Idrott och medier i norskt idrottsvetenskapligt magasin

Print Friendly
Göran Eriksson
Humanistiska institutionen, Örebro universitet

 



Moving Bodies – mennesket i bevegelse
Peter DahlénMatti Goksøyr & Lars Tore Ronglan (red)
185 sidor
Oslo: Norges Idrettshøgskole 2004


Inom den nordiska medieforskningen har studier om relationerna mellan sport och medier inte haft någon självklar plats – ja denna forskning var länge högst perifer. Men i början på 2000-talet håller läget på att förändras. Nordiska tidskrifter för medieforskning har producerat temanummer om medier och sport (Nordicom 2000:1 och Norsk medietidskrift 2002:2), ett antal intressanta böcker har sett dagens ljus och vid den senaste (2003) nordiska konferensen för medieforskning fanns för första gången en arbetsgrupp på temat sport och medier.

Sport och medier är också temat i Moving Bodies’ andra nummer 2004, en tidskrift som ges ut av Norges Idrottshögskola och annars främst ägnas åt idrottsforskning. Ett bakomliggande motiv till temanumret är att visa vad mediesportforskningen har att erbjuda. För som gästredaktör Peter Dahlén inledningsvis konstaterar, så har denna forskning inte haft någon självklar position inom idrottsforskning heller. Tvärtom så har mediernas betydelser för idrotten ofta negligerats. Undantag finns givetvis, men undantagen har – åtminstone betraktat från min position som medieforskare – ofta hanterat mediernas betydelser på ett lite aningslöst vis.

Det finns många argument för varför relationerna mellan sport och medier måste tas på allvar och underkastas mer omfattande och systematisk forskning. Alla argument behöver inte återges här, men vi kan bara peka på det faktum att sport och medier har utvecklats i något av en symbios under 1900-talet. Relationen har av den brittiske medieforskaren David Rowe kallats för ”det lyckligaste av äktenskap”. Man kan faktiskt påstå (och jag gör det nu) att idrottens utveckling i samhället under 1900-talet i stor utsträckning är beroende av medierna och mediernas intresse. Man kan också argumentera för att mediernas utbredning och självklara plats i dagens samhälle inte varit möjlig (eller åtminstone sett väsentligt annorlunda ut) om det inte varit för idrotten. De båda verksamheternas utveckling har förutsatt varandra.

Att detta fält sedan ligger mer eller mindre orört gör inte utgångsläget för en medieforskare sämre. Det ter sig inte särskilt svårt att urskilja ett antal spännande och fruktbara frågeställningar som borde ges möjlighet att besvaras i mer omfattande forskningsprojekt. Det finns – vilket Dahlén inledningsvis konstaterar – skäl att se ljust på läget. (Det finns å andra sidan skäl att se mörkt på läget och då tänker jag i första hand på det forskningspolitiska läget i Sverige som gör det svårt att få den här typen av projekt finansierade).

I detta nummer av Moving Bodies så får mediesportforskningen en chans att visa sina potentialer i inte mindre än 10 olika artiklar, artiklar har olika karaktär.

Jag tycker att mediesportforskningen både tar och inte tar den chansen. Den tar chansen så till vida att den visar upp det breda spektrum av ämnen som finns idag. Förutom några mediehistoriska analyser (det finns en viss slagsida åt detta håll, men det är också en del av numrets syfte att visa på ”mediernas historiska betydelse för idrotten”) så förekommer kulturteoretiskt baserade analyser av extremsportsmedier, en analys av nationella stereotyper i sportspråket, en undersökning av förhandlingar om försäljning av sändningsrättigheter, en analys av hur nya medieteknologier används av NRK på sportens område, samt en studie av dataspelens normer och värderingar. De olika analyserna visar att mediesportforskning redan har en imponerande bredd och att det finns ett stort antal områden där den kan bidra med viktiga kunskaper.

Artikelförfattarnas kompetens varierar. Det är både mer erfarna, välmeriterade forskare och mindre erfarna. Till de senare hör framför allt de artiklar som är ett resultat av uppsatser på ”hovedfagsnivå” (ungefär mastersnivå). Det är inte det som stör. Tvärtom är de koncentrerade uppsatserna i långa stycken uppfriskande läsning. Framför allt Torunn Saunes (i artikeln tillsammans med Dahlén) analys av könskonstruktioner i en tidskrift för extremsport, men även Ewoud van Veens analys av fotbollskommentatorers språkbruk.

Jag har heller inga invändningar mot läsvärdet i artiklarna. De borde fylla sina syften; de borde kunna väcka nyfikenhet från idrottsforskare inom andra discipliner. Låt mig ge några exempel på detta.

I en av de mediehistoriska artiklarna som fokuserar de tidiga relationerna mellan sport och medier (dvs 1900-talets inledande decennier) skriver Knut Helland om en av de första stora sportmediehändelserna i Norge, skridskotävlingen mellan Oscar Mathisen och amerikanen Bobby McLean. Det blir uppenbart vilket attraktionsvärde sporten kunde ha och hur den tidigt attraherade kommersiellt inriktade aktörer. Men Hellands text fokuserar framför allt den fascinerande personligheten Peder Christian Andersen, som kom att få stor betydelse för sportjournalistikens utveckling i Norge. Vad som kännetecknade Andersens gärning var att han inte bara var journalist utan hade framför allt sin förankring inom idrotten. Inom fotbollen var han spelare, ledare och domare i en och samma person.

Ronald Reagan som George Gipp (“The Gipper”) i filmen “Knute Rockne, All American” från 1940.

Peter Dahlén skriver om den legendariske Knute Rockne, född i Norge men välkänd för sin karriär som tränare i amerikansk fotboll vid Notre Dame University under 1920-talet. Artikeln tydliggör hur Rocknes karriär långt senare kom att få betydelse för den amerikanska politiska offentligheten. Ja, jag vet att det låter långsökt men om jag då nämner att Rocknes liv blev film och att en av huvudrollerna – som den tidigt bortgångne stjärnspelaren George Gipp – spelades av Ronald Reagan så klarnar det något. Reagan tycks ha gillat sin roll starkt och uttrycket ”win one for the Gipper” tog han med sig in i politiken. Där tycks det leva kvar och dyka upp och i olika (och ibland lite oväntade) sammanhang.Bo Carlsson analyserar bilden av ishockey och fotboll i dataspel och de normer som karaktäriserar dessa spel. Bakgrunden för en sådan analys är att vi i stor utsträckning formar våra föreställningar om rätt och fel, om vad som är legitimt eller inte, genom våra fritidsaktiviteter, och dataspel är idag en större marknad än t ex film- och musikindustrin. Carlsson vill inte banna dataspelen, men pekar ändå på det problematiska i de normer som reproduceras i spelen: Det är inte sällan okej att ta till våld eller att fuska på olika sätt. Spelen tenderar också att bidra till en objektifiering av individen och reproducera en kommersialiserad kultur där man kan byta, sälja och köpa människor.

Men bredden av artiklar är inte bara av godo. Min stora invändning berör vad den vetenskapliga artikeln skall vara för någonting. Flera av artiklarna tenderar att vara alltför populärvetenskapligt hållna. Hit hör, trots att det är mycket intressant läsning, bland annat Hellands och Dahléns artiklar. Vad jag saknar är en tydligare koppling till, och en eventuell utveckling av mer generella teorier. Man skulle önska att dessa erfarna forskare vågade skruva upp abstraktionsnivån ett snäpp och emellanåt släppa de enskilda fallen. Fallen är intressanta i sig, men samtidigt – inte minst mot bakgrund av mediesportforskningens korta historia – är det viktigt att teoriutvecklingen får ta plats i de vetenskapliga artiklarna.

Slutomdömet är ändå att detta temanummer mycket väl fyller sitt syfte. Det är en imponerade bredd som visa upp. Det har sannolikt redan fått, och kommer också att i framtiden få, andra idrottsforskare att inse värdet av mediesportforskningen. Jag är övertygad om att det kommer att öppna dörrar mellan olika discipliner och möjliggöra gränsöverskridande samarbeten i framtiden.

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message