Svenska hockeyligan och den svenska idrottsmodellen på kollisionskurs

Print Friendly

Annika Eliasson
Oberoende idrottssociolog


shl-playerI yttrandefrihetens Sverige ska självfallet ledarna i SHL, Svenska hockeyligan, ha rätt att komma med vilka förslag som helst som de anser gynnar utvecklingen av deras liga och svensk ishockey. Förslagen ska också kunna debatteras fritt och öppet av alla som intresserar sig för SHL och svensk ishockey, men när ledare svarar ”pass” på frågor om var de står i förhållande till sådana förslag eller hänvisar vidare till andra talespersoner visar de inte mer ledarskap eller civilkurage än anonyma skribenter på Avpixlat eller liknande webbplatser.

Om man ska ta dem på orden så har de inget annat än SHLs, dess medlemsklubbars och svensk ishockeys bästa för ögonen. Låt oss för resonemangets skull anta att det är så – att de tror att deras förslag om att slopa kvalserien, att förse sista laget i SHL med såväl hängslen som livrem för att kunna stanna kvar i serien, och det numera tillbakadragna förslaget att ge ”wild card” till ekonomiskt starka klubbar utanför SHL verkligen skulle gagna SHL, medlemsklubbarna och svensk hockey.

MEN – den föreslagna förändringen ska också ligga i linje med befintliga premisser inom svensk idrott. Ett faktum är att såväl svensk hockey som de övriga idrotter som Riksidrottsförbundet organiserar får betydande ekonomiskt stöd från stat och kommun – för skattebetalarnas pengar. Med ekonomiskt stöd menar jag inte bara lån och ekonomiska bidrag till olika idrottsföreningar utan också sådant som att kommuner bygger arenor och andra lokaler och/eller upplåter dem till idrottsföreningar på förmånliga villkor. Genom riksidrottsförbundet fördelas också medel till olika idrottsförbund. Detta stöd motiveras med vackra argument om exempelvis idrottens nytta för folkhälsan, idrotten som uppfostringsmiljö för barn och ungdomar och den betydelse som en viss idrottsklubb kan ha för en viss ort. Det är DETTA som motiverar det offentliga ekonomiska stödet till svensk idrott idag. Hur rimmar SHL:s förslag med detta?

Gynnar förslaget folkhälsan? Knappast, i vart fall inte bland åskådarna under en hockeymatch.

Gynnar det hockeyn som uppfostringsmiljö för barn och ungdomar? Nej, barn och ungdomar syns inte på isen under en SHL-match. De yngsta spelare som syns på isen är på sin höjd i gymnasieåldern och har hamnat i laget som ett resultat av en selektionsprocess som inte rimmar med alla barns och ungdomars rätt till möjligheter att utöva hockey eller andra idrotter.

Gynnar det vissa idrottsklubbar? Ja, om de idag är med i SHL. Flertalet idrottsföreningar med ishockey på programmet missgynnas dock – föreningar i Karlskoga, Karlskrona, Mora, Visby, Kiruna, Timrå, Haparanda, Umeå, Västerås, Norrköping, Ljungby, Halmstad, Ängelholm och många andra orter.

Ekonomiska argument spelar visserligen en viss roll för upp- och nedflyttningar redan idag inom svensk idrott. Föreningar med dålig ekonomi kan bli nerflyttade om de inte uppfyller vissa ekonomiska krav, detta för att ingen förening ska kunna tillgripa ekonomisk ”dopning” för att hålla sig kvar i en högre serie på bekostnad av föreningar som sköter sin ekonomi. Att bli nedflyttad av sådana skäl är helt accepterat inom svensk idrott idag. Om en förening flyttas ner då den inte uppfyller de ekonomiska kraven gynnar det naturligtvis någon förening som får stanna kvar. Indirekt gynnar detta föreningar som sköter sin ekonomi utan att ”dopa” den, även om de skulle uppnå något sämre resultat än ”dopade” föreningar. Detta ligger dock i linje med vad som anses vara ”fair play” inom svensk idrott idag. Jag ser heller inte något skäl att argumentera mot den ordningen.

Sammanfattningsvis hävdar jag att SHL:s aktuella förslag inte ligger i linje med vad samhället och vi skattebetalare förväntar oss av en verksamhet som åtminstone delvis finansieras av statliga och kommunala budgetar. Förvisso finns andra finansieringskällor såsom sponsorer, publikintäkter och kanske även egna ekonomiska resurser av typen finansiella placeringar och uthyrning av arenor som föreningen själv äger, så en del hockeyklubbar skulle kanske klara sig även utan offentligt stöd. Om så är fallet för dagens SHL-medlemmar, så kan de självfallet bestämma helt fritt över vilka regler som ska gälla inom SHL, även utifrån det nu aktuella förslaget, men då ska de inte få ta del av det offentliga stöd som idrotten idag erhåller. (Dessutom borde de i så fall också betala marknadsmässig ersättning för bevakning i samband med hockeymatcher.) Om SHL håller fast vid det aktuella förslaget så bör dess medlemmar bryta sig ut ur Svenska Ishockeyförbundet och bilda en egen liga på sina egna premisser. Resterande hockeyföreningar kan då stanna kvar i Svenska Ishockeyförbundet, som även i fortsättningen får bestämma formerna för hur svenska mästare ska utses. Utbrytarligans medlemmar ska alltså inte kunna göra anspråk på titeln som svenska mästare, utan den ska tillkomma föreningar som accepterar gällande premisser inom svensk idrott. Återstår då att se hur stort intresset för den utvecklingen skulle vara bland SHL:s nuvarande och presumtiva medlemmar.

Om Svenska Ishockeyförbundet (där SHL har en minoritet av rösterna) ändå skulle anta SHL:s förslag bör förbundet uteslutas från Riksidrottsförbundet, men ska det verkligen behöva gå så långt?

Copyright © Annika Eliasson 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message