Olympiska spelen – en politisk arena?

Print Friendly, PDF & Email

John Hägerstrand
Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm


Upprepade gånger i media kan man höra att politik inte ska ha med idrott att göra. Idrotten skall inte påverkas av politiska åsikter och utövare från olika länder skall kunna mötas i en ärlig kamp, oavsett vilket politiskt läge de representerade länderna befinner sig i med varandra. Något utopiskt kan tyckas, och syftet med denna text kommer att vara att belysa att denna intention inte alltid stämmer med verkligheten. Fokus kommer att riktas mot ett av de internationellt sett största idrottsliga evenemangen i världen, Olympiska spelen, för att titta närmare på frågan om huruvida idrotten utnyttjas för att underblåsa politiska åsikter och agendor. Både nutida och historiska olympiader kommer att analyseras för att ge ett brett tidsperspektiv på frågan.

OS i Berlin 1936 och nationalsocialismen

Anledningen till att de Olympiska spelen valdes som fokusområde är dels den mångåriga historien av evenemanget, och dels för att det finns väldigt tydliga exempel genom åren då politiken har fått ett stort utrymme inom spelen. Förmodligen är det mest tydliga exemplet OS i Berlin år 1936, som var en stor propagandauppvisning av det nationalsocialistiska Tyskland. En enkel bildsökning på dessa spel kan ge bilder där samtliga på hela läktarsektioner gör den så kallade Hitlerhälsningen, en gest som är brottslig i flera europeiska länder idag. Det kan idag tyckas vara otänkbart att ett olympiskt spel kunde tillåtas genomföras på detta sätt men det finns förklaringar. Leif Yttergren har skrivit en text om J. Sigfrid Edström, vicepresident för Internationella Olympiska Kommittén under tiden för spelen (och sedermera president) som visar upp hur man från toppen av den olympiska rörelsen faktiskt inte nämnvärt motsatte sig att spelen skulle hållas i Berlin under denna svåra tid. Tvärtom gjordes ansträngningar för att minska risken för bojkott av spelen då det diskuterades om lämpligheten i att hålla spelen i Berlin.

Det har noterats att Edström aldrig hyste några tvivel om det riktiga i att arrangera OS i Berlin. Han bekämpade på alla sätt de krafter som försökte initiera bojkottaktioner, trots att både IOK och Edström tidigt var medvetna om brotten mot mänskliga rättigheterna i Tyskland. Detta blev särskilt tydligt efter beslutet av den Nazistiska regimen att införa de starkt judefientliga Nürnberg-lagarna mindre än ett år innan OS. (Yttergren 2007, s. 12)

OS i Berlin 1936. Längdhoppsmedaljörerna, i mitten Jesse Owens, USA, guld; till höger ”Luz” Long, Tyskland, silver; och till vänster Naoto Tajima, Japan, brons.

Idag kan det tyckas ofattbart att ett land som så öppet diskriminerade hela folkgrupper och bröt mot mänskliga rättigheter fick genomföra ett OS och därmed associeras med den olympiska idén och all den goda anda som rörelsen representerar. Genom detta fick Tyskland hela världens blickar på sig och på så sätt är det lätt att förstå värdlandets intention med spelen; dock är IOK:s intention mer svårförstådd. Yttergren visar här att sympatier för nationalsocialismen inte bara återfanns i Tyskland utan även inom toppskikten i internationellt styrande organ, såsom IOK. Möjligtvis gavs Tyskland värdskapet för att på något sätt ge en form av erkännande. Det är också tänkbart att man lockades av den nazistiska ”elegansen” och de grandiosa skrytbyggen som förvandlat Berlin under de senaste åren. Författaren gör det härmed lättare att förstå hur OS i Berlin 1936 kom att bli till och det ger en som läsare djupare förståelse för denna komplicerade tid i Europa.

En annan aspekt av OS i Berlin som är intressant att fundera på är den effekt spelen gav. Förmodligen var det nationellt och internationellt i huvudsak en positiv uppvisning av Tysklands organisationsförmåga och makt, men vissa menar att det även fick en oönskad effekt i värdlandets ögon.

These Games were undoubtedly Games of the Nazis. But they were more than just that. For one thing, they put on display the abilities even of a decimated Jewish contingent. To an even greater extent, they became a turning point in the collective consciousness of African Americans, who showed themselves to the world, for the first time, as winners. It was thus that the Berlin Games, completely contrary to the intent of their organizers, became a springboard for a minority on its long path to social emancipation. (Kessler 2011, s. 143)

En känd bild från spelen är den där Jesse Owens står högst på prispallen och till vänster om honom står bronsmedaljören och gör Hitlerhälsningen. Man kan tänka sig att det är denna effekt som författaren pratar om i citatet ovan. Att man genom det förtryck som de politiska åsikterna OS i Berlin gav uttryck för även skapade en arena för motstånd mot dessa åsikter. I Hitlers drömvärld hade nog de tyska idrottarna vunnit varenda medalj men självklart blev så inte fallet. Den politiska arena som skapades i Berlin-OS gjorde därmed att den idrottsliga bedriften Jesse Owens stod för blev mer uppmärksammad och fick en djupare innebörd. Som författarna menar blir det en grogrund för en ny bild av en genom tiderna förtryckt minoritet och på så sätt kan man se att idrotten inte bara utnyttjades av politiken utan även vice versa.

OS i Mexico City och Black Power-rörelsen

“We were just human beings who saw a need to bring attention to the inequality in our country.” – Tommie Smith

En händelse som skapat liknande ringar på vattnet är den som skedde på prispallen efter herrarnas final på 200 meter i Mexico City år 1968. När de amerikanska löparna Tommy Smith och John Carlos hade tagit emot sina medaljer och Förenta Staternas nationalsång började spelas, höjde de båda varsin handskbeklädd näve, slöt ögonen och böjde huvudena nedåt. Gesten kallas Black Power-hälsningen och var en protest mot de sämre socioekonomiska förhållandena som rådde i USA för den svarta befolkningen. Författaren Christine O’Bonsawin (2015, s. 202–203) har skrivit om denna händelse, blnd annat om hur väluttänkt gesten var. I vanliga fall syntes hälsningen i samband med händelser av autonom politisk aktivism men detta var något helt annat. Här använde man sporten som ett verktyg och kanal för att kommunicera ut en protest mot en folkgrupps dåliga levnadssituation. Det gav också ett enormt genomslag då protesten nådde långt ut och blev en slags väckarklocka för människor utanför Black Power-rörelsen.

Denna händelse skiljer sig från Jesse Owens triumf i Berlin på det sätt att det var en utstuderad och aktiv protest som genomfördes mitt på OS-arenan. Det Jesse Owens gjorde var endast att medverka och briljera idrottsligt men det gav ett starkt avtryck genom kontrasten mot den polarisering av folkgrupper som Nazityskland representerade. I Mexiko City hade Carlos’ och Smiths medaljer förmodligen inte gjort samma avtryck men genom den gest som gjordes, förevigades ännu ett tillfälle då idrotten och politiken kunde dra nytta av varandra för att skapa så stor uppmärksamhet som möjligt. Vad som är intressant att tänka på i detta sammanhang är att i IOK:s regler och riktlinjer, dvs. den version av ”Olympic Charter” som gällde under spelen 1968, finns tydliga förbud mot all uppvisning av politiska åsikter (International Olympic Committee 1967, s. 51). Intentionen är alltså att politiska åsikter inte ska få visas på något sätt men man kan undra om kommittén, med detta fall i åtanke, kan ifrågasätta sina egna regler ibland. Det är en god tanke att idrotten skall stå över politik och motsättningar människor emellan, men för en sådan aktion som Smiths och Carlos’ Black Power-hälsning hade nog inte ett bättre forum kunnat väljas för att skapa avtryck i historien i sådan hög grad.

Historien gör sig påmind

Är politiska uttryck på den olympiska arenan endast historiskt förekommande eller ser vi nutida händelser som liknar de vi sett genom tiderna? Kommer vi framdeles få se en propagandauppvisning liknande Berlin 1936 eller har vi lärt oss en läxa, nu med facit i hand, om vad man kan åstadkomma med politisk propaganda? En vanlig missuppfattning om det folkmord Nazityskland utförde på sent 30-tal och tidigt 40-tal var att det enbart var judar som utsattes. Bland andra drabbades även homosexuella i stor utsträckning vilket leder oss in på en av nutidens olympiader på ett ganska skrämmande sätt. Som tidigare nämnts infördes lagar som starkt kränkte mänskliga rättigheter för judar i Tyskland mindre än ett år före invigningen av spelen i Berlin, och lagar som påminner om dessa infördes för en annan grupp människor, nämligen LGBT-personer, i värdlandet för de senaste Olympiska vinterspelen, nämligen OS i Sotji 2014.

Just over six months prior to the Opening Ceremonies of the Winter Olympic Games, Russian President Vladimir Putin signed into law Federal code 6.21, an amendment that bans ‘propaganda of non-traditional sexual relations’. The law prohibits public demonstrations in favor of gay rights, making it a criminal act to speak in defense of, distribute material related to or to claim that gay relationships are equal to heterosexual relationships. (Van Rheenen 2014, s. 128)

Gay-aktivister kräver att Sotji-OS-sponsorerna ska protestera mot anti-LGBT-lagarna i Ryssland.

Än en gång ser vi alltså att ett OS genomförs i ett land som helt öppet inskränker grundläggande mänskliga rättigheter hos en viss folkgrupp som går stick i stäv mot fundamentala olympiska principer. En av de då rådande sju fundamentala principerna säger att all form av diskriminering på rasmässiga, politiska, könsmässiga eller övriga grunder inte är förenligt med de olympiska värdena (International Olympic Committee 2013, s. 12). Man kan tänka sig att denna princip är tänkt att rikta sig till idrottare för att motverka uppvisning av diskriminering, idrottare emellan, i samband med de Olympiska spelen. Här blir dock situationen en annan då nationen, som skall stå som värd och representant för hela den olympiska rörelsen, nu går rakt emot en av de fundamentala principerna. Något motsägelsefullt kan tyckas och det vore intressant att få höra hur diskussionen fördes inom IOK när dessa lagar infördes. Var det någon gång tal om att inte låta Ryssland stå värd längre eller hade man helt enkelt kommit för nära inpå invigningen av spelen för att det ens skulle vara någon idé att låta spelen anordnas någon annanstans? Vad vi vet är att spelen trots allt genomfördes vilket leder oss in på vad effekterna blir när idrott och politik hamnar i samma rum.

Författaren Martin Müller (2014, s. 629) har skrivit en artikel om de olika effekter som spelen i Sotji fick för det ryska folket, och han skriver inledningsvis om intentionerna arrangörerna, med Putin i spetsen, hade med spelen från början. Han talar om två mål, dels att lansera Sotji som ett toppmodernt turistmål som kunde mäta sig internationellt och figurera som flaggskepp för det nya Ryssland. Vidare skulle spelen presentera nationen som ett öppnare samhälle som var modernt och attraktivt för omvärlden. Man ville alltså skapa något som i samband med de Olympiska spelen kunde visas upp som en ny sida av nationen. Att få omvärlden att ändra uppfattning om Ryssland som samhälle var alltså ett tydligt mål redan från början. Författaren visar hur man återigen utnyttjar spelen för att på något sätt marknadsföra nationen. Detta kan ge känslan av att idrotten hamnar lite i skymundan på det sätt att arrangörerna från början hade en agenda som inte riktigt hade med idrotten att göra. Det får en som åskådare att undra vad arrangörerna anser vara viktigast; en välplanerad och väl genomförd tävling eller en storslagen och utdragen öppningsceremoni?

Cui bono – till vems nytta?

På liknande sätt som OS i Berlin kom att bli en språngbräda för svartas väg ut ur förtryck fick också OS i Sotji en effekt som arrangörerna förmodligen inte väntat sig. I och med införandet av lagarna som förbjöd publika demonstrationer av gay-rättigheter satte man idrotten i ett sammanhang som bjöd in till debatt och uppmärksammade en politisk fråga.

The inconvenient presence of what critics called human rights violations surrounding the 2014 Winter Olympics revitalized the idea that modern sport might serve as a vehicle for foreign policy. Specifically, the Sochi Games represented the first mega sporting event that has generated the level of international attention on lesbian, gay, bisexual and transgender (LGBT) rights as human rights in a host country. (Van Rheenen 2014, s. 128)

Här visar författaren hur en politisk fråga om mänskliga rättigheter för människor med olika sexuell läggning fick omfattande uppmärksamhet tack vare att ett idrottsligt evenemang, såsom OS, utspelades i ett land där dessa människors yttrandefrihet var hotad. Alltså kan man gott påstå att politiken även i detta avseende drog nytta av idrotten, om än inte på det sätt som arrangörerna kan ha avsett.

För idrotten handlar det främst om uppmärksamhet. Idrotten kan få ökad uppmärksamhet och en extra laddning och spänning, om den förekommer i situationer som uppstått till följd av politiska influenser. Jesse Owens bedrift hade nog inte gjort ett lika stort avtryck i historien om det inte vore för det förtryck av afroamerikaner som rådde på den tiden. Likaså hade förmodligen Black Power-rörelsen aldrig ens uppstått, och Tommy Smith och Jon Carlos hade ”endast” blivit kända som OS-medaljörer och inte för den ikoniska protest som genomfördes när hela världen såg på. Om inte Vladimir Putin haft den inställning han har om ”icke-traditionella sexuella relationer” skulle förmodligen inte Emma Green Tregaro målat sina naglar i regnbågens färger, även om detta inte skedde under OS utan i VM i friidrott i Moskva 2013.

Eftersom Olympiska spelen har en sådan enorm publik kommer liknande händelser förmodligen att upprepas fler gånger i framtiden då värdnationer använder idrott som ett verktyg för propaganda eller marknadsföring. Alltså kommer idrotten också framgent att utnyttjas av politiken men vi kan även konstatera att de båda ibland kan hjälpa varandra för att åstadkomma storartade, svårglömda händelser.

Copyright @ John Hägerstrand 2017


Käll- och litteraturförteckning

International Olympic Committee. (1967). 1967- Olympic Charter- The Olympic Games- Rules and Regulations. https://stillmed.olympic.org/media/Document%20Library/OlympicOrg/Olympic-Studies-Centre/List-of-Resources/Official-Publications/Olympic-Charters/EN-1967-Olympic-Charter.pdf#_ga=1.202576020.447925716.1446146747, s. 51. [2016-09-21]
International Olympic Committee. (2013). 2013- Olympic Charter. https://stillmed.olympic.org/media/Document%20Library/OlympicOrg/Olympic-Studies-Centre/List-of-Resources/Official-Publications/Olympic-Charters/EN-2013-Olympic-Charter.pdf#_ga=1.261297928.447925716.1446146747, s. 12. [2016-09-22]
Kessler, M. (2011). Only Nazi Games? Berlin 1936: The Olympic Games between Sports and Politics. Socialism and Democracy, vol. 25(2), s. 132.
Müller, M. (2014) After Sochi 2014: costs and impacts of Russia’s Olympic Games. Eurasian Geography and Economics, vol. 55(6), s. 629.
O’Bonsawin, C. (2015). From Black Power to Indigenous Activism: The Olympic Movement and the Marginalization of Oppressed Peoples (1968–2012). Journal of Sport History, Vol. 42(2), s. 202-203.
Van Rheenen, D. (2014). A skunk at the garden party: the Sochi Olympics, state-sponsored homophobia and prospects for human rights through mega sporting events. Journal of Sport & Tourism, vol. 19(2), s. 128.
Yttergren, L. (2007). J. Sigfrid Edström, antisemitismen och Berlin-OS 1936. http://idrottsforum.org/articles/yttergren/yttergren071024.pdf, s. 12 [2016-09-08]
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message