It’s hard to be a saint in the city

Print Friendly, PDF & Email
Kalle Danielsson
Student vid idrottsvetenskapliga programmet, Malmö högskola

 



Vincent Cianni
We Skate Hardcore: Photographs from Brooklyn’s Southside
144 sidor, inb, ill, med DVD.
New York: New York University Press 2004


–Jag vill inte raljera och jag vill inte teoretisera, är den första tanken som dyker upp när jag har plöjt igenomWe skate hardcore.

–Dessa människor kämpar hårt; de förtjänar något annat än mina deterministiska makroperspektivanalyser, är min andra tanke.

När min tredje tanke kommer är det redan för sent.

–Aha, Paul Simons ’Songs from the Capeman’, Bruce Springsteens ’Greetings from Asbury park’, Odysseus irrfärder, 9/11, inlines (livsstilssporternas underklass) kontra skateboard (livsstilssporternas överklass), aha etc.

Den här boken är helt enkelt för tacksam att hitta referenser till, man kan liksom inte misslyckas med att få en snygg vinkling. Den är så aptitretande att den får marängsviss att verka motbjudande… Men jag vill inte vinkla, jag vill inte raljera och jag vill inte teoretisera.

We skate hardcore är ingen vetenskaplig skrift, det är en samling fotografier, mestadels svartvita, som avbildar puertoricanska inlinesåkare i Brooklyn, NY. Åkarna presenteras förutom i bildmaterialet, som utgör stommen i boken, i intervjuer och bildbeskrivningar, ibland har de skrivit själva på fotografierna vilka de är och vad de kände vid fotografitillfället.

Fotografen Vincent Cianni gick native och flyttade till Brooklyn 1992 och lever där än idag. Han började fotografera ungdomar i området och möttes med tillbörlig skepsis från urinnevånarnas sida, men misstro växte tillit, och han vann så småningom hela grannskapets hjärta; de tog honom till sig, han blev en i familjen och nu firar han alla högtider tillsammans med Hector på hörnan eller något liknande, etc.

 

Mike Ruiz doing a back slide at P.S. 84, Williamsburg, Brooklyn, 1997.
Photograph by Vincent Cianni, from We Skate Hardcore

 

Låter jag arg? Jag är rosenrasande! Varför är jag det då? För att den som har gynnats samt lärt sig mest på kuppen är den förbålte ”go native”-fotografen.

För det första så kunde han inte spanska innan han flyttade dit, det lärde han sig av de som figurerar i boken. För det andra så kunde han inte fotografera innan han flyttade dit, det lärde han sig genom att plåta de som figurerar i boken, och blev till på köpet fotografilärare på något sabla institut. För det tredje så bor han kvar i området som värsta sortens kolonialist och njuter av det genuina och äkta förortslivet, medan de ungdomar han studerade, har tvingats in i armén för att de inte har någon utbildning, det är så att det vänder sig i magen.

Summa summarum så handlar boken alltså inte om de unga inlinesåkarnas livsväg, som Cianni vill påstå, utan om hans egen dito.

Jag vill tillägga att titta på fotografierna i den här boken är som att se en sådan där bra film, ni vet, en sån som man vill vara i; en sån som vältrar sig i New York-mytologi. Läs boken, gråt och håll tummarna för att de svaga får ta del av kakan nästa gång.

Adios hermanos, adios.

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message