligen endast tävlar för segerns (eller någon förälders eller kamrats) skull, blir det efter ett tag naturligt att sluta med idrott. Precis som Lena Andersson gjorde, och gjorde rätt i.

Den fråga humanismen har att ta ställning är inte om alla måste tycka om idrott. Det måste de naturligtvis inte. Frågan är den motsatta: bör humanismen fördöma all idrott? Och det senaste numret av Sans tycks märkligt nog peka mot ett jakande svar. Om, som Lena A säger, all idrott innebär ”att ta bort något från att vara människa”, så bör den bekämpas. Men vi hävdar alltså motsatsen: frivillig idrott adderar något positivt till många människors liv.

Låt oss börja med en drastisk beskrivning av idrottslycka. När den niofaldiga världsmästarinnan i armbrytning, Heidi Andersson, sommarpratade i P1 (12/7) inledde hon så här:

Armbrytning är lika med adrenalin. När jag fokuserat, greppat upp mot motståndaren, och starten går med maximal kraft åt rätt håll: Aah! Då pulserar adrenalinet ut i kroppen. Grymmast tänkbara känsla av rus och endorfiner.

Om humanismen syftar till att göra människor lyckliga, så måste det finnas mycket starka skäl till att förbjuda vad som här beskrivs med uttrycket ”grymmast tänkbara känsla av rus och endorfiner”. Så vitt vi förstår kan en sekulär humanist bara ha (djuretik lämnad åt sidan) ett moraliskt skäl mot att en människa försöker tillfredsställa sina drifter, behov och önskningar: det får inte skada andra människor. Principen är giltig också för idrott. Heidi A fortsatte så här:

Det finns ingenting som kan jämföras med den här adrenalinkicken! Jo, en sak: hyggesbränning. När elden dånar, röken ligger tjock, och jag är redo att med bultande hjärta springa fram och försvara brandgatan. Med vetskapen om att det går fort om man misslyckas. Och eld som skenar går inte att stoppa.

Jämförelsen pekar på något för förståelsen av idrotten högst centralt. Samma typ av positiv-upphetsning-och-koncentration-på-aktivitet som ofta automatiskt uppstår hos människor när något verkligt betydelsefullt står på spel, uppstår ofta också i situationer som uppfattas som utmaningar trots att inget verkligt allvarligt hot finns. Här finner vi, Göran Lambertz, en evolutionsbiologisk förklaring till de aktivas förtjusning. Det som en gång förmodligen var del av det som gjorde att vår art lyckades fortleva, lever idag ofta ett eget liv vid sidan av det för livet nödvändiga. Precis som vår sexualitet.

Att idrott ofta också har publik kan förklaras på liknande sätt. För flockdjurs överlevnad är det av stor betydelse att de/vi kan glädjas och sörja med släktingars och stamvänners med- och motgångar. Men också denna förmåga lever idag ett eget liv vid sidan av det nödvändiga. Vi kan glädjas, sörja och i allmänhet empatisera med fiktiva figurer i böcker, filmer och TV-serier. Och på liknande sätt kan vi empatisera med tävlande i idrott.

Många går på bio för att, om uttrycket tillåts, sätta sprätt på sina emotioner. Många går på idrott av samma skäl. Många går på både bio och idrott. De flesta människor tycker uppenbarligen att det är bättre att ha denna typ av emotioner än inga alls; att gråta på bio eller se sitt älsklingslag förlora kan vara mer livsgivande än att kallprata. Att se en spännande idrottstävling kan jämföras med att se en spännande film. Ur livskvalitetssynpunkt går sådan sorg och spänning före leda och likgiltighet, och idrott är bra på att ta bort leda och likgiltighet. Inte bara för de aktiva.

Emotioner tillhör idrottslivet på ett lika integrerat sätt som de tillhör konst-, musik- och litteraturlivet. På samma sätt som man kan säga att många böcker, filmer och TV-serier renodlar vissa aspekter av våra vardagsliv, t.ex. kärleksbekymmer, så kan man säga att idrotten renodlar aspekten konkurrens.

Den allvarsamma leken

Det tillstånd Heidi Andersson beskriver har mycket hög intensitetsfaktor. Men om vi dämpar intensitetsnivån kan vi finna samma fenomen beskrivet, fast i helt andra termer, i statens senaste utredning om idrott. Här står det:

Först och främst framkom att både barn och föräldrar uppfattade tävlingar och matcher som viktiga och roliga ’höjdpunkter’ i idrottsverksamheten. Inte minst den allvarsamma och laddade atmosfär som präglade matcher och cuper framhölls som något positivt och spännande. Detta är värt att notera: medan idrottsrörelsens gemensamma policydokument betonar leken som det primära för barnidrotten visade inte minst de intervjuade barnen själva en stor uppskattning av den allvarsamma nervositet som kännetecknade tävlingar i förhållande till den mer vardagliga träningen (SOU 2008: 59, s.219-20).

Allvar tar grader. Precis som en person kan vara mer eller mindre allvarlig kan en tävling vara det. Här finns en kontinuerlig skala som går från elitidrott via amatöridrott i olika divisioner (där sådana finns) och korpidrott till först högintensivt och sedan lågintensivt sällskapsspel. Någon skarp brytpunkt mellan idrott och sällskapsspel finns inte, men det betyder inte att skalan inte finns. Regnbågen har färger trots att färgerna glider över i varandra. Det finns alltså anledning att reflektera över vilken allvarsnivå som i olika sammanhang är den lämpligaste.

Vi har alls inget emot sällskapsspel, tvärtom, men vi är helt emot att förvandla idrott till sällskapsspel. Och, omvänt, så har vi lite svårt för personer som går in i sällskapspel precis som om det vore fråga om idrott. Vi tycker hela skalan ska få finnas. Någonstans på vägen mellan elitidrott och mysiga sällskapsspel försvinner det allvarsmoment vi försökt fästa uppmärksamheten på. Vi har stor erfarenhet av lagidrotter i lägre divisioner och korpen, och vet att där finns momentet i så hög grad att det vi kallat anspännings- och koncentrationslycka kan uppstå. Vi hoppas att den humanistiska rörelsen inte ska försöka ändra på detta, och att Christer Sturmark (se ledaren i Sans-numret) kan få fortsätta spela blixtschack utan några humanistiska samvetskval.

Tävling för gemenskapens skull

Att idrotten till sin kärna är tävling för tävlingens egen skull hindrar inte att kärnan lever i symbios med andra saker, och att den förmodligen inte skulle kunna existera utan sådan symbios. Främst i detta avseende kommer den mångomtalade sociala gemenskapen. Men den är av ett speciellt slag, som det efter artiklarna i Sans finns all anledning att uppmärksamma.

När vi tänker gemenskap faller det sig lätt att enbart tänka på grupper där alla stöttar alla utan att konkurrera. Men då faller mycken idrottsgemenskap utanför ramarna. Här har gemenskapen oftast en mer komplex karaktär. Det är gemenskap i och genom – inte trots – konkurrens. Att konkurrens inte behöver betyda ovänskap och fiendskap, utan också kan skapa en viss typ av lite laddad gemenskap, har ett flertal sociologer noterat. Och vi tycker hela den internationella idrottsrörelsen är ett enda stort bevis för denna sanning.

Tävlingar är inte överfall där någon (segraren) roffar åt sig något som andra (förlorarna) redan har. Tävlingar är konkurrens om att vara bäst i en viss aktivitet inom ett på förhand givet och av alla deltagare (frånsett fuskarna) accepterat formaliserat regelverk. Tävlingar förutsätter per definition en viss gemenskap mellan de tävlande.

Vad än Lena A personligen har upplevt i fråga om en psykologisk omöjlighet att kombinera konkurrens med vänskap, så kan denna erfarenhet inte upphöjas till allmän sanning.

Tävling och förakt för svaghet

Har Torbjörn Tännsjö rätt i sin tes att i all idrott döljer sig ett förakt för svaghet, så faller det vi sagt till idrottens försvar platt till marken. Men han har dåligt tänkt igenom både idrottens och föraktets natur.

På ett förvånansvärt sätt trollar han bort det tävlingsmoment vi betonat: ”Men i relation till det djupare syftet är tävlingsmomentet ovidkommande. Den mest fundamentala frågan är i stället just om någon sprang snabbare eller hoppade högre än tidigare”. Han låter sin analys helt kretsa kring idrotter där man kan slå världsrekord, och han tycks tro att slå världsrekord är det yttersta syftet med idrott, och dessutom det som åskådaren ensidigt fokuserar. Men världsrekord kan bara slås i de idrotter där tävlingsresultatet också kan mätas i sekunder, centimetrar och kilogram. I de flesta sporter tävlar man inte alls mot klockan eller måttstocken, utan enbart mot varandra. Man kan anordna världsmästerskap i fotboll, men inte slå världsrekord. Bara detta faktum borde fått honom att besinna sig.

Det är stor skillnad i fotbollsskicklighet mellan spelarna i allsvenskan och division 6. Ett allsvenskt lag torde normalt kunna slå ett division 6-lag tvåsiffrigt. Den som tror att idrott enbart syftar till att rangordna människor inbillar sig lätt att fotbollens hierarkiska seriesystem är till för att alla fotbollsspelare ska veta i vilket högre eller lägre stånd i fotbollssamhället de hör hemma. I feodal stil ska sedan personerna i de högre stånden kunna se ner på och förakta dem i de lägre. Men så fungerar det inte. Poängen är att utan seriesystemet får man inte jämstarka lag; utan jämstarka lag får man inget meningsfullt tävlingsmoment; och utan detta får spelarna ingen anspännings- och koncentrationslycka. I kampsporter fyller viktklasser samma funktion.

Och i många sporter – men inte alla! – är vad vi sagt en rimlig grund för en uppdelning i damidrott och herridrott. Claudio Tamburrini tycks (i den tredje essän) se all uppdelning i dam- och herridrott som odemokratisk. Han skriver att ”Integrationen av könen är ett mått på hur demokratiskt ett samhälle är”, men detta visar bara att inte heller han har lyckats se kärnan i idrotten.

Det som för ett otränat öga kan se ut som ren och skär ojämlikhetsdyrkan, är i själva verket nödvändiga mekanismer för att få meningsfulla tävlingar med osäker utgång.

Så till förakt. Den bland filosofer vanliga uppfattningen är att förakt normalt riktas mot en människa som människa, dvs. att det som primärt föraktas hos någon, t.ex. svaghet i något avseende, görs så betydelsefullt att det blir människan som sådan som föraktas. Förakt är i så fall alltid förakt för en annan människa. Så vitt vi förstår borde därför den sekulära humanismen betrakta allt förakt – även t.ex. förakt för religiösa – som icke önskvärt.

Man kan inte beundra den man föraktar, men det innebär inte att man tvingasförakta dem man inte beundrar. Man kan naturligtvis, men det finns inget måste. Torbjörn T marscherar fram i allt för snabb takt. Och utifrån vad vi sett av idrottsvärlden – vilket är en hel del – så är förakt alls inte vanligare här än i den andra sfär vi känner väl till, den djupt konkurrensimpregnerade akademiska världen.

Lena Andersson skriver: ”Att tävla är att jämföra människor med varandra med avseende på duglighet. Inget annat.” Och Torbjörn Tännsjö skriver: ”Den som försvurit sig åt den olympiska tanken är på en evig jakt efter den rent fysiskt och genetiskt bästa individen.” Båda suggererar fram den felaktiga tanken att idrotten graderar människor som människor. De skriver som om det vore fråga om en allmän duglighet respektive en i allmänhet genetiskt bästa individ. Men det är en typ av ”allmänhet” som för det första inte alls tycks finnas, och för det andra inte är det som premieras i idrott.

Har man väl noterat detta, är deras anti-jämförelse retorik punkterad. Överallt i samhället görs det jämförelser med avseende på duglighet och kompetens i olika avseenden. Togs de helt bort skulle alla moderna välfärdssamhällen rasa samman. Poängen med humanismen kan omöjligen vara att avskaffa alla jämförelser mellan människor, utan att se till att oberoende av hur jämförelsen utfaller, så skall alla behandlas humant. I denna åsikt har vi åtminstone Ingemar Hedenius på vår sida; se hans Om människovärde (1982, s 11ff).

Idrott och konst

Vi hoppas att vårt tal om ”tävling för tävlingens egen skull” någonstans i läsarnas hjärnvindlingar skapat förbindelser till uttrycket ”konst för konstens egen skull”. Konst som ses på detta sätt anses vara existensberättigad enbart genom de tillfredsställelser den skänker konstnären (författaren, kompositören) under skapelseprocessen och betraktarna (läsarna, lyssnarna) när de tillägnar sig verket. Inget i samhället utanför dessa mänskliga processer ska behövas som legitimering. Det finns ingen anledning att upphöja detta till en allmän konstnorm, men det finns å andra sidan inte heller någon anledning att förbjuda sådan konst. Vi resonerar så här: eftersom den sekulära humanismen accepterar sexualitet för sexualitetens egen skull, så måste den acceptera konst för konstens egen skull, och om den accepterar båda dessa saker, så måste den i förnuftets namn också acceptera tävling för tävlingens egen skull.

Det är åtminstone vad det förnuft vi begåvats med säger oss.

Copyright © Ingvar Johansson & Jonny Hjelm 2012

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message