Basket, NBA och Hip-Hop-estetik

Tags:

Print Friendly
Peter Dahlén
Institutt for informations- og medievitenskap, universitetet i Bergen

 

DET ÄR SVÅRT ATT FÖRSTÅ idag, men det fanns en tid då det inte förekom några svarta spelare i den amerikanska basketliga som startade 1946. Den helvita dominansen bröts först säsongen 1950/51. I dag är situationen närmast den omvända. Mer än 80 procent av NBA-spelarna är svarta. En parallell utveckling till den inom idrotten har skett i den omgivande populärkulturen. Från 1960-talet och framåt har svarta artister tillkämpat sig ett allt större utrymme inom exempelvis musik- och filmbranschen.Särskilt påtaglig de senaste 15 åren har musik- och livsstilsformen Hip Hop varit. I sin bokYoung, Black, Rich and Famous. The Rise of the NBA, the Hip Hop Invasion and the Transformation of American Culture, utreder Todd Boyd (2003) de sociokulturella banden mellan Hip Hop-stilen och vad som kommit att bli framträdande uttrycksformer och attityder inom NBA-ligan i och med att de svarta spelarna tagit över. Boyd, som är Professor of Critical Studies och bosatt i Los Angeles, har tidigare skrivit fem böcker och tillsammans med Aaron Baker (se recension av dennes Contesting Identities) varit redaktör för antologin Out of Bonds. Sports, Media and the Politics of Identity (1997). Boyd har även deltagit flitigt som kommentator på bland annat ESPN och CNN, där han omtalats som ”the hip hop professor ”, samt arbetat med film.

Det som främst tycks intressera Boyd, i denna bok och i hans övriga produktion, är identitetspolitiska aspekter kopplade till de svartas situation i USA och hur detta problemkomplex kommer till uttryck och bearbetas inom populärkulturen. Det bör understrykas att i alla fall den här boken uteslutande har fokus på manliga aktörer

 

1980: Reagan och ”Magic”

För Boyd markerar året 1980 en definitiv skiljelinje i amerikansk kultur, framför allt beroende på att Ronald Reagan valdes till den första av två mandatperioder som amerikansk president (1981–1989). Detta blev också startskottet för en konservativ och direkt reaktionär raspolitik under 1980-talet i förhållande till de liberala ansatserna under 1960- och 1970-talen.

Året 1980 markerar också ett annat skifte, inom basketsporten, från vit till svart dominans. Vid ingången till 1980-talet var NBA på nedgång, plågad av drogskandaler, rasism och lönetvister. Få utanför USA brydde sig och även de stora TV-bolagen började förlora intresset. När CBS sände finalrundan 1980 mellan Los Angeles och Philadelphia gjorde man det i bandad version kring midnatt efter de lokala nyheterna. Nu hade dock en ny stjärna fötts, Earvin ”Magic” Johnson i Los Angeles Lakers. Den stora vita stjärnan vid den tiden var Larry Bird i Boston Celtic. Med ankomsten av ”Magic ” Johnson fick ligan sin mytiska kamp mellan raserna, personifierad av dessa två spelare – och med Bird som ”det stora Vita hoppet ” ( ”the great White hope ”). Enligt Boyd får man gå tillbaka till tiden runt 1910 och kontroverserna kring den förste svarte tungviktsmästaren i boxning, Jack ”Papa Jack ” Johnson, för att finna ett USA som var lika upptaget av idén om att finna en vit utmanare som kunde sätta den svarte mästaren – uppstickaren – på plats.

Genom att fejden mellan ”Magic ” och Bird, svart och vit, smältdegeln Los Angeles och anrika Boston med sitt Harvarduniversitet, utvecklade sig parallellt med Reagans presidentskap, kom den och hela NBA-ligan att bli den scen där tidens raspolitik – bokstavligen – utspelades. Kampen på arenorna fick således stor symbolisk betydelse men var ändå bara toppen på det raskampens isberg som utgjordes av det amerikanska samhället under 1980-talet.

Vad var det då som var så nytt med ”Magic ”? Det fanns ju faktiskt många svarta spelare redan innan han klev fram i rampljuset under finalspelet 1980. De stora stjärnorna vid denna tid var Dr. J i Philadelphia 76ers och Kareem Abdul-Jabbar i Los Angeles Lakers. Dessa var dock återhållsamma i emotionellt hänseende. Särskilt Abdul-Jabbar var som en cool och oberörd Miles Davies. Som ett barn av Black Panther-rörelsen såg han det som sin uppgift att spela basket, inte att springa omkring och le för en vit publik. Han var ingen ”Uncle Tom ”. Spelet i NBA-ligan var också fortfarande upphängd i traditionella spelmodeller med relativt litet utrymme för individuella utvikningar.

Det var med ”Magic ” Johnson som den individuella och friflygande improvisationsestetik som var Miles Davies’ gjorde sitt intåg i NBA-ligan — alltmedan baseball och amerikansk fotboll satt ohjälpligt fast i sina fyrkantiga spelsystem. ”Magic ”, vars spelstil hade sina rötter i showlaget Harlem Globetrotters och som också kunde betecknas som soulaktigt mjuk och följsam, hade ett vinnande leende som han gärna fyrade av, vilket gjorde honom populär även bland den vita publiken. ”Magic ” tillhörde en ny generation, han tycktes spela för att han tyckte det var kul och han bjöd på sig själv både som person och som spelare. Underhållningsvärdet förhöjdes samtidigt som de spelstilmässiga skillnaderna mellan honom och Bird klargjordes än tydligare. Det var ett grandiost skådespel som skulle komma att få stor återverkan på de svartas stil ( ”Black style ”) och på representationen av svart maskulinitet i den amerikanska offentligheten.

 

1984: Michael Jordan

Fyra år efter ”Magics ” genombrott gör en annan talang entré, den som skall visa sig bli den störste av dem alla, Michael Jordan. Det var med honom som alla fördämningar skulle rasa. ”Magic ” Johnson och andra svarta stjärnor som Julius Erwing var förvisso i färd med att popularisera basketsporten och ge de svarta en mer framträdande plats i den amerikanska populärkulturen, men de var inte speciellt kända utanför USA. I egenskap av afro-amerikaner var de heller inte särskilt gångbara i reklamsammanhang.

Michael Jordan (född 1963) skulle ändra på detta, inte minst genom sitt banbrytande reklamavtal med Nike. Det är dock värt notera att även två andra personer dök upp vid samma tid och som ytterligare bidrog till att föra fram de svartas positioner i populärkulturen, Michael Jackson och Bill Cosby. Jackson slog igenom som soloartist med albumet Off the Wall 1979, och växte 1982 ut till en megastjärna med albumet Thriller. Cosbys snart omåttligt populära The Cosby Show hade premiär då ”Magics ” berömmelse började nå zenit och det år Jordan började spela i NBA, 1984. ”Magic ”, Jackson, Cosby och Jordan – tillsammans byggde de upp en mur av popularitet som skydd mot Reagans fientliga raspolitik.

Michael vs. Magic

För Boyd representerar särskilt ”Magic” och Cosby den svarta kändisfigurens fulla mognad ( ”the maturation of the Black celebrity figure ”) i hägnet av medborgarrättsrörelsen och ”Black Power ”-rörelsen. Poängen är dock, menar Boyd, att ”Magic ” och Cosby, liksom senare Jordan, representerade en ofarlig och lättillgänglig form av svart underhållning som kunde accepteras av den vita majoritetskulturen. De bidrog till att lyfta fram den svarta befolkningen och dess underhållningstraditioner, men de gjorde det inte på sina egna premisser.

Under 1990-talet kom sport att växa ut till en av värdens största nöjesindustrier, med stor ekonomisk och symbolisk betydelse över hela världen. Mer än någon annan kom Michael Jordan att personifiera denna utveckling. Exempelvis sändes NBA-finalen 1991 mellan Jordans Chicago Bulls och Los Angeles Lakers i över 70 länder. Michael Jordan var nu världens bäst betalde idrottare och världens förmodligen mest kända och populära person alla kategorier. I China, exempelvis, rankade studenter honom som 1900-talets största tillsammans med Zhou Enlai. Den sistnämnde hade möjliggjort den kommunistiska revolutionen. Jordan hade de lärt känna dels som stjärnan i det amerikanska basketlandslaget, ”Dream Team ”, som var den största attraktionen vid OS i Bercelona 1992 (det beräknades att runt 600 miljoner människor i 193 länder följde deras finalmatch), dels genom den reklamfilm för Nike där han med hjälp av Air Jordan-skor frigör sig från jordens gravitationsfält och graciöst som ängel lyfter mot basketkorgen för att pardonlöst dunka i bollen.

Basket möter Hip Hop

Mitt i allt detta var en ny rörelse på väg att växa fram, en rörelse den vita majoritetskulturen inte hade lika lätt att svälja: rap och Hip Hop. År 1986, mitt under den raspolitiskt reaktionära Reagan-epoken, släppte rapgruppen Run-DMC sin singel och tillhörande video ”Walk This Way ”, där även den vita rockgruppen Areosmith, som tidigare spelat in en egen version av låten, medverkade. I och med att videon började visas flitigt på MTV kunde även en bredare publik ta del av den då hetaste gruppen inom hip hop, DMC, som stod för en ny form av ”Blackness ”, en manifestering av en ny svart självidentitet. Vad som fick gruppen att sticka ut var inte minst deras energiska framträdanden och unika stil, med läderdress och oknutna Adidas gymnastikskor. Här kombinerades alltså en svart oral berättartradition (hip-hopens rytmiska mässande) med rockkulturens klassiska rebellattribut och attiraljer från idrottsvärlden, signifikant nog skor som gör det lättare att smidigt röra sig i urbana miljöer.

Boyd hänvisar till en berömd incident då ledaren för Run-DMC, Run, under en utsåld konsert på legendariska Madison Square Garden tar mikrofonen och ropar ”Ursäkta, men det här är min jävla arena! ” ( ”I beg yo’ pardon, this is my muthafuckin’ garden! ”). Den symboliska betydelsen blir inte mindre av att Madison Square Garden också var en spelplan för Michael Jordan Show.

Denna nya och mer oresonliga, för att inte säga militanta, svarta subkultur kom på sikt också att påverka NBA-ligans spelare och framtoning, men det var inte förrän 1996, när Allen Iverson gjorde entré, som fusionen mellan basket, NBA och Hip Hop fullbordades. Iverson, med rötter i fattig storstadsmiljö, var kompromisslös. Han fortsatte att hänga runt med sina gamla kompisar och odla Hip Hop-stilen med tatueringar och hängande spelarbyxor, efter de svarta unga männen i de under 1990-talet alltmer överbefolkade fängelserna där bälten är förbjudna och byxorna följaktligen tenderar hänga ner på knäna.

Iverson var dock inte bara kompromisslös, han tjänade dessutom så mycket att han hade råd att gå sin egen väg, eftersom NBA är beroende av sina stjärnor. De kraftiga reaktioner, för att inte säga det hat, som mött Iverson från den vita publiken ser Boyd som ett utslag av rasism, som en återgång till ett mer fientligt förhållande mellan vita och svarta eftersom Iverson och många med honom vägrar att spela med på de vitas premisser. Att Iverson och andra svarta stjärnor tjänar hundratals miljoner kronor har också legat dem i fatet, men, frågar sig Boyd, varför är mycket pengar alltid ett problem när det handlar om unga svarta män, och inte, exempelvis, när det handlar om de vita unga damer som tjänar miljoner inom tennissporten?

 

Avslutning

Boyds bok bjuder på oupphörligt fascinerande och inte minst allmänbildande läsning. Aha!-upplevelserna står som spön i backen när han beskriver basketsporten och NBA:s utveckling, och kopplar denna till andra företeelser och utvecklingstendenser inom den amerikanska och därmed ofta också den globala populärkulturen. Möjligtvis blir hans argumentation väl enkelspårig ibland, och han bortser också från vissa strukturella faktorer, som framväxten av kabel-TV och sportkanalen ESPN från och med 1979, vilket skapade ett nytt utrymme i TV för basket och andra sporter.

Boken är också på många sätt ett debattinlägg och en pamflett. Här saknas exempelvis referenser till annan litteratur, det finns inte ens någon litteraturlista. Men vilket engagemang och vilket tryck det är i denna bok, som varmt rekommenderas till alla som vill lära sig litet mer om kopplingen mellan dagens kommersiella sport, ungdomskultur och etniska konflikter.

 

Köp boken från Bokus.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message