Från strängteori till skateboarding

Tags:

Print Friendly
Kalle Danielsson
Student vid idrottsvetenskapliga programmet, Malmö högskola

 

Teori om allt

Det senaste avsnittet av Vetenskapens värld (SVT) presenterade en formel som rubriceradesTeorin om allt. Denna teori hävdas vara något så häpnadsväckande som kronan på det verk som Albert Einsteins relativitetsteori utgör den första byggklossen i. Teorin, som även kallas strängteorin, kan matematiskt förklara sambandet mellan alla, av människor, kända krafter. Som teoretisk produkt på svarta tavlan är den oomstridlig, en matematiskt fulländad formel, men när det kommer till att belägga den empiriskt är det snårigare; de mätinstrument som krävs för att bekräfta tesens hållbarhet finns ännu inte, då de strängar (som anses vara ursprunget till all gravitationsproduktion) som man avser att mäta är så små att den här sidan inte skulle räcka till för den decimalmängd som anger deras storlek. Ett annat aber med Teorin om allt är att det måste finnas fler rumsliga dimensioner än de tre som är kända idag, höjd, bredd och längd; inte mindre än åtta dimensioner till, sammanlagt elva, behöver man finna och förklara för att denna teori skall kunna träda i kraft.

De forskare som sysselsätter sig med detta storvulna teoribygge borde omgående ta kontakt med Iain Borden, författaren till Skateboarding, Space and the City; dennes utläggningar om hur rum (eng: space) produceras och är konstituerat, ställde åtminstone min värld på ända. Bordens sociala och arkitektoniska universum som beskrivs i, den för denna recension gällande, avhandlingen borde vara det självklara stället för ovannämnda strängteoretiker att leta efter sina borttappade dimensioner.

 

Skateboarding, Space and the City

Titeln på denna avhandling parafraserar uppenbart John Bales bok Sport, Space and the City och detta är intressant i två hänseenden. För det första så vinnlägger sig Borden om att vidareföra Bales tradition ifråga om att kritiskt granska bebyggelsepolitiska och globalgeografiska tendensers vidkommande för människors utövande av fysiska discipliner, det vill säga sport. För det andra så vinnlägger sig Borden om att hävda skateboardingens särart genom att säga att det här något annat, eller kanske ännu hellre något mer, än sport.

Att beskriva denna bok som en bibel på området är ett minimum i sammanhanget; vare sig man är arkitekturintresserad, skateboardingintresserad eller sportintresserad överhuvudtaget så erbjuds man i boken riktigt läckra resonemang och återgivningar av denna disciplins korta men intensiva historia; vilket också bekräftas av omdömena på konvolutets baksida. De teoretiska resonemangen kring skateboardingkulturen är insiktsfulla, mycket tack vare Bordens insidermässiga ton och ingång i skrivandet med ett förflutet inom denna disciplin.

Skateboarding, Space and the City betraktar skateboarding ur ett historiematerialistiskt perspektiv, och som sådant appliceras det inte i avhandlingen så som Marx myntade det; den materiella historiesyn som Borden istället har adapterat tillhör en av Marx sentida uttolkare – Henri Lefebvre, vilken hävdar att fokus inom marxistisk teori måste flyttas från vem det är som innehar produktionsmedel till vem det är som producerar rum (eng: production of space), det vill säga de som innehar tolkningsföreträdet till hur det förra ska nyttjas och upplevas. Förutom digra teoretiska resonemang ryms i boken även en komplett genomgång av de materiella förutsättningarna i skateboardingens historia; här beskrivs det hur brädor och hjul förädlas allteftersom vad tiden går. Skateboardhjulens utveckling har till exempel gått från stålhjul via ”lerhjul” (!) till dagens gummihjul. Även vilka arenor – tömda swimmingpooler, skateparker och stadens gator – skateboarding har utövats på är noga dokumenterat och rikligt kompletterat med fotografier löpande i texten. En viktig poäng som Borden har angående de materiella förutsättningarna för skateboardingens snabba utveckling och globala spridning rör teknologins utveckling i samhället i stort; videokameror och kameror med möjlighet att ta flera fotografier i sekunden har bidragit till att skateboardingens landvinningar ifråga om trick och våghalserier raskt kunnat spridas genom tidskrifter, filmer och idag över Internet.

Skateboardingrörelsen har enligt Borden kommit att bli uttolkare av alternativa upplevelsekvaliteter i arkitekturen som omger oss, och då främst i städer. Skateboardare köper inte lättvindligt den statiska bild av stadsarkitekturen som erbjuds dem; de dröjer sig kvar vid torg, trottoarer och trappor som för vanliga (läs: icke-skateande) människor bara innebär transportsträckor.

Empirin i avhandlingen är hämtad från tidskrifter, vilket enligt Borden skulle höja källornas autencitet (s. 5). Däremot är tidskrifterna främst amerikanska och engelska, och detta, att de åberopade källorna till största del kommer från dessa två länder, är någonting som kan försvaga Bordens argument för att skateboardingens utövare är, globalt sätt, likasinnade (s. 2). Snarare är det nog så, om än inte till fullo, att skateboardingutövare i andra länder än USA och England konsumerar skateboardingkulturen på samma sätt som andra kulturella uttryck som har sitt ursprung i dessa länder (film, musik, mat etc.), utövas och konsumeras i resten av världen.

 

Arkitektur i den slumrande staden

Borden betraktar arkitektur som en part i en dynamisk relation till de människor som ser den eller passerar den, som lever i den och tycker något om den. Arkitektur ses och behandlas som ett flöde snarare än ett ting; det återskapas hela tiden, varje gång omgivningen förändras, eller när olika människor upplever det. I den bemärkelsen är skateboarding också ett slags arkitektur, med avseende på att den producerar rum, tid och socialt varande (eng: space, time and social being ( s. 1).

Extra dynamiska i det här förhållningssättet till arkitektur är förstås skatearna; med sina exkursioner i det urbana landskapet omformar de staden och finner lust där andra finner leda. De söker hela tiden alternativa tolkningar av givna, statiska och döda miljöer. Och de lämnar spår efter sig: trä-, metall- och stensplitter runt om i världens städer vittnar om skatearnas framfart; som om de ristade in sina hävder i stadens kropp i sitt momentana historieskrivande. Man får känslan av att de vill väcka något till liv, något slumrande och då inte bara sina egna kroppar.

I en episod (Worlds End, del 8) av Neil Gaimans tecknade-serie-epos, the Sandman, har en man fastnat inne i stadens drömmar, han träffar en annan man som också har hamnat där som säger:

Perhaps a city is a living thing. Each city has its own personality, after all. So if a city has a personality, maybe it also has a soul. Maybe it dreams. That is where I believe we have come. We are in the dreams of the city …Perhaps one day I shall return to the waking world. I am searching for a road in the real city – and when I find it, I shall walk down it and find myself in the real world once more. This is what I hope and pray for; it is, after all, preferable to the alternative…that the city should wake.

Att väcka staden till liv är inget som en skateare fruktar, det är någonting han strävar efter.

 

Köp boken från Amazon.

Läs mer om extremsporter på idrottsforum.org

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message