Låt oss se fler ändringar av fotbollens regler

Print Friendly

Birger Hedén
Litteraturvetenskapliga institutionen, Lunds universitet


birger-hedenSOM ÅSKÅDARE SKULLE jag vilja se en mer taktisk spännande och omväxlande fotboll. Underhållningsvärdet finns redan men kan ytterligare förbättras. Vilket underlättas om matcher spelas med 22 spelare i 90 minuter.

Här är några förslag på vad som kunde göras.

Fotbollens regler har ju faktiskt ändrats då och då de senaste nittio åren, fast ofta under vånda och mycket motstånd. År 1925 kom till exempel en ny offsideregel; nu räckte det med två man från motståndarlaget framför det egna lagets bollmottagare, och inte tre som tidigare, för att denne skulle vara onside.

Långt senare kom ännu en ändring: man är numera inte offside om man är i nivå med den motståndare som man tidigare alltså måste vara hitom. Förmodligen innebär det ingen större förbättring; det måste vara näst intill omöjligt att avgöra en ofta hårfin skillnad mellan två spelare i rörelse.

Några andra ändringar till det bättre har också införts. Exempelvis regeln att en målvakt inte får ta emot en bakåtpassning med händerna. Därmed försvann det mesta av de spelfördröjande passningarna i slutet av matchen från det lag som leder.

Och nu har målkameror äntligen kommit på plats. Ja, det gäller förstås bara när det finns pengar att bekosta dem med. (Man kan jämföra med tennisens hawkeye som ju bara används vid stora tävlingar.) Och domarens vita markering av var bollen ska ligga och var försvararna ska stå vid frisparkar har tillkommit. Slut med tjafs om murar som flyttas fram när domaren vänder ryggen till. Utmärkt.

Men mycket återstår.

Till exempel alltså offsideregeln som allt för ofta vållar problem: passningar kan godkännas eller underkännas allt efter hur linjemannen äger split vision över var passare och mottagare befinner sig i passningsögonblicket. Möjligen kan det sägas att fel och rätt jämnar ut sig i det långa loppet. Men knappast under en given match, där ett enda domarmisstag starkt kan bidra till utgången av matchen.

När det gäller vad som eventuellt kunde göras för att underlätta bedömningen har jag dock inget att föreslå. Alla kan idag vid sina TV-apparater när repriser visas i många fall konstatera när det var rätt eller fel att döma offside eller onside. Men att särskilda domare vid en skärm, som måldomare i ishockey, skulle börja titta på repriser under pågående match och sedan efter ett frustrerande spelavbrott meddela sina mer eller mindre tillförlitliga tolkningar tror jag ingen vill uppleva. Alltså fritt fram för tankar om positiva förändringar av offsidebedömningar.

Några rejäla ändringar som jag nu skulle vilja se till gagn också för mig som åskådare gäller speltid och byten av spelare. För att komma tillrätta med spelfördröjande händelser av allehanda slag måste effektiv speltid införas. Det lönar sig då inte längre för en målvakt att leta omsorgsfullt och länge efter bästa platsen att lägga bollen på vid inspark för att därigenom vinna tid. Vill man förhala inkast genom att lämna över bollen till en lagkamrat – fint, det inverkar inte på speltiden. Samma med hörnor, straffar och frisparkar, eller avbrott på grund av skadade spelare som oavsett om det är fråga om verkliga skador eller bara filmning, ligger kvar på marken en minut eller mer. Och givetvis spelarbyten. Ingen mening längre att bete sig som om man vore ute på en stillsam söndagspromenad när det gäller att komma av planen.

När det gäller byten av spelare vill jag se stora förändringar: Om en spelare blir utvisad efter att ha fått rött kort ska det vara ett individuellt matchstraff, som i ishockey. Spelaren ska omedelbart ersättas!

Vidare vill jag att man ska kunna byta spelare under matchens gång, som i ishockey eller handboll. Givetvis endast vid matchavbrott eftersom det annars torde vara svårt att hålla reda på hur många som är på plan samtidigt.

Målvakterna skulle självfallet också kunna byta av varandra under matchen (som i handboll). Vi skulle dessutom slippa se utespelare stå i mål när målvakten blir skadad; kanske skulle laget rentav innehålla tre målvakter klara för spel i en match, för att också extremfallet med två målvakter som skadas i samma match ska kunna klaras av. Inte heller skulle en halvskadad spelare behöva fortsätta eller tvingas utgå, därför att laget redan har bytt in tre spelare.

Alltså ska alla spelare på bänken kunna bytas in och den eller de som just då går av, ska kunna bytas in igen när det är på sin plats. Inga begränsningar i antalet byten alltså. Detta ger utrymme för taktiska överväganden av ett slag som kommer att förnya fotbollen och ge åskådarna ännu mer att glädjas åt (eller förargas över).

Och hur mycket får vi verkligen se bollen i spel under en match? Jag minns bara en uppgift från rätt länge sedan, att den effektiva speltiden skulle vara cirka 28 minuter enligt något statistiskt underlag. Alltså en dryg kvart som ägnas åt annat än spel.

Det innebär att jag som åskådare går miste om ganska mycket. Jämför gärna med åskådare på handboll och ishockey som får full valuta för biljetten.

Effektiv speltid på säg 35 minuter kanske vore en idé. Och vi slipper alla bedömningar av hur mycket tid som rimligen ska läggas till i slutet av matchen.

Med dessa förslag, som förstås kan förfinas och förmeras, skulle jag som åskådare alltid vara garanterad tjugotvå spelare på plan när det gäller hela matchen, och slippa se elva mot tio (eller rentav elva mot nio eller åtta).

Vad som förvånar mig är att liknande förslag och andra, inte för länge sedan framförts av de mäktiga storklubbarna. Eller rättare sagt av de kapitalstarka ägarna. Satsar man svindlande summor på att få lag som kan vinna ligor, nationella cuper och Champions League, borde man vara mycket intresserade av att öka möjligheterna för det genom att se till att (nåja, jämförelsevis!) lika villkor gäller hela matchen.

Och alla kvalmatcher av olika dignitet på klubblags- och landslagsnivå skulle få ett lyft, liksom de stora mästerskapen.

Jag vore i alla fall glad att slippa se en VM-final där en utvisning (eller flera) eller maskning sista tio minuterna inverkar helt avgörande på utgången av matchen.

Copyright © Birger Hedén 2015

4 total comments on this postSubmit yours
  1. Personligen vill jag slippa se matchavgöranden i form av straffläggning efter förlängning. Ett sudden death-liknande förfarande som går igång efter spelade 90 minuter är att föredra, så att spelmål avgör.

    • Ja, varför inte. Alltså en återgång till förlängning som pågick till ett av lagen gjorde mål, det så kallade Golden Goal som användes internationellt mellan 1996 och 2003.

    • Jag föredrar Golden Goal, men “de stora” drev på för en förändring där man skulle få en andra chans till kvittering så att de inte åkte ut på ett slumpmål av en, i deras tycke, “sämre” motståndare.
      Fotbollen är en unik sport, liksom ishockey, basket, handboll . . . är unika på sitt sätt. Jag förstår inte att man hela tiden skall titta på hur andra sporter agerar – som detta med att ishockey hela tiden skall efterlikna NHL: – Som i NHL, hör man ofta. Det vore fel att peta för mycket i fotbollens särart.
      Betr. målvakterna har vi redan nu och berätta för mig när det senast hände att man skulle ha behövt en tredje målvakt. Det har hänt att man (Roffe Z?) inte tog ut en tredje målvakt bara för att ha fler alternativ på utespelare – vilket alltså var ett taktiskt val.
      När det gäller byten skulle vi, vid en offensiv frispark i trakten av straffområdet, få som i amerikansk fotboll – vi slänger in “the offensiv team”. Ja, som i handboll där man byter spelare beroende på om man har bollen eller inte.
      Rött kort ett personligt straff? Då kan man göra vilka idiotiska saker som helst för att freda det egna målet utan att laget straffas: – I took it for the team, och sedan är det bara att spela på som vanligt.
      45 minuter eller 35, eller 28, what ever. Det är lite överdrivet. Som detta med byten på tilläggstid för att “få tiden att gå”, men domaren lägger ju till tid för det.

  2. Kul med invändningar (och ett instämmande – golden goal).
    Så här är några tankar om Owe Fröbergs inlägg. Exemplet med offensiv frispark är ju just något som som skulle bli intressant enligt mitt sätt att se! För i samma mån som det ena laget som du skriver tar in ”the offensive team” kommer givetvis det andra laget att ta in specialister på att försvara sig vid en frispark nära straffområdet, alltså ett gott exempel på vad jag benämner taktik.
    Och jag vill gärna hänvisa till ishockeyn igen (hu). Där byter försvarande lag vid powerplay in boxplayspelare som är bra på att neutralisera motståndarnas likaså för ändamålet inbytta powerplayspecialister.
    Visst kan en enskild spelare dra på sig ett medvetet rött kort som personligt straff för att freda det egna målet, som du skriver. Det återstår ju att se om det skulle inträffa särskilt ofta. Man kan ju tänka sig att avstängningen eventuellt kan förlängas till fleras matcher för röda kort beroende på vad som inträffat. Och sker förseelsen inom straffområde blir det ju dömt straff.Och en utvisad spelare kan ju innebära avbräck på flera sätt (försvagning av laget till exempel) även om man enligt mitt förslag får sätta in en ersättare.
    Till sist: domaren lägger till tid som kompensation. Jovisst, men om vi hade effektiv speltid skulle vi slippa domarnas relativa godtycke när det gäller hur mycket speltid som återstår.
    Tilläggstid (eller stopptid, som det numera heter) anges av en funktionär vid sidlinjen.
    Men under den tillagda stopptiden är det huvuddomarens uppfattning som gäller. Och ibland är det uppenbart att en domare under trycket av visselkonserter, mycket mänskligt, inte klarar att lägga till tid för de avbrott som då uppstår exempelvis vid spelarbyte.
    Detta skulle vi slippa med effektiv speltid.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message