Print Friendly

Annika Eliasson
Fil dr, Malmö Högskola

I antologin European Cultures in Sport gör ett dussintal europeiska sporthistoriker en genomgång i form av fallstudier av idrottens (i ordets bredaste bemärkelse) utveckling i England, Wales, Skottland, Danmark, Tyskland, Sovjetunionen och de forna östeuropeiska enpartistaterna, Frankrike, Spanien och Italien. De flesta följer utvecklingen några sekel tillbaka, från den tid då den moderna idrotten kan spåra sina rötter i nationalistiska strömningar, och framåt, till det nya millenniets första år. Ett par av bidragen täcker dock företrädesvis tiden efter andra världskriget.

Den här boken har flera förtjänster. Först och främst förefaller alla medverkande definiera idrott som fysisk aktivitet i ordets vidaste bemärkelse. Resonemangen i boken handlar inte bara om den sport som utövas i tävlingssyfte. Här finns också utrymme för skolidrott och utbildning av idrottslärare, men även för idrott som fysisk aktivitet utövad för det personliga välbefinnandets skull. Ett givet fokus för att problematisera detta är ju ” idrott för alla” kontra ”idrott för några”, ett tema som ofta återkommer i bidragen. En annan förtjänst är att praktiskt taget alla bidrag har såväl ett genus- som ett klassperspektiv. Författarna ger damidrotten och kvinnors fysiska aktivitet en självklar plats inom idrottens utveckling i de olika länderna, även om utrymmet knappast medger några ingående analyser. De allra flesta bidragen belyser också klasskillnadernas betydelse för idrottsutövandet, såväl bland kvinnor som bland män, och deras betydelse för idrottens professionalisering.

Den som intresserar sig för det politiska inflytandet över idrottens utveckling får en god orientering i den här boken. Givetvis tas idrottens betydelse för att legitimera det politiska systemet i Sovjetunionen och de forna enpartistaterna upp, liksom idrottens betydelse i fascismens/nazismens Italien, Spanien och Tyskland. Skildringarna av hur idrotten utvecklats utifrån de skiftande politiska förutsättningarna i England, Wales respektive Skottland är också intressanta. Sedan utgår alltså de allra flesta bidrag från ett perspektiv som betonar den tonvikt som den spirande nationalismen i många länder lade vid idrott som ett medel att främja folkhälsan, och inte minst att skapa dugliga soldater. Några bidrag fokuserar också politikens betydelse för idrottens organisatoriska uppbyggnad, ibland tämligen detaljerat.

Saknas då något i den här boken? För mig som skandinav känns det naturligtvis lite torftigt att av de skandinaviska länderna enbart Danmark är representerat. Den som är intresserad av motsättningen mellan territoriell organisering och nätverksorganisering inom idrotten saknar en problematisering av detta – här blir det (självfallet) nationell territoriell organisering för hela slanten. Boken slutar lite abrupt efter den sista fallstudien, vilket är synd. Med tanke på att de flesta bidragen beskriver delvis gemensamma utvecklingsdrag för idrott i olika länder, så skulle det varit möjligt att göra en jämförande analys. Men den boken kanske någon annan skriver?

 

Beställ boken hos Bokus

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message