Idrottsforskning i tiden. Konferensrapport från SVEBI:s årskonferens 20-21 november, 2013

Print Friendly

Jens Alm, Malmö högskola
Anna Maria Hellborg
, Malmö högskola
Joakim Ingrell
, Malmö högskola
Marie Larneby
, Malmö högskola
Gabriella Thorell
, Ridskolan Strömsholm/Göteborgs universitet


 

Kathy Armour keynote-talade på SVEBI-konferensen.

Kathy Armour keynote-talade på SVEBI-konferensen.

Svensk Förening för Beteende- och samhällsvetenskaplig Idrottsforsknings (SVEBI) årliga forskningskonferens hölls på Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm. Temat Idrottsforskning i tiden hade syftet att bidra med internationella och nationella vetenskapliga rön. Drygt hundra konferensdeltagare representerade 18 lärosäten samt organisationer, idrottsförbund, skolor och kommuner. Rapportens disposition följer inte konferensens program, utan är tematiserad utefter sessioner som författarna anser berör varandra.  Detta motiveras löpande i rapporten. Vi hade inte möjlighet att närvara vid samtliga sessioner. Konferensen hade exempelvis ett par pedagogiska seminarier som vi inte bevistade, läs på denna sida om dem och samtliga sessioners och posterabstrakt.

Plenarföreläsningar

Fyra keynotes gav föreläsningar som belyste Idrottsforskning i tiden ur flera perspektiv. Konferensens inledande plenarföreläsningar tog grepp om stora frågor, med stöd i aktuell forskning. Conflicting ethics? – Medicine, science & elite sport in the 21st century av professor Mike McNamee (Swansea University) problematiserade rådande etiska konflikter inom idrottsmedicin. Huvudfrågan; “Vad är idrottsmedicin?” ställdes i förhållande till terapi, att komma tillbaka till normal funktion, och prestationsoptimering. McNamee menar att elitidrottare är de största risktagarna i en kontext där nya teknologier vill vara i framkant. Vetenskaplig transparens är därmed obefintlig då den skulle ta bort “the cutting edge” i den teknologiska utvecklingen, och möjligheten till den så hett eftertraktade medaljen. Elitidrottare representerar inte ett normalt urval med allt vad det innebär både etiskt och metodologiskt. Till sin hjälp att förklara detta använder McNamee sig av två case: gentransfusion och hjärnskakning. En sammanfattning av dessa case kan brytas ner till en fråga; vem skyddar idrottarna, när prestationer prioriteras?

Professor Kathy Armour (Birmingham University) motiverade Why every child deserves ’professional’ physical education teachers and coaches. Problemet är att flera idrottslärare och tränare inte uppdaterar eller fortbildar sig jämfört med andra yrken. Vem tolererar läkare vars utrustning, metoder och kompetens motsvarar 80-tal? Armour menar att en viss del av ansvaret är forskarsamhällets. Det är inte självklart att aktuell forskning når ut till praktiken, eller anses vara relevant för praktiken. Detta tydliggjordes med exemplet att Idrott och hälsa, som verktyg för statens folkhälsoinvestering, inte förmår skapa en aktiv livsstil hos populationen. Enligt Armour bör innehållet, aktivitetsnivån och ledarskapet förändras, inte antalet undervisningstimmar. För detta krävs en professionalisering av idrottsrelaterade yrken. Individen, det professionella ansvaret, kontinuerlig uppdatering samt fortbildning är centrala faktorer för professionalisering. Avslutningsvis föreslår Armour hur ”Sport and Exercise Pedagogy” kan bli ett verktyg parallellt med forskning om idrottslärare och tränare för en effektiv professionell utveckling under hela idrottslärar/ledarkarriären.

MacNamees och Armours föreläsningar speglade idrotten som att dess verksamhet föregår utövarens behov, som att idrotten i sig är tillräcklig i fallet om professionalisering, eller att idrottens prestationslogik står över utövarens hälsa.

Torsdagens två plenarföreläsningar hade en annan karaktär och baserades på erfarenheter hämtade ur svensk elitidrottsverksamhet. Pär Pettersson, doktor i psykologi och som arbetar med svensk elithockey, gav med föreläsningen Psykologisk träning en beskrivande bild av hur arbetet för en idrottspsykolog i en organisation kan se ut. Pettersson talade om organisationen, individen, våra basala behov samt vilka villkor som behöver vara uppfyllda för att laget/utövaren ska vara nöjd med prestationen. Trots att detta var en givande och riktig “feel-good”-föreläsning, hade det varit intressant med ytterligare teoretisk koppling, exempelvis inlärningspsykologisk- eller organisationspsykologisk teori.

Svenska Damfotbollslandslagets förbundskapten Pia Sundhage och fysiolog/fil.dr Helena Andersson avslutade konferensen med föreläsningen Att använda styrkan i ledarteamet. Frågan ”Hur blir man en vinnare?” var en röd tråd i beskrivningen av teamet kring spelarna. Sundhage menar att elitspelares motivation inte är ett problem, istället handlar det om att inspirera. Ledarteamet bidrar till att skapa en positiv miljö, det är viktigt att coacha varandra och ge varandra uppmärksamhet. Förväntningarna på ledarteamet såväl som på spelarna behöver tydliggöras. Sundhage och Andersson gav en inblick i ledarteamets organisatoriska och specifika funktioner och hur de arbetar för att skapa bäst förutsättningar för prestation. Som fysiolog utvärderar Andersson spelarnas träningsbelastning samt ser till faktorer som vätskebalans och återhämtning. Varje spelares medicinska, fysiska och psykologiska status rapporteras och följs upp av coacherna. Avslutningsvis betonar Sundhage och Andersson vikten av att medvetandegöra spelarnas förmåga, ansvar och roller. Det måste skapas en balans mellan förväntningar, krav och förhoppningar utifrån förståelse, acceptans och respekt för att kunna prestera optimalt. Ekvationen (Kunskap + Färdighet) x Attityd = Spelarens förmåga visar hur betydelsefull spelarnas vilja och attityd är. Sundhages engagemang och kunskap är ett framgångsrikt recept för att forma individer i ett lag och skapa framgångsrika vinnare.

Att forska om kontroversiella och problematiska områden

Två föreläsningar behandlade forskning om kontroversiella och problematiska områden, något som professor Jonas Stier (Mälardalens högskola) och professor emerita Kari Fasting (Norges Idrottshögskola) har erfarenhet av. Som idrottsforskare inom det humanistisk/samhällsvetenskapliga fältet är det sannolikt att man upptäcker problematiska praktiker och attityder som inte korrelerar med tanken om den ”goda” idrotten. Stier föreläste om efterspelet kring hans uppmärksammande utredning om gymnastikförbundets ledarkultur inom tävlingsgymnastik. Stier talade om vad som händer när forskare presenterar kontroversiella resultat. Vilka reaktioner kan forskare mötas av och hur ska detta hanteras? Idrotten anses god och all form av kritik tolkas som ett angrepp mot denna godhet. Stier listade vanliga reaktioner på kritik som förnekelse, bortförklaringar och anklagelser om att utredaren vill idrotten illa. Han betonade vikten av att forskare får fokusera mer på innehållet i sina rapporter än på att bemöta kritik. Trots detta påstående, menar Stier att det måste finnas en professionalism i mottagandet av kritik så att forskningen kan vara en kritisk vän. Vad som saknades i föreläsningen var däremot reflektioner om hur forskare ska hantera kritik som uppstår och hur forskare ska argumentera för att kunna uttala sig om kontroversiella och känsliga saker. För som Stier avslutar, är det viktigt att vara beredd på och kunna hantera kritik, eftersom forskare ges den här typen av uppdrag eller väljer att beforska problematiska områden.

Fastings föreläsning Att förebygga sexuella trakasserier och övergrepp inom föreningsidrott betonade behovet av mer forskning inom fältet. Vad karaktäriserar sexuella övergrepp och trakasserier? Definitionerna skiljer sig åt och gråzoner gör det svårt att nå konsensus. Först under senare år har problemet uppmärksammats på allvar inom idrotten. Norge är en föregångare som tagit krafttag kring problematiken. Fasting presenterade riktlinjer för en öppen och trygg idrottsmiljö, utarbetade handlingsplaner och visade Norges idrettsforbunds informativa filmklipp ”Trenerens ansvar” (www.idrett.no). Dessa presenterar etiska dilemman som kan användas som diskussionsunderlag i utbildningssyfte. Fastings budskap var att kunskap behövs för att förebygga sexuella övergrepp och trakasserier. Utbildning är ett viktigt instrument i uppmärksammandet av denna ofta dolda problematik. Vi måste tala om det för att förhindra det. Sexuella övergrepp och trakasserier har påvisats inom flera idrotter, med tendenser till ökning på elitnivå. Vanligen har forskning som rör unga kvinnor utsatta av män uppmärksammats, men Fasting menar att det finns ett mörkertal när det gäller  pojkar och män som utsätts, vilket behöver studeras ytterligare. Internationellt sker ett övergripande arbete med dessa frågor, se filmmaterial från olympic.org under rubriken ”Sexual Harassment and Abuse in sport”.

I det följande presenteras ett antal så kallade fria föredrag som vi själva tematiserat .

Ridlärarrollen, ’no touching’ och kulturell mångfald i idrottshallen

Idrottens ledarskap var ett återkommande tema, följande studier belyser utmaningar som rid- och idrottslärare möter i takt med samhällets utveckling. Ridlärarrollen i förändring? Förankrade traditioner och nya utmaningar är en delstudie i Gabriella Thorells avhandlingsprojekt (Nationella forskarskolan i Idrottsvetenskap samt huvudlärare i pedagogik på Ridskolan Strömsholm). I intervjuer berättar erfarna ridlärare att de påverkas av samhälleliga förändringar och ekonomiska utmaningar. Ridlärare måste på ett annat sätt än tidigare individualisera verksamheten, vara mer lyhörda för vad eleverna efterfrågar och ifrågasätta de militära och maskulina traditioner de själva blivit fostrade i. Ridlärarna betonade att de var noga med att förändring av undervisningen inte får ske på bekostnad av hästarnas välfärd, säkerhet och grundkunskaper i ridning.

Behovet av medvetenhet om samhällsutvecklingen återspeglas på ett annat sätt för skolämnet Idrott och hälsa.  Marie Öhman (Örebro Universitet) presenterade delresultat från sin post doc The pedagogical consequences of ’no touching’ in Physical education. Utgångspunkten är lärares rädsla för att skapa obehag hos elever och i värsta fall bli anklagade för opassande beröring. Medias uppmärksamhet kring övergrepp, policydokument som skyddar barn och att kroppen sexualiseras alltmer skapar osäkerhet hos idrottslärare. På vilket sätt påverkas idrottslärare och undervisningen av dessa diskurser? Öhman menar att det föreligger en risk för moralpanik; barn har rätt till en skyddad och trygg miljö, men har de inte även rätt till socialisation och personlig utveckling? Öhman spetsar till det: har barnen inte även rätt till fysisk beröring? Om fysisk beröring inte får finnas i ämnet, hur kan läraren hjälpa eleven? Hur förhindras skador, hur korrigeras rörelser, hur visas medmänsklighet? Kan ämnet existera utan beröring? Forskningsområdet är viktigt och det blir spännande att följa Öhmans kommande resultat. Ytterligare en aspekt av samhällsutveckligen handlar om ökad kulturell mångfald. Dean Barker (Göteborgs Universitet) betonar i Preparing physical educators for culturally diverse classrooms svårigheten med att det mångkulturella klassrummet ställer stora pedagogiska krav även på idrottsläraren. Kritik riktas mot att idrottslärarutbildningar inte har prioriterat att förbereda idrottslärare för mångkulturella klasser. Genom teoretisering utifrån Basil Bernstein försöker Barker förklara hur detta kommer i uttryck inom Idrott och hälsa. Han ger även värdefulla förslag till hur idrottslärare kan uppmärksamma och förändra sin undervisning för att kunna möta alla elever oavsett bakgrund.

Genus gör skillnad, då som nu

Två studier har en tydlig utgångspunkt i hur idrotten, då som nu, gör skillnad utifrån kön och genus. Det visar sig inom idrottslärarkulturen och simningens prestationsdiskurser. Suzanne Lundvall (GIH) presenterade med 200 år av utbildning i kroppsövning och drygt 100 år med kvinnliga företrädare två pionjärers bidrag till svensk idrottslärarkultur, Martina Bergman Österberg (1849-1915) och Elin Falk (1872-1942). I rådande genusordning runt sekelskiftet 1900 påverkade de kampen som gav legitimitet åt kvinnors idrottslärarutbildning och idrottslärarkultur. Men den ”nya” idrottslärarkulturen sedan högskolereformen 1970 byggde vidare på ordningen av manliga (rörelse)former som kom att dominera kvinnliga (rörelse)dimensioner. Intressant vore om Lundvall relaterat historiken till dagens idrottslärarkultur med ytterligare problematisering. Kan och bör olika idrottsliga (rörelse)dimensioner relateras till kön och genus idag? Eller är reproduktionen av föregående sekels genuskategorisering ännu så legitim att den motstår ett ifrågasättande av samtida genusteorier? Båda frågor tycks aktualiseras i Karin Grahns (Göteborgs universitet) pågående studie Tid en prestationsfaktor som skapar genus? Diskurser om prestation och kön hos tränare och simmare. Analysen visar att prestation som tidsresultat konstruerar simmarna som presterande/icke presterande. Tränare konstruerar pojkar som presterande för att pojkar förbättrar tider och flickor som stagnerande för att flickor inte förbättrar tider, även om de vill det. Grahn menar att när prestation inte förklaras som tid, utan som en process eller att göra sitt bästa, uppfattas fler simmare som presterande. Prestation är då inte kopplat till kön och även konstrueras flickor som presterande.

Ungdomsidrott, idrottsföräldrar och relative age effect

Tre studier om idrottande ungdomar visade flertalet externa och interna faktorer som påverkar ungdomars deltagande och (eventuella) framgång. Professor Susanna Hedenborg (Malmö högskola) presenterade sin egen och Joakim Glasers FoU-rapport Ungdomar i och om föreningsidrotten – en komplex historia i vilken gymnasieungdomar kommer till tals. Syftet är att kartlägga ungdomars syn på idrott och tankar om framtidens idrott. Ungdomarna talar om idrottens logiker, hur tid och kostnader påverkar val, hur delaktigheten faktiskt ser ut och hur ett framtida ”idrottens hus” kan se ut. Ungdomarna uppskattade att bli tillfrågade, men hyste ingen större förväntan på att resultaten skulle föras fram till de som styr och leder idrotten. Det visar behov på starkare återkoppling till den idrott(sverksamhet) vi beforskar.

Med Hedenborgs och Glasers studie i minnet var det intressant att höra om föräldrars roll i ungas idrottsutövning. PG Fahlström, Susanne Linner och Anna Östenberg Hafsteinsson (Linnéuniversitetet) belyser med studien Äpplet faller inte långt ifrån trädet – om idrottande barns föräldrar och deras betydelse för barnens idrottskarriär föräldrars roller och funktioner i talangutvecklingsprocessen. Empirin består av enkätsvar från vårdnadshavare, vars barn antogs vid de första avgörande uttagningarna inom friidrottens och fotbollens nationella selektionssystem. Enkätsvaren analyseras genom Bourdieus teori om habitus och kapital. Men varför är bara dessa föräldrar intressanta? Vidare har svarsfrekvensen visat sig ganska låg. Detta kunde ha problematiserats ytterligare, då det kan komma att påverka resultatet i stor grad. Vilka föräldrar svarar inte och varför? Sammanfattningen av studiens resultat är att om barn ska lyckas bör de ha välutbildade föräldrar som bor ihop (helst i villa), har arbete, höga betyg i Idrott och hälsa, utövat sport och är engagerade i sitt barns idrottande. Men vad innebär det att vara betydelsefulla föräldrar och vad utmärker dem? Vad ger de feedback om och hur ger de denna feedback? Hur påverkar föräldrarna barnen? Detta ges det tyvärr inte svar på i studien, varför det blir problematiskt att använda sig av habitus som teoretisk ingång.

En aspekt som ungdomar inte kan påverka, utan snarare tycks påverkas av, är betydelsen av den fysiska mognadens roll i utövningen. Den relativa ålderseffekten och framgång för länslagsfotboll presenterades av Tor Söderström (Umeå Universitet), Peter Brusvik (SvFF) samt Stefan Lund (Linnéuniversitetet). Studien, som omfattar samtliga flickor (4517) och pojkar (4404) från Sveriges 24 fotbollsdistrikt som deltagit på elitlägret mellan 2001-2011, undersökte den relativa ålderseffektens (RAE) påverkan på fotbollsdistriktslagens prestationer under elitlägret i Halmstad. För studien konstruerades ett RAE-index gällande perioden 2001-2011 och strukturell data gällande antal licentierade spelare, antal elitlag och matchresultat från elitlägren 2001-2011 samlades in. Studiens resultat återspeglar exempelvis Peterson (2011), då markanta RAE effekter visade sig hos Sveriges samtliga fotbollsdistrikt. Intressant med föreliggande studie är att forskarna fann, hos pojkarna till skillnad från flickorna, signifikanta samband mellan ett distrikts indexerade RAE-värde, matchresultat, antal licentierade 15-åringar och antal elitlag i distrikten. Att detta inte återfanns hos flickorna diskuterades i relation till deras tidigare biologiska och mentala mognadsprocesser, som i sin tur skulle kunna bidra till att fler flickor konkurrerar på jämbördiga fysiska villkor vid uttagningarna.

Sporthjältar, huliganism och idrott som prevention

I Sverige genomförs betydande forskning om idrottens roll och påverkan i samhället bortom ledarskap och frivillig idrottsutövning; hur media konstruerar sporthjältar, hur media bidrar till en huliganidentitet samt hur idrotten ses som ett medel för prevention av sociala problem. John S. Hellström (GIH) studerar i sin pågående avhandling Den svenska sporthjältens historia hur svenska medier har konstruerat sporthjältar från 1920-talet till idag. Hellströms undersökning har vissa beröringspunkter med Tolvheds (2008) avhandling Nationen på spel: kropp, kön och svenskhet i populärpressen representationer 1948-1972, där hon precis som Hellström försöker påvisa en konstruktion av en nationell identitet. Skillnaden är emellertid att Tolvhed sätter denna svenskhet i relation till övriga världen medan Hellström saknar en relationell infallsvinkel till just skapandet av en svensk nationell identitet. Hellström fokuserar på fem svenska sporthjältar, vilket kan innebära en viss problematik. I presentationen framkommer det inte hur urvalet har gått till, varför han valt endast fem sporthjältar samt andelen män/kvinnor. Urvalet kan endast säga något om dessa fem specifika sporthjältar i förhållande till tidigare forskning och inte sporthjältar i stort. Istället för att fokusera på förhållandevis få sporthjältar i förhållande till den relativt långa tidsperioden, hade det möjligtvis varit bättre om Hellström valt en mer komprimerad tidsperiod med samma antal sporthjältar. Då hade urvalet givit ett större djup och kanske också en större relevans för forskningen.

Sporthjälten kan sägas utgöra en positiv ytterlighet av idrottsutövaren som konstrueras av media, precis som huliganen konstrueras som en negativ ytterlighet av (fotbolls)supportern och bemöts därefter. Aage Radmann (Malmö högskola) presenterade i Bilder av det svenska huliganlandskapet resultat från sin avhandling (2013) om hur den svenska supporterhuliganen och huligankulturen tar sig uttryck. Radmann menar att huliganism är ett samhällsfenomen som ändrar karaktär utifrån hur samhället förändrar sig. Våldet är dock en bestående del, fysiskt såväl som symboliskt våld. Idag används sociala medier som verktyg för positionering och kommunikation men även konstruerade sajter för att uttrycka ståndpunkter. Medias beskrivning av huliganism bidrar till att stärka den individuella och kollektiva identiteten hos dem som ingår i huligankulturen. I intervjuer framkommer att huligankulturens samhörighet gör att individerna upplever att de blir sedda och uppskattade. Maskulinitet är en betydelsefull ingrediens, styrka och hårdhet framhålls då pojkar ska fostras till män, men du ska även vara gentleman och uppträda skötsamt för att få vara med, vilket visar på motsatta maskuliniteter. Kvinnors roll inom firmorna är relativt otydlig, med uppgift att köra till uppgjorda slagsmål eller smuggla in föremål under matcher. Radmanns avhandling utgör ett viktigt bidrag till hur huliganism som fenomen kan förstås och förklaras.

Det är intressant att idrott i fallet med huliganism kan uppfattas som ett störande och destruktivt moment för idrotten och för samhället, samtidigt som idrotten anses ha inneboende värden som kan lösa sociala problem. David Ekholm (Linköpings universitet), doktorand i socialt arbete, presenterade avhandlingens tredje artikel Idrott som riskhantering. I artikeln redovisas en undersökning av hur idrott konstrueras som lösning på sociala problem inom ett projekt för integration och brottsprevention, med hjälp av samverkan mellan kommun, skola, en social entreprenör samt lokalt föreningsliv. För att analysera materialet (intervjuer, beslutsunderlag, interpellationsdebatt samt tidningsartiklar) utgår Ekholm från fyra kategorier från schemat problem/lösning: problem, drabbad, lösningens medel och lösningens mål. Ekholm menar att beskrivningen av projektet och idrott som medel att lösa sociala problem skapas på ungefär samma vis utifrån de olika positionerna. Ekholm lyfter förtjänstfullt fram och öppnar för diskussion vad den ideella föreningsidrotten faktiskt kan och ska göra, samt vilka rimliga förväntningar samhället kan ha på idrotten med hänsyn till att hantera och lösa sociala problem.

Idrottsgymnasium: undervisningskompetens och elevers inkilning

Flera skolor ger föreningsidrotten en betydande plats genom att erbjuda omfattande idrottsinriktningar. Detta påverkar bland annat undervisningskompetensen och den sociala interaktionen. Magnus Ferry (doktorand GIH, adjunkt i pedagogik Umeå universitet) talade om undervisningskompetens i Lärare eller tränare? Vilken kompetens har de som undervisar i specialidrott? Studien utgör artikel fyra i Ferrys pågående avhandlingsprojekt. I enkätsvar från 109 specialidrottsundervisande individer framkommer att endast en minoritet av respondenterna har en lärarexamen. Resultatet är intressant med hänsyn till kravet om lärarlegitimation. Emellertid är specialidrott tillsvidare undantaget från detta krav, då specialidrott räknas som ett yrkesämne. Ferry för en viktig diskussion kring ämnet specialidrott i skolan och om hur idrotten räknas som ett särskilt ämne undantaget från regler som gäller för andra ämnen. Åkesson (2010) framhåller i sin licentiatuppsats att Bourdieu varit den dominerande teoretiska inspirationskällan inom svensk idrottspedagogik, och Ferry följer i detta spår. Det skulle vara önskvärt med en annan teoretisk ingång, inte för avhandlingen i sig, utan för att utveckla den svenska idrottspedagogiska forskningen i stort.

Vad sker interaktionsmässigt på dessa idrottsprofilerade skolor mellan elever? Olof Unogård och Karin Redelius (GIH) presenterade studien Inkilning på riksidrottsgymnasiet – Bara en rolig tradition? De visar att inkilning – att utföra inte sällan kränkande aktiviteter/uppdrag som ny utövare i en idrottsgrupp – inte är förenligt med tanken om den goda idrotten. Majoriteten av respondenterna hade utsatts för/utfört inkilningsaktiviteter, vissa med inslag av våld, bestraffningar och stor alkoholförtäring. Studien visar att inkilning sker i föreningsmiljö såväl som i gymnasiemiljö. Frågan om varför inkilning fortsätter besvarades av respondenterna med att det är tradition, en kul grej [sic!] samt för att få en (betydelsefull) plats i gruppen. Studien synliggör ojämna maktrelationer som föreligger inom idrottskontexten samt visar en klyfta mellan idrottens värdegrund och det som sker i den socialiserande praktiken. Kopplingen till kamratuppfostran i Jan Guillous roman Ondskan ligger nära till hands. Det visar hur viktig denna studie är för att vidare problematisera olika idrottsmiljöer som socialiserande arenor, bland annat skolan.

Posterpresentationer

14 posters presenterades i rasande fart á två miunter perposter och fanns tillgängliga under hela konferensen för läsning och att ställa frågor till respektive forskare. Eva Linghede (GIH) presenterade masteruppsatsen Har passionen för hästar ett kön? Att göras och göra sig till ridsportkille och fick pris för bästa poster, gratulerar! Se på denna sida abstrakts för samtliga posters.

Pris för bästa uppsats

Snezana Stoljarova (Lunds Universitet) fick SVEBI:s pris för bästa uppsats på avancerad nivå, gratulerar! Uppsatsen heter Career transition from amateur to professional sport in Swedish women’s football och bidrar med forskning om ett relativt outforskat fenomen. Se motiveringen!

Avslutningsvis

Helhetsintrycket av konferensen är att det pågår en del spännande och relevant humanistisk/samhällsvetenskaplig idrottsforskning Sverige. Med tanke på temat Idrottsforskning i tiden, upplever vi att det generellt saknas forskning om elitidrott, samtidigt som det är positivt att forskning om barn, ungdomar och pedagogik stärker sina positioner inom idrottsforskningen.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message