Banbrytande om idrott och medier

Print Friendly, PDF & Email
Göran Eriksson
Humanistiska institutionen, Örebro universitet

 



Knut Helland
Sport, medier og journalistikk: Med fotballandslaget til EM
252 sidor, hft.
Oslo: Fagbokforlaget 2003


Inledning

Som medieforskare har jag under de senaste åren börjat intressera mig för relationerna mellan sport, medier och journalistik. Det har skett med viss förvåning. Den har kommit sig av framför allt två saker. Den ena är att medieforskningen, och jag tror man kan säga att det gäller medieforskningen i Norden, länge ignorerade relationer mellan medier och sport. Detta trots att sporten under i princip hela 1900-talet har expanderat i medierna och haft en omfattande popularitet bland mediernas publiker. Det andra som förvånat mig är att det i humanistiskt/samhällsvetenskapligt inriktad idrottsforskning i övrigt länge fanns en naiv syn på mediernas och journalistikens betydelse för sportens utveckling och etablering i samhället och för de olika värderingar om idrott som har cirkulerat i samhället. Men, och detta har nämnts i många olika sammanhang, har (glädjande nog) börjat förändras under det senaste decenniet.

En nordisk medieforskare som spelat en viktig roll för att medieforskningen kommit in på detta spår är Knut Helland, professor vid Bergens universitet. Tillsammans med andra medieforskare som Peter Dahlén, Kirsten Frandsen, Ulf Wallin, Bo Reimer m fl så har han i allra högsta grad bidragit till att etablera sportmedieforskningen som en betydelsefull disciplin. Även om mer omfattande och systematiska studier ännu tycks ske i ganska begränsad utsträckning så bubblar det underifrån. Det skrivs artiklar, uppsatser och det ges idag kurser på detta tema på universitet och högskolor. Sportmedieforskningen är helt klart på gång.

Låt mig säga det med en gång: Knut Hellands bok Sport, medier og journalistikk, utgiven 2003, är ett viktigt bidrag i detta sammanhang. Boken är för det första ett vitalt bidrag till sportmedieforskningen med sitt kreativa upplägg (till vilket jag strax återkommer); för det andra så är Hellands vändning mot sportmediefältet symboliskt viktig. Inom medieforskningen har Helland haft en tydlig inriktning mot disciplinens ”hårda kärna”, dvs mot studier av nyhetsjournalistiken, och varit medförfattare till en metodbok. Hellands intresse för relationerna mellan sport, medier och journalistik kan mycket väl visa vägen för andra mer seniora forskare. Fortfarande är mycket ogjort när det gäller dessa relationer. Men även om boken på flera sätt är ett viktigt bidrag så har jag en del invändningar. Den huvudsakliga är att det i boken finns en tendens till att spetsen, och med det menar jag en mer utvecklad teori eller begreppsapparat, får stå tillbaka för bredden och en utbredning av det empiriska materialet.

 

Fotboll, medier och journalistik

Boken är en fallstudie av fotboll och rymmer inte mindre än tio olika kapitel som behandlar detta fenomen. Själva stommen i boken är en studie av det norska landslagets medierelationer under EM 2000. Studien är unik på så sätt att Helland fått möjlighet att följa det norska laget inifrån under tävlingen. Han har på så vis haft möjlighet att samla på sig ett gediget och spännande datamaterial. Det finns mycket goda förutsättningar för en serie intressanta analyser och en fruktbar teoriutveckling.

Inledningskapitlet behandlar den symbiotiska utvecklingen av sport och medier under 1900-talet i stort och lägger grunden för det som komma skall. Helland pekar ut tre nödvändiga villkor för utvecklingen: ”sportifisering, mediefisering og kommersialisering”. Dessa begrepp kan kortfattat sägas hänvisa till en utveckling där sportens regelverk standardiseras och skapar förutsättningar för mer organiserade tävlingar (t.ex. serie- eller cupspel i fotboll). Detta var också en förutsättning för att sporten också skulle bli någonting intressant för medierna och bli kommersiellt gångbar.

Därefter följer två historiskt orienterade kapitel. Ett beskriver fotbollens bakgrund och utveckling i England i relation till medierna, och ett kapitel den i tid något senare utvecklingen i Norge. En viktig figur i den Norska utvecklingen var den fascinerande personligheten Per Christian Andersen som kom att få stor betydelse för sportjournalistikens utveckling i Norge. Vad som kännetecknade Andersens gärning var att han inte bara var journalist utan hade framför allt sin förankring inom idrotten. Inom fotbollen var han spelare, ledare och domare i en och samma person. Personligheter som Andersen, med sina nära kopplingar mellan idrott och journalistik, tycks ha kännetecknat utvecklingen i stor utsträckning.

Bokens fjärde kapitel visar hur den kommersiella symbiosen mellan fotboll och medier utvecklats i Norge under de senaste decennierna och möjliggjort en professionalisering av sporten. Det kanske mest fascinerande i denna beskrivning är den omfattande utveckling som skett inom den kommersiella TV-sfären, vilket också visar hur sportmediefältets utbredning är nära relaterat till den marknadsliberala utveckling som kännetecknat Europa under de senaste decennierna. Fotboll har blivit en vara på en marknad och det kommersiella värdet av fotboll idag är gigantiskt. Norges fotbollsförbund har nyligen slutit avtal värda ca 1 miljard för rättigheterna till Tippeligan, den norska cupen och landslaget under en period av fyra år. Det svenska fotbollförbundet har inlett förhandlingar där slutsumman förväntas bli i ungefär samma nivå.

Det femte kapitlet har fokus på relationerna mellan sportjournalistiken och dess källor, och huvudfokus är på etiska frågor. Utgångspunkten är att sportjournalistiken länge hade en låg intern status, men en hög popularitet bland mediernas publiker. Men detta är idag på väg att förändras då sportjournalistiken, kanske inte minst genom sin popularitet, vinner i anseende. Bakåt i tiden, precis som exemplet Per Christian Andersen visar, så har relationerna varit täta mellan källor och journalistiken. Det var många gånger folk från idrotten som skrev om tävlingarna i tidningar, men även om det fortfarande finns täta kopplingar (t.ex. med spelare som blir expertkommentatorer) så är sportjournalistiken idag mer eller mindre professionaliserad, vilket gör att relationerna mellan journalister och spelare förändras. Det har satt dagens sportjournalister i en konstig sits. Med sig in yrket har många nya journalister krav om objektivitet. Samtidigt saknas en plattform för en journalistik som försöker att hålla en mer kritisk och granskande distans. Dessutom är det starka kommersiella krafter som är involverade som gör att sportjournalistiken måste värna sin popularitet.

Kapitel sex behandlar det norska fotbollsförbundets ”exponeringsstrategier” under EM 2002. Betydelsen som förbundet lägger på att upprätthålla goda kontakter med medierna, och få maximal exponering under ett mästerskap understryks av det faktum att det norska landslaget la nästan lika mycket tid på dessa kontakter som med att träna under turneringen (se kapitel 10). Det framgår också att förbundskapten Semb inte utesluter att detta också kan ha påverkat prestationen negativt.

I kapitel sju går Helland över och diskuterar mediernas strategier för rapporteringen från mästerskapet. Tänkvärt är att inte mindre än 71 skrivande journalister (för tidning eller webb) tillsammans med 23 fotografer hade ackreditering under mästerskapet. Lägg därtill lika många (94 alltså) från etermedierna så är det lätt att förstå vilken betydelse de olika medierna lägger på att täcka den här typen av evenemang.

I kapitel åtta diskuteras Helland TV-sändningar från evenemanget. Han pekar på hur programmen försöker förena underhållning och en mer fackmässig kunskap; humor har blivit ett viktigt inslag i etermediernas strategier. Kapitel 9 är en innehållsanalys av två dagstidningar och författaren tolkar denna i skenet av melodram som bygger på en tydlig dikotomi mellan det onda och det goda. Täckningen pendlar mellan att (vid segrar) kora hjältar och att (vid förluster) utse syndabockar. Det avslutande kapitlet är en diskuterande sammanfattning. Helland argumenterar för att relationerna mellan massmedierna och fotbollslandslaget under EM 2000 måste förstås som en relation med långa traditioner. Fotbollsförbundet och medierna har utvecklat gemensamma intressen i att utnyttja det publika intresse som finns omkring fotbollen. Som produkter på en marknad lever medier och fotboll i ett ömsesidigt beroende av varandra.

 

Ett viktigt bidrag till medieforskningen

Hellands bok är utan tvekan ett viktigt bidrag till sportmedieforskningen. Ja, den är ett viktigt bidrag till medieforskningen i sin helhet och borde kunna få fler medieforskare intresserade av detta fält. Boken är ”bred” och den är det på flera olika sätt. Den är dels bred till sin omfattning. Den lägger vikt vid den historiska utvecklingen på ett förtjänst fullt sätt, och kontextualiserar på så sätt de relationer som är etablerade idag. Den fördjupar sig i studier av relationer mellan journalistik och källor och ger också en bild av hur de konkreta resultaten av journalisternas arbete ser ut genom analyser av innehåll. Detta gör att boken lämpar sig mycket väl, ja den kan rekommenderas, för undervisning på kurser som på något vis berör relationer mellan sport och medier. Även publikt är boken ”bred”. Den är tämligen populärt hållen, de mer abstrakta teoretiska resonemangen hålls tillbaka och metod-/materialredovisning ligger i bilaga, vilket gör den tillgänglig för en större krets intresserade.

Men sett från min horisont är bredden i boken också ett problem. Det har framför allt att göra med författarens ambition att täcka in så många aspekter som möjligt. Det är lovvärt men inte alltid så fruktbart. Kapitlen åtta och nio, som behandlar olika aspekter av mediernas innehåll, är inte helt lyckade. Det förstnämnda kapitlet bygger på en outvecklad analys, medan det senare är lite oklart i sin koppling till den kartlagda symbiosen mellan sport och medier. Med sin breda inriktning fyller boken en viktig plats i det sparsamma nordiska utbudet av sportmedielitteratur. Den behövs, inget snack om saken. Men jag tror boken hade fått en tydligare spets om Helland gjort en distinktare avgränsning och nöjt sig med att behandla, och ytterligare utvecklat sina resonemang om, relationerna mellan sport (fotbollslandslaget som källa) och journalistik. Här är boken inne på en rad viktiga spår som troligen kunde ha följts lite längre.

Denna synpunkt är också kopplad till en mer allmän synpunkt på sportmediefältet och dess utveckling. Idag finns, åtminstone i den anglosaxiska litteraturen, en uppsättning böcker som har den breda inriktning till vilken Hellands bok nu kan räknas (se t.ex Boyle och Haines 2000; Rowe 1999/2004; Brookes 2002). Som jag ser det så har sportmedieforskningen nu nått en punkt när det krävs mer avgränsade och specialiserade studier. Det mer översiktliga borde nu få stå tillbaka för en mer avancerad (och abstrakt) teoriutveckling. Sportmedieforskningen har (åtminstone den nordiska) varit ganska tungt förankrad i det empiriska materialet. Det är min övertygelse att vad som nu behövs är mer utvecklade begrepp och teorier om relationerna mellan sport, och medier, begrepp och teorier som ytterligare kan fördjupa kunskaperna om detta objekt.

 

Referenser

Boyle, R och Haynes, R (2000) Power Play – Sport, the Media & Popular Culture, London: Longman.

Brookes, R (2002) Representing Sport, London: Arnold.

Rowe, D (1999/2004) Sport, Culture and the Media – The Unruly Trinity, Open University Press: Buckingham.

 


 


Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message