Gör ett OS-guld till något unikt!

Print Friendly

Erwin Apitzsch
Institutionen för psykologi, Lunds universitet


Mångmedaljörer: Dario Cologna, Marit Björgen, Darja Domratjeva och Ole Einar Björndalen.

Mångmedaljörer: Dario Cologna, Marit Björgen, Darja Domratjeva och Ole Einar Björndalen.

Ett OS-guld är det finaste och mest åtråvärda man kan vinna i idrottsvärlden. Elitidrottarna planerar sin träning och sitt tävlande för att toppa prestationsförmågan vart fjärde år då de olympiska spelen äger rum. Är det rimligt att en idrottare skall ha sex chanser att vinna en guldmedalj i ett och sammaVinter-OS? Enligt min mening är svaret ”nej”. OS-programmet för längdskidåkarna och skidskyttarna omfattar fyra individuella grenar och två stafetter för såväl damer som herrar.

Skidskyttedamernas distanser varierar från 7,5 km, som kallas sprint, till 15 km som kallas distans. För herrarna varierar distanserna från 10 km sprint till 20 km distans. Det skiljer alltså väldigt lite mellan den kortaste och den längsta distansen. Det är därför ingen unik förmåga som behövs för att vinna de olika distanserna och det visas tydligt genom att ingen skidskytt är specialiserad på någon särskild gren. En och samma idrottare kan således vinna sex guldmedaljer. I de individuella grenarna i årets OS tog vitryskan Darja Domratjeva tre guld, fransmannen Martin Fourcade två guld och ett silver och norrmännen Ole Einar Björndalen och Emil Hegle Svendsen två guld vardera.

Längdskidåkarnas program visar en större variation och går från sprint, som inte är fastställt i antal kilometer men som omfattar cirka 2.30 minuters åkning för damer och cirka minuten längre för herrar, till 30 km för damer och 50 km för herrar. På längdsidan kan man se en viss specialisering på framför allt sprintdistansen. Det är dock fortfarande möjligt för distansåkarna att vinna sprintlopp. Vid VM i Val di Femme 2013 vann Marit Björgen först sprinten och sedan distansloppet på 30 km. På den manliga sidan har Petter Northug varit närmast då han vid VM i Holmenkollen 2011 blev tvåa i sprint och sedan vann femmilen. Det var den gången Marcus Hellner, distansåkare, vann sprinten. Från OS i Sotji kan noteras att två distansåkare, finländarna Ivo Niskanen och Sami Jauhojärvi vann lagtävlingen i sprint. Marit Björgen ställde upp i samtliga grenar och vann tre guldmedaljer, varav en i sprintstafett och en på tremilen, och blev som sämst femma. Att de olika grenarna har olika status visas av hennes uttalande efter tremilsguldet: ”Det var den här distansen jag verkligen ville ha guld på”. Charlotte Kallas facit blev ett guld och två silver. På den manliga sidan tog schweizaren Dario Cologna två guldmedaljer.

Skidskytte debuterade på det olympiska programmet i Squaw Valley 1960 då distansen var 20 km och endast herrar tävlade. I skidskytte var det enkelt att utöka det befintliga grenutbudet då det finns en skjutvall, som kan utnyttjas hur många gånger som helst. Lika enkelt är det inte för backhopparna. Visserligen tävlar man numera i lilla och stora backen, men en utökning med, låt oss säga, megabacken skulle innebära att ytterligare en backe måste byggas. Det medför enorma kostnader och skulle sannolikt minska antalet orter som planerar att arrangera ett OS. Inte heller i backhoppning sker någon specialisering. Det är samma manskap som ställer upp i lilla som i stora backen. Det är alltså ingen unik skicklighet som krävs för backhopparna. Det visades genom polacken Kamil Stocs två guldmedaljer och slovenen Peter Prevc som tog ett silver och ett brons i årets OS.

I de alpina grenarna kan man slopa allt utom störtlopp och slalom.

Det man kan diskutera i både skidskytte och längdåkning är beteckningen ”sprint”. En rimligare beteckning vore kortdistans, särskilt i skidskytte där sprintdistanserna är 7,5 km och 10 km för damer respektive herrar. På dessa distanser krävs mjölksyratålighet, vilket inte förekommer på friidrottarnas sprintdistanser 100 och 200 m. Skidåkarnas sprintgren är i dagsläget alltför chansartad med tanke på de incidenter som kan inträffa i form av kollisioner, fall och brutna stavar, vilket kan resultera i en resultalista som inte speglar prestationsförmågan. Vi minns från årets OS att Emil Jönsson tog en bronsmedalj på grund av att tre av konkurrenterna var inblandade i ett fall. Det föranledde följande kommentar från Emil Jönsson ”Jag fick en medalj till skänks”. Varför inför man inte en renodlad sprinttävling på 500 m med skilda banor? Då skulle man undvika de olägenheter som nu alltför ofta inträffar och kunna kora verkliga specialister.

I de alpina grenarna kan man slopa allt utom störtlopp och slalom. Visserligen kan det finnas en och annan som kan nå framgångar i båda dessa grenar, men de mäter definitivt olika kvaliteter.

Hur attraktivt är det då att ha ett så omfattande program för skidskyttar och längdåkare? I vissa skidgrenar väljer potentiella medaljörer att inte ställa upp i syfte att spara krafter till ett senare lopp där chanserna bedöms vara större. Marcus Hellner blev utagen till sprinttävlingen men var inte särskilt motiverad att starta utan kände sig mer taggad för 15 km klassiskt. ”Kalla väljer bort medalj: Behöver vila” var rubriken i DN den 19 februari och syftade på att Charlotte Kalla stod över lagsprinten för att koncentrera sig på den avslutande tremilen. Hur mycket är det värt att vinna ett guld när några av de bästa väljer att avstå? Visserligen kan man inte göra mer än att besegra alla andra som ställer upp i loppet, men som sagt, hur värderar man det guldet när man vet att vissa potentiella guldaspiranter är på plats men avstår från att tävla. En rimlig slusats är att begränsa antalet grenar i skidskytte till två, en individuell och en lagtävling, i längdskidåkning till tre, sprint, distans och två stafetter och i backhoppning en individuell och en lagtävling.

Den internationella olympiska kommittén (IOK) är suverän när det gäller att bestämma vilka sporter och grenar som skall ingå i det olympiska programmet. Hur många medaljer ett land tar i OS, och helst vinner den inofficiella nationstävlingen, bedöms av de flesta som mycket viktigt. Därför får även idrotter, till exempel nordisk kombination, skeleton, rodel och shorttrack, som inte är föremål för direktsändningar i TV, en viss uppmärksamhet. Detta kan i sin tur leda till att fler kommer i kontakt med dessa idrotter och kanske på sikt att antalet utövare ökar. Att bredda idrottsutövandet borde ligga i allas intresse.

De olika internationella specialidrottsförbunden bör fortsätta med ett omfattande program vid EM- och VM-tävlingar, men IOK bör besluta att begränsa OS-programmet till de grenar som innebär att unika förmågor premieras. Prestigen att vinna blir då mycket större. Gör ett OS-guld till något unikt genom att begränsa antalet grenar i de olika sporterna.

Copyright © Erwin Apitzsch 2014

1 comment on this postSubmit yours
  1. Bra artikel Erwin.
    Kan man säga samma sak med simning i sommar OS!?!
    Mvh
    EÖE

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message