Om sport i filmens värld

Print Friendly, PDF & Email
Peter Dahlén
Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen 



Emma Poulton & Martin Roderick (red)
Sport in Films
258 sidor, hft.
Abingdon, Oxon: Routledge 2008 (Sport in the Global Society)
ISBN 978-0-415-57221-7


Att sport på film slagit igenom internationellt som eget delfält visade temanumret av Sport in Society, nr 2-3, 2008. Nu har detta digra nummer kommit ut i bokform: Sport in Films, redigerad av Emma Poulton och Martin Roderick, båda vid Durham University, England. Här medverkar en rad tungviktare med bred film-, mediesport- och celebritetsforskning – kort sagt medial kulturanalys – som bas, såsom David Rowe, Ellis Cashmore, Garry Whannel, Aaron Baker, Kyle W. Kusz, Michael Silk m.fl.

Rätt kul är att alla deltagande författare får lista sin favoritsportfilm i författarpresentationen. Båda redaktörerna har boxningsfilmen Raging Bull(Tjuren från Bronx, 1980) på topp, även om Poulton också gillar en annan klassisk, men också mer populistisk boxningsfilm, Rocky (1976). David Rowe nämner radikalt idrottskritiska This Sporting Life (1963), på följande, delvis självironiska grunder: ”[…] aesthetic merit, cultural politics and academic credibility.”

Denna antologi är ett bevis på att det fortfarande, märkligt nog, är så att idrottssociologer ägnar sport på film ett större intresse än filmforskare, eller som redaktörerna skriver (s. xix): ”It is our contention that, to date, scholars from the sociology of sport appear to have given sport in film more critical attention than their film studies counterparts. If we are correct, such an inference presents some interesting questions about why sport is marginalized by experts of visual culture, but particularly film studies.” Alltså, varför negligeras sportfilm av filmforskare? En orsak kan vara svårigheten att identifiera, definiera och klassificera vad som konstituerar en ”sportfilm”. David Rowe menar att sportfilm är en genre i sig själv, på samma sätt som vi igenkänner western-, science fiction-, skräck-, komedifilmer och liknande. Ellis Cashmore går ett steg längre och menar att genren sportfilm består av ett antal underavdelningar (”sub-genres”): dramatisk/biografisk, komisk/‘fantasy’ samt dokumentär sportfilm. Dessa försök att definiera vad som ryms inom ramen för en sportfilm tenderar dock att bli så vida i sin variationsrikedom att man kan ifrågasätta om sportfilm ens existerar som egen, klart avgränsad genrekategori. Toby Miller har inte bara med underkategorierna ”dokumentär”, ”idrottsbiografisk” och ”fiktion” i sin definition, utan även ”TV-producerade miniserier”, ”videosamlingar av höjdpunkter” samt ”semi-incidental reference”, med vilket jag antar att han menar korta och snabba referenser till och hänsyftningar på sport inom ramen för en filmberättelse.

Bokens texter har, som sig bör nu för tiden i denna typ av publikationer, delats in i tre sektioner. Denna indelning känns dock ganska ansträngd.

Faktum är att filmer som har idrott som ett mer eller mindre bärande innehållselement kan korsa en mängd genrer. En film som Jerry Maguire (1996), om en spelaragent, kan exempelvis klassificeras både som en sportfilm och ett romantiskt drama (kärleksrelationen mellan de rollfigurer som spelas av Tom Cruise respektive Renée Zellweger). För att släppa igenom artiklar till denna antologi använder Poulton och Roderick en lösare definition av sportfilm, en definition som inte nödvändigtvis betecknar en igenkännbar genre (”sport films”), utan täcker filmer som har idrott, en idrottshändelse eller en idrottare som centralt fokus. Inom ramen för filmer med dessa på olika sätt idrottsrelaterade motiv kan man konstatera, att filmskapare valt att använda idrotten för att kritiskt belysa olika socio-politiska frågeställningar och aspekter, som kön, sex, klass, ras, etnicitet, funktionshinder, kommersialisering, förtryck och omänskliga prestationskrav. Detta framkommer tydligt i antologins filmanalyser.

Bokens texter har, som sig bör nu för tiden i denna typ av publikationer, delats in i tre sektioner. Sektion 1 handlar om förhållandet mellan idrott och den globala filmmarknaden, ”Sport and film – a match made in Hollywood… and studios around the globe?”, sektion 2 om sociala identiteter, ”Constructing and representing social identities in sport films”, medan sektion 3 handlar om sociala frågor, ”Constructing and Representing Social Issues in Sport Films”.

Denna indelning känns dock ganska ansträngd och är stundom missvisande, varför jag väljer att presentera texterna utifrån följande tre kategorier: 1) Definitioner, översikter och jämförelser , 2) Analys av fiktionsfilm, 3) Analys av dokumentärfilm.

1. Definitioner, översikter och jämförelser

Av bokens 15 artiklar (exklusive redaktörernas introduktionskapitel) handlar fem om mer allmänna resonemang kring sportfilm.

Inledningsvis gör Glen Jones några reflektioner kring den fiktiva sportfilmens innehåll och karakteristika, under rubriken ”In praise of an ‘invisible’ genre? An ambivalent look at the fictional sports feature film”. Jones frågar sig vad som skiljer en sportfilm från en film som innehåller sport men inte har det som ett huvudtema, eller annorlunda uttryckt: hur definierar man en sportfilm, hur mycket sport eller sportproblematik, och vilken typ av sport eller sportproblematik, måste en sportfilm innehålla rent definitionsmässigt? Vad är det som gör att sportfilmer sällan får goda recensioner, hög filmkulturell status eller stämpel som klassiker – och varför har sportfilmer så länge kommit att marginaliseras inom filmforskningen? Det är knappt att sportfilmer erkänns som en egen genre, på samma sätt som skräck, gangster, action, komedi etc., vilket är något paradoxalt, med tanke på att sportfilmer, liksom mången annan genrefilm, är ganska förutsägbara och konventionsstyrda, med sina misslyckade idrottare och lag som mot alla odds lyckas på idrottsarenan. Kanske är det just detta som bidragit till sportfilmens låga status, men förutsägbarhet och klichéer kännetecknar som sagt genrefilm rent generellt, så det kan knappast vara den enda förklaringen. Förmodligen beror det på att sportfilmer ofta är svåra att definiera eftersom de handlar om så mycket annat än sport, samtidigt som tävlingsidrotten genom sina fysiska uttrycksformer och det känslomässiga engagemanget på publiksidan (”vulgärt”) dras med en allmänt låg kulturell status.

Vad är det som gör att sportfilmer vanligtvis inte blir jättelika publiksuccéer, medan digitala sportspel redan från början (med det tennisliknande ”Pong”) tillhört de mest populära spelen? Alltså, varför föredrar sportens ”fans” spel med sport framför filmer om sport? Det frågar sig Garry Crawford, i artikeln ”‘It’s in the game’: sport fans, film and digital gaming”. Enligt Crawford beror det huvudsakligen på två faktorer; dels på spelens betydligt mer elastiska narrativer, det vill säga det faktum att man som användare kan styra händelseutvecklingen och därmed spelets berättelse. Dels beror det på att spelen erbjuder en helt annan möjlighet till identifikation med faktiskt existerande spelare och lag som du själv väljer att vara eller leda inom ramen för ett spel. Gillar du Manchester United kan du välja att spela och/eller leda just det laget, idag också med spelare från olika epoker och laguppställningar. Ser vi en film är vi naturligtvis fastlåsta som åskådare i filmens berättelse. Och hur många spelfilmer finns det om Man U. eller andra lag som man gillar… Crawford menar också att sportspelens dramaturgi och estetik lånar mer från TV:s sportsändningar än från filmens värld (det estetiska och intertextuella släktskapet mellan TV-sport och sportspel behandlas för övrigt också i min bok Sport och medier).

Hur idrottens mediala tidsdimensioner kan gestaltas vid sidan av televisionens dominerande paradigm diskuteras av David Rowe under rubriken ”Time and timelessness in sport film”. Rowe analyserar två fotbollsrelaterade filmer, komedin La Gran Finale (2006) och dokumentären Zidane: A 21st Century Portrait (2006). La Gran Finalehandlar om tre olika stamgrupper i skilda delar av världen som gör allt för att se tv-sändningarna från fotbolls-VM, något som visar sig bjuda på många hinder. De kan inte som vi välbärgade västerlänningar bara sätta sig ner i mysfåtöljen och slå på tv-apparaten, utan måste vandra långa avstånd för att finna en plats med tv och tv-mottagning, samt försäkra sig om eltillförsel med mera. De måste alltså bruka mycket tid på rumsliga förflyttningar för att över huvud taget kunna se mästerskapet på tv, för att kunna koppla in sig på den globala samtidighet och samhörighet som en sådan massiv tv-händelse ger underlag för. Filmen, och Rowe med den, vill därmed visa att globaliseringen inte är så synkroniserad som vi gärna föreställer oss. I filmen om Zidane handlar det mer om att utmana tv-sändningarnas, och de fiktiva sportfilmernas, sätt att manipulera tiden och rummet genom att exempelvis visa och reprisera spektakulära händelser i ”slow motion”. I Zidane följs enbart denne spelare och hans rörelser, oavsett vad som händer på den övriga planen eller spelytan, vilket gör filmen till en meditation kring den individuelle spelarens slit och irrfärder på planen, men också kring vårt tv-mässiga vaneseende. Just genom att intevisa matchen med televisionens och spelfilmens sedvanliga dramaturgi får Zidane oss att bli varse hur tv och film vanligtvis manipulerar spelets – matchens – tid och rum.

I filmen om Zidane handlar det mer om att utmana tv-sändningarnas, och de fiktiva sportfilmernas, sätt att manipulera tiden och rummet genom att exempelvis visa och reprisera spektakulära händelser i ”slow motion”.

En pionjärer bland humanistiskt orienterade idrottsforskare som starkt bidragit till att göra sport i allmänhet och medialiserad sport i synnerhet till ett rumsrent forskningsobjekt inom ”cultural studies” ärGarry Whannel, som här bidrar med artikeln ”Winning and losing respect: narratives of identity in sport films”. Whannel, som tidigare publicerat böcker om både tv-sport och idrottsstjärnor, belyser här hur en inledande brist på respekt för sig själv och andra är ett vanligt tema i sportfilmer, som berättelsen byggs upp kring. Genom olika prövningar och åtföljande insikter utvecklas filmens protagonister som personer, samtidigt som de vinner omvärldens erkännande och respekt. Ett exempel är Bend it Like Beckham(2002), där en fotbollspelande invandrartjej lyckas övervinna motståndet från sina kulturellt och etniskt trångsynta föräldrar, som inte anser detta vara en syssla för flickor. Ett paradexempel är annars den djupt mytiska berättelsen om Rocky (1976), som det inte går särskilt bra för och som inte har höga tankar om sig själv och sina möjligheter att slå mästaren Apollo Creed, men som till sin egen och andras förvåning lyckas plocka fram dolda färdigheter under matchen som gör att han närapå lyckas gå segrande ur den. Det gör han inte, men genom sin heroiska insats återvinner han respekt både i egna och andras ögon. Denna kamp inte bara för tävlingssegrar utan i en vidare bemärkelse också för erkännande, respekt och självaktning förs även på lagnivå, exempelvis i Slap Shot (1977),Eight Men Out (1988), A League of Their Own (1992) och Cool Runnings (1994).

Whannel menar att ”sport film” varken är en genre, en speciell filmstil eller produkter av visionära filmkonstnärer upptagna av ett visst tema eller motiv (”auteurs”), utan helt enkelt en typ av film med ett ganska allmängiltigt ämne (sport) och som genom sporten binder ihop andra texter. Genom att tävlingsidrotten först som sist handlar om vem som ska vinna så kan den lätt användas som metafor för livet i det kapitalistiska samhället med dess individcentrerade konkurrens, menar Whannel. Han väcker därmed frågan om vilka underliggande ideologiska strukturer som bär upp och kommer till uttryck i filmberättelser om kampen för respekt och erkännande inom ramen för idrottstävlingar som i slutändan just har till syfte att frambringa en vinnare och många förlorare. På vilket eller vilka sätt motiveras och legitimeras olika strategier för att bli en vinnare på och/eller utanför idrottsarenan? Är det individen, kollektivet eller samhället som hyllas och lyfts fram? Är det exempelvis alltid en viss typ av maskulinitet som (bokstavligen) går segrande ur striden? Filmer om sport är som bäst, menar Whannel, när de visar på ambivalenser i förhållande till och innanför den i sig själv hårt strukturerade och statistikbaserade tävlingsidrotten och istället belyser dess skuggsidor och gråzoner.

Kyle W. Kusz, som bland annat skrivit boken Revolt of the White Athlete: Race, Media and the Emergence of Extreme Athletes in America, och som tycks ha ett speciellt intresse för sportfilm (han deltar även i dennasportfilmsantologi), vilket är helt logiskt med tanke på att han forskar på mediala representationer av maskulinitet och etnicitet kopplat till idrott, deltar här med artikeln ”Remasculinizing American white guys in/through new millennium American sport films”. Som i många andra av sina texter, och som framgår av artikelrubriken, vill Kusz visa hur den tilltagande produktionen av sportfilmer från mitten av 1990-talet och framåt i inte ringa grad är en del av en ideologiskt konservativ strömning i USA och annorstädes med målet att ”återupprätta” en klassisk vit maskulinitet vars intressen och positioner man anser kommit att marginaliseras av rörelser för feminister, homosexuella och svarta, och som blivit det politiskt korrekta (det är alltså inte den nyliberala och ohämmat globala kapitalismen och de senaste decenniernas ökade klassklyftor som kritiseras utan skulden förskjuts till dessa rättighetsrörelser). Två populära filmer som skildrar vita män som på sadomasochistiskt vis (straffar sig själva) utför diverse atletiska eller eljest mycket fysiska övningar (visar hur tuffa de är) och som enligt Kusz är helt centrala i sammanhanget, är Fight Club (1999) och Jackass: The Movie (2002). Bland mer renodlade sportfilmer som Kusz analyserar finns Million Dollar Baby (2004), Miracle (2004), Dodgeball: A True Underdog Story (2004),Cinderella Man (2005), Rocky Balboa (2006), Talladega Nights:A Ballad for Ricky Bobby (2006) samt dokumentären Murderball (2005). Den samlade ideologiska kraften i dessa och liknande filmer ska sannerligen inte underskattas.

2) Analys av fiktionsfilmer

Boken innehåller sju analyser av enskilda filmer eller filmgenrer.

Ellis Cashmore, en känd figur inom humanistiskt orienterad idrottsvetenskap som bland annat skrivit böcker omDavid Beckham och Mike Tyson samt även ett uppslagsverk om sport, analyserar här en av de riktigt framgångsrika sportfilmerna, Chariots of Fire (1981). Det är en film som markerar ett tydligt skifte mellan 1970-talets idrottskritiska sportfilmer, en epok som kan sägas avslutas med Martin Scorseses Raging Bull, och det nyliberala (Thatcher, Reagan) 1980-talets ”revival” för klassiska, bildsköna och maskulina hjälteberättelser (se vidare kapitlet om film i Sport och medier). Filmen handlar om två engelska löpare inför OS i Paris 1924, Eric Lidell och Harold Abrahams. Båda har komplicerade förhållanden till idrotten och dess nationalism, Lidell genom att han är djupt troende och inte kan tävla på en söndag, Guds vilodag – han ser alltså gudsstaten som överordnad – och Abrahams genom att han är jude och därmed har en identitetsmässig förankring som sträcker utöver England som nation. Samtidigt är Abrahams modern genom att vara stenhårt inriktad på att vinna, inte bara delta för idrottens och det egna nöjets skull, som dåtidens förhärskande amatörideal stipulerade. Genom filmens framställning av dessa personer och hur de uppfattas av sin omgivning diskuterar Cashmore dåtidens syn på nationalism och elittänkande inom idrotten.

Jayne Caudwell, som intresserat sig för sport, sexualiteter och queer-teori, analyserar bilden av kvinnliga boxare på film genom en näranalys av Girlfight (2000, regi Karyn Kusama).

I efterföljande artikel gör David Brown, George Jennings och Aspasia Leledaki en mer delgenreinriktad analys av ”Asian martial arts films”, alltså karatefilm eller ”Kung Fu”. Genom att knyta an till bland annat Max Weber och dennes teorier kring social status och karisma visar artikelförfattarna hur karatefilmen genomgått tre olika faser, som kännetecknas av att representationen av den manlige hjälten och dennes kropp skiftat karaktär, närmare bestämt från den filosofiskt förankrade Bruce Lee, över den mer komiske och självironiske Jackie Chan fram till den nygammalt traditionelle Tony Jaa.

Jayne Caudwell, som intresserat sig för sport, sexualiteter och queer-teori, analyserar bilden av kvinnliga boxare på film genom en näranalys av Girlfight (2000, regi Karyn Kusama). Med fokus på genus, sexualitet och etnicitet visar Caudwell hur filmens huvudfigur, boxaren Diana Guzman, framställs som stark och självständig och inte som ett offer eller sexobjekt, och hur detta, enligt Caudwell, problematiserar mer monolitiska antaganden inom feministisk filmteori (av exempelvis Laura Mulvey) om en allestädes närvarande patriarkal makt och överordnad manlig blick.

En av förgrundsfigurerna inom forskningen kring sportfilm är Aaron Baker, som här skriver om fotbollsfilmen Goal!(2005). Det är en film som måste ses mot bakgrund av både fotbollens globala kommersialisering och försöken att åter, sedan 1996, lansera en proffsliga i USA (Major League Soccer). Filmen handlar om den unge mannen Santiago, son till en illegal mexikansk invandrare. Santiago visar sig vara en mycket talangfull fotbollsspelare, som lyckas ta sig till England och där, efter diverse prövningar i möten med agenter, tränare och andra, erövrar en plats i Newcastles lag och dessutom lagets vackra sjuksyster. Filmen är en klassisk, utopisk hjälteberättelse om en man som trots dåliga odds lyckas kämpa sig till framgång och lycka (och en kvinnas slutliga erkännande och beundran) genom hårt och målmedvetet arbete, men den kan också, menar Baker, bidra till en ökad förståelse för den globala fotbollens förutsättningar.

John Hughson, som tidigare skrivit om den engelska social- och idrottskritiska filmen The Loneliness of the Long Distance Runner (1962), skriver här om filmen Blue in the Face (1995), regisserad av Wayne Wang och författaren Paul Auster. Det är en tvillingfilm till Smoke från samma år. Handlingen centreras kring en tobaksaffär i Brooklyn, New York, där vänner och grannar träffas och samtalar om tider som gått och vad som egentligen hänt och händer med deras stadsdel idag. Av speciellt intresse i sammanhanget är de minnen som åkallas av baseballaget Brooklyn Dodgers (med Jackie Robinson som bröt rasbarriären 1947) och deras hemmaarena Ebbets Field. Som jag tidigare skrivit i en artikel om baseballhistoria här på idrottsforum så inträder från och med 1953 en ny ordning inom baseballsporten, med – kommersiellt och demografiskt betingade – förflyttningar av lag, eller egentligen av en ”franchise” (koncession, licens), som inte bara förändrade baseballkartan utan hela sporten och dess förutsättningar. Det året flyttades det första laget, Boston Braves, till Milwaukee. Snart bytte även en rad andra lag adress, och år 1958 återfanns de båda klassiska New York-lagen Brooklyn Dodgers och New York Giants i Kalifornien. I Blue in the Face blir Brooklyn Dodgers öde ett tecken både för ett socialt förfall och en längtan tillbaka till den sammanhållning och hemkänsla som fanns i den gamla stadsdelen.

År 2004, då George W. Bush och republikanerna hade makten i USA, kom filmen Miracle (regi Gavin O’Connor), som handlar om USA:s legendariska ishockeyseger över Sovjet i OS i Lake Placid 1980. I rollen som USA:s tränare Herb Brooks ser vi Kurt Russell. Denna film analyseras av Michael Silk, Jaime Schultz och Bryan Bracey under rubriken “From mice to men: Miracle, mythology and the ’Magic Kingdom’”. Med möss (Mickey Mouse) och magiska kungariken syftar artikelförfattarna på Disney, som producerade filmen i enlighet med beprövade begrepp från sina tidigare alster. Det innefattar vissa dramaturgiska och mytologiskapande grepp med en underliggande vit, proamerikansk ideologi. I Miracle manifesterar detta sig i en starkt nationalistisk historieskrivning som lyfter fram och ommöblerar aspekter av det kalla kriget mellan USA och Sovjet på ett sätt som får bäring för och av dagens geopolitiska spänningar till följd av terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 och efterföljande amerikanska krigshandlingar mot stater i arabvärlden. I DVD-utgåvan av filmen finns över 4 timmar extramaterial om matchen 1980 och om filmens tillkomst, men inte någonstans lyfter man fram den berömda segerns historiska och politiska kontext, vilket blir desto märkligare eftersom segerns enorma status beror just på att man besegrade den fruktade kommunistregimens suveräna representanter i ishockeyrinken.

Jayne Caudwell, som intresserat sig för sport, sexualiteter och queer-teori, analyserar bilden av kvinnliga boxare på film genom en näranalys av Girlfight (2000, regi Karyn Kusama).

Vid OS 1972 i München inträffade terrorhandlingen då 11 israeliska idrottare sköts ihjäl av palestinska styrkor. En inte helt okänd regissör med judiskt påbrå som också gjorde Schindlers list, Steven Spielberg, har gjort en film om detta och de efterföljande hämndattackerna från israelernas sida, Munich(2005). Om Munich skriver film- och tv-forskarenDavid Scott Diffrient, och han tar fasta på hur denna och andra filmatiseringar – fiktiva och dokumentära – av händelsen tolkar vad som skedde utifrån dagens perspektiv och intressen, samt hur och i vilken grad händelsen rapporterades av de TV-bolag som bevakade spelen i förhållande till de planlagda och rent idrottsliga händelserna.

3) Analys av dokumentärfilm

Tre av bokens artiklar behandlar dokumentär sportfilm.

Grant Farred, som tidigare skrivit om indiska filmen Lagaan (2001), analyserar här hur svarta idrottare skildrats på film. Farred har som utgångspunkt en analys av dokumentärfilmen om en av världens mest berömda boxningsmatcher, den mellan Mohammad Ali och George Foreman i Zaire 1974, även kallad ”Rumble in the Jungle”. Den sevärda och idrottshistoriskt bildande filmens titel är When We Were Kings (1996). Farred är emellertid kritisk till hur filmens regissör (och producent) Leon Gast tonar ner och smiter förbi de mer kontroversiella aspekterna av Alis politiska engagemang under framför allt 1960-talet.

Till varje OS görs sedan länge en officiell filmdokumentation. Ian McDonald, sportsociolog med inriktning mot politik och själv sportdokumentärfilmare, analyserar filmen från Tokyo-OS 1964, av Kon Ichikawa. McDonald läser Ichikawas film mot bakgrund av den mest berömda av alla OS-filmer, Leni Riefenstahls nazianstuckna film om OS i Berlin 1936, Olympia, vilket också är den första verkliga OS-filmen, producerad just för att glorifiera spelen och dess värdland. McDonald visar hur Ichikawas OS-film genom sin inkännande humanism inte bara är raka motsatsen till Riefenstahls övermänniskohyllning, utan också att den var kontroversiell inom den Japanska OS-kommittén genom att Ichikawa inte gjorde det man förutsatte att han skulle göra, det vill säga propagandistiskt hylla och skildra Tokyo och Japan och dess folk för att locka framtida turister till landet. Istället formar Ichikawa sin film till en stilla meditation över idrottens pris och betydelser, med särskild tonvikt på förlorarna, de som aldrig når ända fram.

Boken avslutas med att redaktören Emma Poulton skriver om engelska film- och TV-dokumentärer som skildrar fotbollshuliganer. Poulton utgår från kultur- och medieforskaren Stuart Hall, som visat att dagspressen, i egenskap av nyhetsmedia, inte bara passivt återger händelser utan aktivt bidrar till sociala problemformuleringar och opinionsbildning. Hall har själv analyserat den engelska pressens skildringar av huliganism och fotbollssupportrar, varvid det bland annat framkom att huliganbråk skildras som krigsliknande ”slag”, att huliganer framställs som djur eller bestialiska varelser, samt att journalisterna sällan försöker tolka huliganbråkens strukturella, sociala, ekonomiska och politiska orsaker och grunder. Allt blir därmed förenklat och supportrarna/huliganerna stigmatiserade. Frågan Poulton ställer sig är, om dessa vinklingar också är något som kännetecknar dokumentärer om huliganism och oordning, kring exempelvis VM-slutspel. Är dokumentärfilmare mer noga med fakta och orsaksförklaringar, eller hemfaller de åt samma förenklingar och syndabocksmentalitet? Inte särskilt överraskande finner Poulton många faktafel och spektakulära tillspetsningar också i dokumentärerna, som därmed ofta mer blir en form för ”underhållning” än av sociala djupanalyser.

Avslutning

Sport in Films är en utmärkt och fullmatad antologi med många uppslag hur man kan analysera olika typer av sportfilm. Vad man kunnat önska är fler kvinnliga textförfattare. Här finns bara två stycken med egna texter, Jayne Caudwell och Emma Poulton själv. När ska skandinaviska idrotts- och filmforskare ta upp stafettpinnen och börja analysera filmer om sport? Även i våra länder produceras ju allt oftare film med sportmotiv. Vad är det för bilder av tävlingsidrott och idrottssupportrar som framkommer i dessa filmer? Hur används sport för att belysa annan typ av problematik kring individ, familj och samhälle? Varför handlar så många skandinaviska sportfilmer från senare år om fotboll? Det är bara några frågor det går att ställa till filmerna. För uppslag kring teori och metod, se Sport in Films och andra böcker på temat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Peter Dahlén 2010.


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
Kjøp boken fra Capris.no
Sammenlign priser på bogen hos Pensum.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message