Barn, rörelse och uppväxt

Print Friendly, PDF & Email
Ingegerd Ericsson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola 



Per Egil Mjaavatn & Kari Aasen Gundersen
Barn – bevegelse – oppvekst: Betydningen av fysisk aktivitet for småskolebarns fysiske, motoriske, sosiale og kognitive utvikling
95 sidor, hft., ill.
Oslo: Akilles 2005
ISBN 82-7286-166-6


I boken Barn – bevegelse – oppvekst redogör författarna Per Egil Mjaavatn och Kari Aasen Gundersen för ett omfattande forskningsprojekt om betydelsen av fysisk aktivitet för barns fysiska, motoriska, sociala och kognitiva utveckling. Ett urval barn i Kristiansand har följts från första till fjärde klass och många sidor av barnens liv och deras familjers vardag har studerats. Författarna belyser betydelsen av fysisk aktivitet ur flera aspekter och redogör för riskfaktorer på ett ödmjukt och sakligt sätt, utan alltför många ”pekpinnar”. Presentationen är en väl avvägd blandning av vetenskaplig rapport och populärvetenskaplig publikation, vilket gör den läsvärd för en bred allmänhet. Såväl omslag som bokens fina ”rörelsebilder” i färg lockar till läsning.

Projektet Barn – bevegelse – oppvekst (BBO) initierades och finansierades av Norges Idrettsforbund og Olympiske Komité tillsammans med högskolan i Agder. Som bakgrund nämns Helsedepartementets stortingsmelding Recept for ett sunnere Norge, som signalerar ett igångsättande av samarbetsprojekt i skolan med utgångspunkt i den svenska Bunkeflomodellen.

Skolefolk valfartet till Sverige for å studere ”Bunkeflo-modellen”, der en gjennom samarbeid mellom idrett og skole forsøker å få alle svenske skolelever fysisk aktive minst én time om dagen. Skolen når alle barn og er blitt en hovedarena for samfunnets forsøk på å endre barns livsstil med hensyn til både ernæring og fysisk aktivitet (s. 4).

BBO-projektet hade två huvudmål:

  1. Att utveckla och pröva en modell för fysisk aktivitet i åk 1-4 och undersöka om interventionen skulle ge någon mätbar effekt på barns fysiska, sociala och kognitiva utveckling.
  2. Att studera effekten av fysisk aktivitet bland ett urval av barn från det att de började första klass tills de fullföljde fjärde klass (6-9 år) med användning av ett brett spektrum av mätinstrument- och metoder.

Ungefär 100 barn och deras familjer följdes i fyra år, hälften tillhörde försöksskolan där aktivitetsmodellen utprövades och hälften fanns på två kontrollskolor.

Studiens resultat visar inga stora skillnader mellan barnen vid försöksskolan och barnen vid kontrollskolorna när det gäller aktivitetsnivå och utveckling. Men eleverna vid försöksskolan är i större grad engagerade i organiserad idrott och har en högre andel intensiv fysisk aktivitet i sitt aktivitetsmönster än de andra eleverna.

Författarna konkluderar att man måste vara mycket medveten om kvalitén på aktiviteten när det gäller ökad fysisk aktivitet i grundskolan, och att det är viktigt att lärare och fritidspersonal genom utbildning får kunskap och erfarenheter som leder till en mer medveten planering av fysisk aktivitet. Skolans uteområden måste upprustas och inspirera till fysisk aktiv lek.

Studien visar att föräldrarnas utbildning, särskilt moderns, har betydelse för familjens livsstil. Familjer där modern har en högre utbildningsnivå verkar ha en sundare livsstil än familjer där modern inte har utbildning på högre nivå. Dessutom är sambandet mellan motorisk kompetens och matematik särskilt starkt bland barn till föräldrar utan högre utbildning

Anmärkningsvärda resultat från BBO-projektet är att den yngsta föräldragruppen (under 35 år) genomgående hade den minst sunda livsstilen. De hade högst BMI-värde, de rörde sig minst, de var minst aktiva på semestern, de rökte mest och de hade en mindre sund kosthållning. De yngsta föräldrarna var också minst ute i skog och mark med familjen och deras barn var mindre intresserade av sådana aktiviteter än barn till äldre föräldrar.

Barnen i BBO-projektet blev testade motoriskt med Körper-koordinations-test für Kinder och Allgemeiner Sportmotorischer Test. Resultaten visar starka indikationer på att dagens barn har en sämre motorisk kompetens än för några år sedan. De motoriskt skickliga barnen, både pojkar och flickor, hade fler vänner i klassen än de motoriskt svaga barnen. De var mer önskade som lekkamrater och även som samarbetspartner på lektionerna än elever med svagare motorisk kompetens. De barn som var mest fysiskt aktiva var mer populära och hade fler vänner än de som var mindre fysiskt aktiva. Men när det gäller popularitet var motorisk kompetens överordnad fysisk aktivitetsnivå, de barn som hade bäst motorik var mest populära, oavsett aktivitetsnivå. Författarnas slutsats är att det är bra att vara fysiskt aktiv, men allra bäst är det om man också har en god motorisk kompetens. Förvånande nog visade resultaten att de elever som tränade idrott inte hade bättre grovmotorisk kompetens än de som inte tränade i en idrottsförening. En fråga man ställer sig är hur den träning såg ut som inte också stimulerande grovmotorisk kompetens, bland annat balans- och koordinationsförmåga.

De motorisk säkra eleverna i BBO-projektet hade också bättre självförtroende än de motoriskt osäkra eleverna och de hade dessutom bättre resultat på test i matematik och norska. Värt att notera är att forskarna inte fann några samband mellan vare sig fysisk aktivitetsnivå eller intensiteten på den fysiska aktiviteten och elevernas prestationer i norska och matematik. Inte heller mellan fysisk form, dvs. aerob kapacitet och elevernas teoretiska prestationer fanns några samband. Det var enbart vid motorisk kompetens de fann ett samband med skolprestationer i norska och matematik.

Författarna refererar till forskningsresultat från Bunkefloprojektet och här behövs ett par klargöranden. Det stämmer att det fanns ett tydligt samband mellan inte bara matematik, utan även mellan svenska och grovmotorisk kompetens (Ericsson, 2003). Dessutom fanns ett relativt starkt samband mellan motorik och koncentrationsförmåga. Författarna betonar helt korrekt, i enlighet med Christiansen och Moser (2002) att ett samband inte går att tolka som att det också är ett orsakssamband, dvs. man kan inte veta om den ena variabeln påverkar den andra eller om eventuellt båda påverkas av en tredje oberoende variabel, vilket också framgår av diskussionen i doktorsavhandlingen.

Författarna skriver vidare att en grupp elever med svag motorisk kompetens i Bunkefloprojektet valdes ut och jämfördes med en kontrollgrupp. Men det var inte bara en mindre grupp elever som fick extra motorisk träning som hade signifikant bättre resultat på nationella prov i svenska och matematik. Undersökningen var ju en totalundersökning där Ängslättskolans alla elever i åk 1-2 fick daglig fysisk aktivitet och sedan jämfördes med en årskull som endast haft skolans ordinarie idrottsundervisning två lektioner per vecka (n=251). För att tydliggöra dessa resultat redovisas ett par exempel i tabell 1 och 2 nedan.

Tabell 1. Resultat på nationella prov i svenska i skolår 2 (n=251). Skillnaden mellan interventions- och jämförelsegrupp är signifikant (p<0,05).

Tabell 2. Resultat på nationella prov i matematik i skolår 2 (n=251). Skillnaden mellan interventions- och jämförelsegrupp är signifikant (p<0,05).

 

Författarnas slutsats att ”man måste vara mycket medveten om kvalitén på aktiviteten, när det gäller ökad fysisk aktivitet i grundskolan” indikerar att kvalitén på interventionen i BBO-projektet kanske inte var optimal för att kunna utvärderas och studeras med avseende på eventuella effekter på barns fysiska, sociala och kognitiva utveckling. Någonting som saknas i resultatredovisningen är bland annat jämförelser mellan försöks- och kontrollskolor. Ännu mer nyfiken blir jag som läsare på att få reda på hur modellen för en aktiv skolvardag i åk 1-4 såg ut. Vilka aktiviteter hade barnen på försöksskolan? Vem/vilka ledde aktiviteterna och vilken utbildning hade ledarna? Hur ofta och hur länge, dvs. vilken omfattning hade aktiviteterna? Vad skulle barnen lära sig och fanns det möjlighet att få extra stöd? Betonades att barnen skulle automatisera grovmotoriska grundrörelser?

Författarna skriver att det är viktigt att lärare och fritidspersonal genom utbildning får kunskap och erfarenheter som leder till en mer medveten planering av fysisk aktivitet. Det hade varit intressant att få ta del av hur de tänker sig att en sådan utbildning skulle se ut. Vad är det lärare och fritidspersonal behöver lära sig?

Barnens idrottsdeltagande redovisas i form av en tabell med andel i procent som deltar i organiserad idrott. Men det framgår inte vad det innebär för mängden fysisk aktivitet, dvs. hur ofta och hur länge de är fysiskt aktiva per gång. Andelen yngre barn som är med i organiserad idrott har ökat sedan 6-åringar fick börja skolan. Här kan man fundera över om den så kallade ”barnifieringen”, dvs. organiserad träning och tävlingsverksamhet i allt yngre åldrar fått ”hjälp på traven” genom att skolstart vid 6 års ålder införts. Intressant att undersöka vore också i vad mån förskolepedagogiken fått plats i skolan eller om trenden är den motsatta, dvs. att skolans pedagogik krupit allt längre ner i åldrar och till och med nu förekommer i förskolan.

När det gäller hur fysiskt aktiva barnen i BBO-projektet är konstateras att de flesta är ganska aktiva, men ändå har 18 (15 flickor och 3 pojkar) av 74 elever (24%) en låg fysisk aktivitetsnivå i fjärde klass. Aktivitetsnivån har mätts bland annat med accelerometer som registrerat antal tyngdpunktsförflyttningar under fyra dagar. Författarna redogör för svårigheterna med denna typ av mätningar: En accelerometer kan inte registrera cykling och simning och endast 21 barn har godkända registreringar för alla fyra åren. Så det är väl tveksamt om resultaten kan sägas ge en rättvisande bild av barnens samlade fysiska aktivitet. Författarna drar ändå slutsatsen att barn måste få allsidiga rörelseerfarenheter och de måste utmanas till mer intensiv fysisk aktivitet som ger markerad pulsökning.

Sammanfattningsvis kan sägas att boken behandlar ett högaktuellt och angeläget ämne. Den är välskriven och innehåller mycket intressant läsning. Dock känns det som om författarnas ambition att skriva läsarvänligt ibland blir på bekostnad av tydlighet och struktur. Blandningen av teorier, datainsamling, tidigare forskning, metod och resultatredovisning känns emellanåt aningen rörig. Om metod och resultat hade redovisats mer samlat hade intrycket förmodligen blivit mer överskådligt.

De viktiga resultaten som framkommer i BBO-projektet visar att barns aktivitetsnivå hämmas i det moderna samhället och att detta får konsekvenser för deras liv och utveckling. Författarnas konkluderar att det är en utmaning för idrotten, förskolan och skolan att hindra denna utveckling och att få med familjerna i arbetet att skapa en sundare livsstil för barn och unga. Dessa slutsatser finns all anledning för politiker, skolledare, idrottsledare och andra beslutsfattare att ta till sig för att med kraft påbörja förändringsarbetet.
Referenser

Christiansen, K. &  Moser, T. (2002). Sammenheng mellom motorisk og språklig-kognitvt funksjonsnivå hos 11/12 åringer. Rapport nr 2. Østfold: Høgskolen i Østfold.

Ericsson, I. (2003). Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer. (Doktorsavhandling). Malmö: Lärarutbildningen, Malmö högskola.

 

©  Ingegerd Ericsson 2006 

Köp boken från Akademika.no
Kjøp boken fra Akademika.no
Køb bogen fra Akademika.no

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message