Toppidrottens blodiga allvar

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Peter Dahlén

I FEBRUARI 2000 BRISERADE i Norge en tidningsbomb i form av en så kallad ”sak”, där det på förstasidan i den stora tabloiden Dagbladet skreks ut att utförsåkaren och hemmaidolen Lasse Kjus sagt sig hata Norge, fäderneslandet, och även skall ha påpekat att det inte är alla som påtar sig värv i idrotten av rent ideella skäl utan i själva verket är ute efter personlig makt.

Vad som egentligen hänt var att Kjus hade gett en intervju till SAS-magasinet Scanorama, där han bland annat pratar om Norge eftersom magasinet riktar sig till en internationell läsekrets, och därvidlag inte bara rosat sin hemland. Meningen ”Det jag inte gillar med Norge …” har i den engelska översättningen blivit till ”One thing that makes me hate Norway is …”, vilket betyder ungefär samma sak; engelskans ”hate” har inte samma negativa laddning som norskans ”hate” (och svenskans ”hata”). Trots att det i föregående mening står ”But I guess it’s possible to love your country, even though you hate it”, så blir förstauppslaget i Dagbladet ”Jeg hater Norge”, med underrubriken ”Kjus i sjokkintervju”.

Lasse Kjus har alltså blivit felciterad, en inte ovanlig företeelse i populärjournalistiska sammanhang där kittlande dramatik prioriteras framför sanningslidelse. Det hela blir, i egenskap av ”sak”, till en följetong där det vrids och vänds på det sagda av representanter för olika intressegrupper.

Det finns framför allt tre aspekter av denna Lasse Kjus-”affär” som är talande för toppidrottens allvar och (sport)journalistikens logik, menar Harald Henmo (f. 1966) i sin debattbok Blodig alvor. Eller: Hva er toppidrett? (Gyldendal, 2003). Det är för det första den oerhörda vikt och symbolladdning som vidhäftar frågan om det ”nationella”. Det är för det andra det riskfyllda med att försöka hävda att människor som jobbar med idrott är precis som alla andra människor, det vill säga har båda goda och mindre altruistiska sidor. Det är för det tredje svårigheten att försvara sig mot pressens antydningar och anklagelser när drevet satts i rörelse. Sålunda mynnar ”Lasse Kjus-saken” ut i att det är Kjus, den som har blivit felciterad, och inte ansvariga journalister som tvingas krypa till korset och be om ursäkt på grund av den form, de känslomässiga dimensioner, saken fått.

Idrottens maskineri

Det som gör Henmos kritik av toppidrotten, sportjournalistiken och de symbiotiska bindningarna mellan dem så trovärdiga och läsvärda är att han själv arbetar – eller åtminstone arbetat – som sportjournalist och alltså själv varit en del av maskineriet, och just beskrivningen av toppidrotten som en ”maskin” är en återkommande liknelse i Henmos bok:

En toppidrettsutøver er et pangeksempel på det disiplinerte subjekt – en som har gjort seg selv til et objekt, en ting, en maskin. Det aller høyeste i toppidretten er å være fratatt sin subjektivitet, å være ren funksjonalitet. Og vi behandler utøverne, ja, vi dyrker dem, som det – som maskiner. Vi skriver med stort alvor om sprekkene i tånaglerne deres, om oksygenopptaket i blodet, om antydningen til ømhet i lårmuskulaturen, om gjenstridige tarmfunksjoner, grums i halsen og tette neser. Dette er maskinfeil, rusk i produksjonsmidlene, og dermed evige kilder til bekymring i det produksjonsjaget toppidretten er. En toppidrettsutøver er et middel til å oppnå et produksjonsmål. (s. 52)

Allt detta visar på en mycket begränsad människosyn, menar Henmo. Varför blir toppidrottare inom populära idrotter utskällda av journalisterna när de inte kommer på pallplats i de stora internationella turneringarna, och varför är det alltid någonting som är fel och måste bli bättre hur många och stora segrar som än vunnits? Varför kan vi inte bara glädja oss å de idrottandes vägnar i deras verksamhet, varför måste allt ständigt omges av bekymmer? Jo, på grund av den nationella prestigen och att toppidrott blivit liktydigt med storföretagande och höga produktionsmål där individen underordnas systemet, där individen bara blir ett utbytbart medel för att nå de mål de idrottsliga industriledarna sätter upp – produktionsmål som ständigt måste förbättras i enlighet med (det kapitalistiska eller socialistiska) industrisamhällets överordande tillväxtlogik.

Som ett exempel på denna logik citeras Sverre Mæhlum, medicinskt anvarig i Norges Olympiske Komité och den som hade att ombesörja den norska truppens hälsa vid OS i Sydney år 2000: ”Restitusjon er en investering i å få mest mulig igjen for treningsinnsatsen.” (s. 53) Vi tar det en gång till: ”Restitusjon er en investering i å få mest mulig igjen for treningsinnsatsen.” Vad är det Mæhlum pratar om här egentligen, människor eller maskiner, om en lustfylld idrottsverksamhet byggd på kroppslig sinnlighet och lek eller om en rent instrumentell produktionsplan? Tydligare än så kan klyftan knappast beskrivas mellan de olympiska spelens officiella och i högsta grad ideologiska trossatser å en sidan och den krasst resultatfixerade verkligheten med dess politisk-ekonomiska och industriella logik å den andra.

Det är bara att slå upp sportsidorna i dagspressen för att få detta bekräftat, exempelvis bilagan Sportsbladet i danska tabloiden Ekstra Bladet 19 januari (2004), s. 10—12, där det hävdas att dansk damhandboll ”i disse år [er] udsat for et talentspild i millionklassen”. Under rubriken ”Tre ungdomsårgange til en investering på 12 mio. kr. gav kun tre VM-spillere” kan man bland annat läsa att det enligt ekonomichefen för det danska handbollförbundet (DHF), Bjarne Schmidt, kostar ”minimum fire mio. kr. at føre et ungdomslandshold frem till en VM-slutrunde, of formålet er naturligvis, at investeringen skal kaste rigtige landsholdsspillere af sig”. Detta har dock skett i alltför begränsad omfattning eftersom bara tre av de 48 spelare som varit med i ungdoms-VM sedan 1999 deltog då Danmark ”røg på rumpetten ved VM i julemåneden”.

Minsann, dyker inte maskinliknelsen upp här också, då direktören i Team Danmark, Preben Kragelund uttrycker farhågor för att danska damhandbollsligan kan mista i attraktivitet och dansk damhandboll i effektivitet om intaget av utländska spelare blir alltför stort, samtidigt som han framhåller att diskussionen om hur en hög standard på landslaget ska kunna uppätthållas är en svår sådan eftersom utländska toppspelare blockerar för inhemska talanger i klubblagen, medan klubblagen måste försöka rekrytera de bästa spelarna oavsett deras etniska förankring: ”Man skal jo huske på, at klubberne er blevet professionelle. Ja, vi taler om aktieselskaber, der i nogle tilfælde er på Børsen: – Hvor klubbene engang var udviklingsmaskine, er de i mange tilfælde blevet en pengemaskine, der skal sørge for afkast til aktionærerne.”

Idrotten beskrivs alltså allt oftare i termer hämtade från affärs- och industrivärlden, vilket bekräftar den av Henmo redovisade självbild som odlas bland toppidrottens banérförare. Samtidigt slår idrottstermer i allt högre grad igenom i andra genrer som exempelvis den politiska journalistiken och ”kultur”-journalistiken, vilket ytterligare förstärker bilden av idrottens betydelse för dagens samhällsliv.

Sportjournalistiken i samhället

Blodig alvor bjuder på många tankeställare. Låt er inte avskräckas av bokens gräsliga omslag med dess ängsligt skrikiga färger, som mer för tankarna till de tabloidprodukter Henmo kritiserar, ty Blodig alvor är mer sofistikerad, djupsinnig och seriös än så, utan att för den skull bli tråkig eller pretentiös. Här varvas skarpsinniga kulturteoretiska analyser av exempelvis den oregerlige fotbollspelaren Erik ”Myggen” Mykland eller löparesset Cathy Freemans ideologiska roll vid OS i Sydney med mer finstilta iakttagelser från olika idrottsarenor och som mer har karaktären av dagboksanteckningar. Allt genomsyras emellertid av en kärlek till idrotten och ett starkt agg – jag vill inte gärna skriva hat – till de teknokrater som försöker göra den till något annat än vad den var tänkt att vara – om den nu någonsin var tänkt att vara det, vill säga.

Henmo menar också att ”Vi må bli sportsjournalister igjen – altså journalister som skriver om sport – og ikke kikkere” (s. 68). Här vet jag dock inte om jag håller med. För trots de skräckexempel som Henmo levererar så är det också mycket i dagens sportjournalistik som är betydligt bättre än gårdagens. Det finns en större vilja i dag att kritisera avarter inom idrottslivet och det finns en större uppmärksamhet på köns- och rasmässsiga aspekter och ojämlikheter. Sportjournalistiken blir alltså stadigt mindre fördomsfull. Dessutom sätts idrotten i dag ofta in i vidare samhälleliga sammanhang och kontexter även inom idrottsjournalistiken, och det dras ofta paralleller till andra delar av den globala nöjesindustrin – ty att idrott är ”underhållning” är väl en allmänt vedertagen uppfattning vid det här laget, vare sig sig man uppfattar detta som positivt eller negativt. (Idrott har för övrigt varit ”underhållning” ända sedan man först tog betalt vid entrén för ett idrottsevenemang och den första idrottsjournalistiska texten publicerades.)

Däremot har Henmo helt rätt när han skriver att idrott är ”drøm og drama”, att idrotten har ”et vanvittig grep om oss – om vår felles [gemensamma] forestillingsverden” och att hans roll som sportjournalist är att ”tolke våre kollektive drømmer” (s. 26). Detta är viktigt att hålla i minnet vid studiet av idrotten och dess kulturella betydelse.

Jag antar att man till viss del kan se Henmos bok som en uppföljare till Einar Oddens och Frank Brandsås mycket kritiska granskning av sportjournalistiken i Idrettens lakeier. Om sportsjournalister, makt og medier(Aschehoug forlag 1997). Jag har hört om hur Odden och Brandsås blivit utfrusna av kollegor på bland annat en ledande norsk journalisthögskola efter att de publicerat sin bok. Att ge sig på journalistskrået inifrån kräver alltså mod (att journalister i namn av den heliga ”informationsplikten” får ge sig på andra människor hur de vill är förstås en HELT annan sak ?), och det besitter uppenbarligen Henmo. Jag undrar hur hans bok kommer att påverka relationerna till kollegorna inom sportjournalistiken. Jag kan tänka mig att många dörrar i högborgen Toppidrottsnorge kommer att stängas för honom efter detta.

Skulle så vara kanske Henmo kan överväga att söka till akademien och en bana som forskare. Med sina praktiska erfarenheter, sitt intresse för humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning (Henmo hänvisar explicit till olika studier) och sin förmåga att uttrycka sig väl är han sannerligen skickad att skriva en mer systematisk genomförd studie av idrottsjournalistikens självsyn, villkor och verkningsmedel. En sådan ser vi alltså fram emot.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message