Ensamma guldkorn i en massiv sandbank

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Josefin Eman
Sociologiska institutionen, Umeå universitet


Jasmin Tahmaseb McConatha & Karin Volkwein-Caplan The Social Geography of Healthy Aging: The Importance of Place and Space 174 sidor, hft., ill. Maidenhead, Berks.: Meyer & Meyer Sport 2012 ISBN 978-1-84126-352-6

Jasmin Tahmaseb McConatha & Karin Volkwein-Caplan
The Social Geography of Healthy Aging: The Importance of Place and Space
174 sidor, hft., ill.
Maidenhead, Berks.: Meyer & Meyer Sport 2012
ISBN 978-1-84126-352-6

I The social geography of healthy aging blänker några enstaka rader till som ensamma guldkorn i en sandbank. Då går att skönja ett kritiskt gerontologiskt perspektiv som adresserar frågor om åldrande, hälsa och fysisk aktivitet, med ett strukturellt fokus. Vid dessa tillfällen kan det hända att författarna fastslår att ansvaret att upprätthålla en god hälsa inte bara vilar hos den åldrande individen, utan också hos det omgivande samhället (s. 8). De kanske lyfter fram hur kombinerade strukturer av ålderism och sexism kan göra åldrandet svårnavigerat för gamla kvinnor (s. 13) eller föreslår att vi ska återta begreppet ”gammal” och fylla det med delvis nytt innehåll (s. 95). Men så rullar en ny våg – av oproblematiserade, livsstilsfokuserade recept på hur ett framgångsrikt och hälsosamt åldrande ska uppnås – in över den textmassa som i detta fall utgör den imaginära stranden och de glimtar av guld som skymtades är bortsköljda utan spår. För att uttrycka det frankt, i denna recension vill jag mena att både bokens mål och medel är suboptimala och jag vill även peka mot den alternativa väg som jag önskar att författarna hade tagit.

The social geography of healthy aging är skriven av Karin Volkwein-Caplan och Jasmin Tahmaseb McConatha och består av en introduktion och åtta kapitel som sägs belysa både platsens betydelse för ett hälsosamt åldrande och frågan om hur ett hälsosamt och lyckligt åldrande kan uppnås. Men i själva verket är det inte hälsa i åldrandet som författarna vill uppnå, utan det är hälsa utan åldrande som eftersträvas.

Låt mig förklara. Författarna är nämligen väl förtrogna med den ålderism som finns i västerländska samhällen, hur ett ålderistiskt synsätt förmedlar en bild av åldrandet som en process av förfall. Men snarare än att uppmana till att utplåna denna ensidiga uppfattning av åldrande, gör författarna det till ett mål att utplåna själva åldrandet: ”In this book, we focus on the importance of physical activity as an important anti-aging factor.”(s. 10).

Boken riktar sig uttryckligen mot personer över 60 år och författarna artikulerar också ambitioner om att vägleda och hjälpa denna grupp människor, vars välbefinnande de oroar sig för då de befinner sig i processen att bli gamla: ”We hope that this book might provide support to aging men and women as they face the social and psychological challenges of later life. What will it take to help these elders maintain a positive quality of life?” (s. 12).

Det kan tyckas vara en märklig utgångspunkt med tanke på att lyckoforskningen har visat att emotionellt välbefinnande inte alls minskar med åldern, utan tvärtom ökar från den tidiga vuxenåldern upp i hög ålder (Carstensen et al, 2011). Detta till trots påstår författarna, utan att stödja sig på synbar forskning, att livskvaliteten oftast försämras med åldrandet (s. 108). Åldrande porträtteras som ett problem som kan förhindras och nästan utraderas med hjälp av fysisk aktivitet som beskrivs som ”the only true fountain of youth” (s. 142). Utan tvivel agerar författarna utifrån välmening, men indirekt skapar de en bild av åldrandet målad med ålderistiska färger som i förlängningen snarare stjälper än hjälper. Anti-åldrande kan framstå som en lockande lösning i ett ungdomsdyrkande samhälle, men den sociologiska forskaren Andrews (1999) menar att anti-åldrande i grunden är en ohållbar strategi som till och med kan ge upphov till självhat bland gamla personer. Därför vill jag mena att målet, att nå hälsa utan åldrande, bör ifrågasättas.

Härigenom placerar de väldigt mycket ansvar på individen och väldigt lite ansvar på det samhälle de inledningsvis ansåg skulle bidra till hälsosamt åldrande.

Medlen för att uppnå detta mål är, som redan framkommit, fysisk aktivitet. Men också andra livsstilsval, som att flytta till ett hälsosammare område, spela Nintendo Wii (”benefits older citizens in every way, s. 69) eller ägna sig åt bön och positiva tankar, kan enligt författarna bidra till ett mer ”värdigt” åldrande. Gemensamt för de lösningar som generellt föreslås är att de är individbaserade och livsstilsfokuserade. Berättelser om enskilda äldre män och kvinnor som i författarnas ögon gjort föredömliga livsstilsval gällande hälsa varvas med medicinsk forskning som just understryker betydelsen av att som enskild äldre man eller kvinna göra föredömliga livsstilsval gällande hälsa.

En av alla berättelser handlar om Mariam, som enligt författarna gör ”allt” rätt: hon håller sig i form, äter nyttigt, håller sig mentalt pigg genom social interaktion, och är religiöst engagerad. Kort sagt utgör Mariam ”a wonderful example of healthy and happy aging” enligt författarna (s. 58). Och jag vill varken protestera mot den uppfattningen, för onekligen verkar Mariam ha ett riktigt bra liv, eller undergräva betydelsen av att göra hälsosamma livsstilsval. Men – författarna fokuserar konsekvent på individuella livsstilsval och utelämnar genomgående strukturella åtgärder för att främja seniorers hälsa (utöver förslag på förbättringar som kan göras i ett grannskap). Härigenom placerar de väldigt mycket ansvar på individen och väldigt lite ansvar på det samhälle de inledningsvis ansåg skulle bidra till hälsosamt åldrande. Det blir inte bara en skev ansvarsfördelning mellan individ och samhälle, utan det ignorerar också det faktum att gamla människor, liksom alla andra, har olika socioekonomiska förutsättningar. Detta blir som mest tydligt när författarna berör platsens betydelse för ett hälsosamt åldrande. På sida efter sida porträtterar författarna pittoreska, hälsosamma och vackra platser. I avsnittet ”Tennis i paradiset” introduceras vi till Ojibway, där Charles numera bor – ”a place where the air is crisp and fresh and the waters crystal clear and full of fish, and where life is simple and relaxing” (s. 62). Författarna berömmer Charles för hans kloka och hälsosamma val att flytta till en plats som premierar en hälsosam livsstil. De poängterar att även om alla inte vill ”välja” att byta land så kan det vara klokt att överväga en flytt till ett hälsosammare område (s. 30), exempelvis till ett samhälle där det finns gratis fitness-pass för seniorer (s. 38). Polly, som är 74 men enligt författarna ser ut att vara i varje fall 10 år yngre, bor i ett sådant område och är väldigt nöjd: ”It is diverse, middle class, has lots of parks and shopping” (s. 81). Författarna förbiser fullkomligt att möjligheten att kunna omlokalisera till ett ”tennisparadis” eller ett bättre medelklassområde med trevliga parker inte tillhör alla. Ranzijn (2010) visar att det krävs resurser för att kunna upprätthålla ett aktivt och hälsosamt åldrande, exempelvis krävs det att man har råd att kunna besöka gym eller köpa sjukvård – och detta är resurser som långt ifrån alla äldre har. Därför vill jag mena att de medel som författarna förespråkar delvis är oproblematiserade lösningar.

The social geography of healthy aging är en bok som introducerar oss läsare till spännande platser och inspirerande människor. Men den kunde ha varit mycket mer. Den kunde ha uppmanat till ett hälsosamt åldrande, där åldrandet i sig också sågs som en resurs för fysisk aktivitet och idrottande, och inte något som ska utraderas. Den kunde ha diskuterat hur ett samhälle kan skapa platser och förutsättningar för människor, i alla åldrar, att sträva mot ett hälsosammare liv snarare än att individualisera ett samhällsansvar. Den kunde ha varit en guldgruva, istället för att ge oss enstaka guldkorn i en massiv sandbank.

Copyright © Josefin Eman 2014

Referenser

  • Andrews, M. (1999). The seductiveness of agelessness. Ageing and Society, 19 (03), 301-318
  • Carstensen, L. L., Turan, B., Scheibe, S., Ram, N., Ersner-Hershfield, H., Samanez-Larkin, G. R., Brooks, K. P., och Nesselroade J. R. (2011). Emotional Experience Improves With Age: Evidence Based on Over 10 Years of Experience Sampling. Psychology and Aging. 26(1): 21–33.
  • Ranzijn, R. (2010). Active ageing – another way to oppress marginalized and disadvantaged elders? Aboriginal elders as a case study. Journal of Health Psychology. 15(5): 716-723.
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message