Jag tvivlar på idrottsvetenskapen!

Print Friendly

Bo Carlsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


bo-carlsson2Genom att ställa frågan om huruvida idrottsvetenskap är eller kan bli (samhälls-)vetenskapligt intressant syftar Bo Carlsson i den här essän till att diskutera idrottsvetenskapens karaktär, status, utveckling och dess inneboende problem – samt dess inneboende möjligheter. Via en genomgång av ämnesområdets utveckling, och dess relation till praktiken, diskuteras dess (bristande) hantering av bland annat normativitet, instrumentalism, kontextualism och relativism. Härigenom definieras ämnets samhällsvetenskapliga potential, och bland annat sportifieringsprocessen lanseras som ett möjligt bidrag till vår förståelse av vårt (post)moderna samhälle.

Vidare granskas och presenteras några texter – varav några som tillkommit utanför den idrottsvetenskapliga disciplinen – som intressanta och framgångsrika exempel på denna utveckling av ämnets potential, bortom den mer eller mindre förblindande och förförande idrotten. Slutsatsen är att idrottsvetenskap har stora möjligheter att utvecklas som en intressant, relevant och givande samhällsvetenskap – om inte idrotten och dess praktik tillåts driva fram instrumentellt och normerande tunnelseende

Carlssons essä är en svidande vidräkning med så kallad idrottsrelevant forskning; vad författaren vill se är idrottsvetenskapligt relevant forskning. Few and far between är ett engelskt uttryck som väl beskriver situationen inom svensk idrottsforskning i det hänseendet.


Läs artikeln här! 


BO CARLSSON är utnämnd till professor i såväl idrottsvetenskap som i rättssociologi, och har bland annat producerat boken Idrottens rättskulturer, samt en rad peer review-artiklar med basen i idrottsjuridisk problematik. Genom att ta utgångspunkt i sin transfer från rättssociologi till idrottsvetenskap, och de personliga dilemman som följer på en sådan övergång, vill Carlsson ytterligare problematisera idrottsvetenskapens status, position och relevans, i kölvattnet efter konferensen och temanumret ”Position and Relevance of Sport Science” (i Sport in Society).

Läs mer på idrottsforum.orgs temasidor om

5 total comments on this postSubmit yours
  1. Som professor emeritus i filosofi med betydande inriktning mot vetenskapsfilosofi, med ett helt liv lätt marinerat i fotboll, och som skribent i några offentliga idrottsdebatter, så är min reaktion den följande. Jag håller med om det mesta, men vill ändå komma med några kommentarer. Det gäller att i sin kritik av missförhållanden inte gå så långt i en annan riktning att nya missförhållanden uppstår. BC ger idrottsvetenskapen rådet att ”reducera normativiteten och det instrumentella förhållningssättet”. Jag skulle velat att han använt verbet ”komplettera” istället för ”reducera”. Artikeln ger mig, rätt eller fel, en känsla av att BC tror på en teoretisk vetenskap isolerad från såväl praktik som filosofi. Min bestämda uppfattning är att vetenskap normalt överlappar – och bör överlappa! – med båda. Låt mig kort förklara, och därefter göra ytterligare två korta påpekanden.

    1. BC skriver (förkortat): ”Det kan dessutom vara förhållandevis svårt att upprätthålla ett vetenskapligt förhållningssätt när profession och passion sammanvävs”. Jag tror visserligen som BC att denna sammanvävning är svår, men jag tror också att den ofta är nödvändig för bra forskning. Så t.ex. tror jag det är bra om forskare i statskunskap själva under en period varit passionerat aktiva i politiken, och om forskare i litteraturvetenskap under en period varit besatta av icke-analytiskt skönlitterärt läsande; och också ibland fortsätter med detta även sedan de blivit forskare. De bästa forskarna förenar ofta passion med förmåga till distansering, och idrottsvetenskapen lär härvidlag inte utgöra något undantag.

    2. BC skriver: ”Min uppfattning är att idrott – i det vetenskapliga studiet – inte initialt ska behandlas som ett ’värde’, vare sig utifrån en negativ eller positiv ståndpunkt.” Det här finner jag konstigt. För det första, så anser jag att vetenskapen inte ens ”icke-initialt” ensam kan avgöra vad som har värde. Här finns ofrånkomligen en överlappning med filosofiska reflektioner. För det andra, givet att en viss typ av idrottsverksamhet av en demokratisk majoritet anses ha positivt värde, så kan det inte vara något fel i att idrottsvetenskapliga forskningsprojekt tar detta värde som sin utgångspunkt.

    3. BC skriver att han i sin artikel ”inte är ute efter att explicit granska vetenskapliga metoder och dess systematik och grund”, och det är naturligtvis helt ok. Men jag tar tillfället i akt och hävdar att idrottsvetenskapen hittills inte på allvar har försökt ta sig an samhällsvetenskapernas stora svårighet: hur kommer man från de i de insamlade datamängderna funna statistiska sambanden till det som politiker och lekmän är intresserade av, nämligen vad som är orsak till vad. Många idrottsvetenskapliga forskare tycks mig bara utan vidare spisning i korrelationerna tolka in en på förhand given (och ibland ideologiskt motiverad) uppfattning, t.ex. att avhopp från ungdomsidrott nästan alltid beror på att lekmomentet blivit för litet.

    4. BC skriver att ”Förvisso har vetenskapen (normativa) ideal som bör styra god forskningssed”, men väljer att inte diskutera dem, ty ”Det är [för artikeln] en annan sak!”. Och det finner jag också ok. Men han bör ju med sin starka betoning av vetenskaplighet ändå i sin artikel leva upp till dessa ideal, och det tycker jag inte han gör. En dygderegel för forskare är att ge lite referenser till andra som framfört åsikter liknande ens egna. Men det gör inte BC. Han får det därför felaktigt att framstå som han själv är den förste att kritisera fundament i svensk idrottsvetenskap. Varmt om hjärtat ligger mig här naturligtvis Jonny Hjelm, eftersom vi tillsammans skrivit några korta tidnings- och tidskriftsinlägg om idrott. JHs kritik av svensk idrottsvetenskap kan hittas via Idrottsforums länk ”svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning”.

  2. Det är förvisso så att denne redaktör i introduktionen till artikeln gärna kunde ha gjort kopplingen till Jonny Hjelms grundliga och väldokumenterade kritik av svensk idrottsforskning i samma anda som Bo Carlssons text är skriven.

  3. Tack professor Johansson (IJ) för kommentarerna som jag kan förstå, och i viss mån kan dela och sympatisera med. Men jag måste nog först problematisera och sätta mig till motvärn, på diverse sätt, där en del av min argumentation även kan tyckas vara kontraproduktiv för annan typ av argumentering i min essä. Så kan det gå.

    För det första har jag svårt att tänka mig att det räcker med att ”komplettera” (med ett kritiskt förhållningsätt) inom den traditionella idrottsvetenskapen, utan att även reducera det som jag upplever som stora problem i dess vetenskaplighet, det vill säga normativiten och instrumentalismen. Det är just problemen som står i vägen för denna ”komplettering”. Någon form av reducering av dessa, i mitt tycke begränsande, ingångsvärden är nog dessvärre nödvändigt för att även en ”komplettering” ska få någon typ av effekt på den vetenskapliga karaktären. (Hur är en annan fråga!)

    Risken är annars att man enbart försöka fylla på med besk medicin i en tillsluten bägare, och att kompletteringen därmed svämmar över kanten (utan påtaglig effekt). Inom idrottsvetenskapen är kanske detta extra angeläget eftersom miljön och dess forskningsstöd även tycks präglas av någon form av intern resursfördelning, samt en rädsla – eller rent av motstånd – för det nya; typ forskning kring kommersialiseringsprocesser och kommersiell idrott, och då som i grunden (re)producerar det gängse inom idrottsforskningen.

    För det andra, det här med profession och passion är inte helt enkelt, och visst jag kan förstå och dela IJ:s tankegångar. Men samtidigt vill jag göra en poäng med denna sammanblandning inom idrottsvetenskapen eftersom det i mångt och mycket kan vara pudelns kärna. Kan det vara så att man kan och bör göra skillnad mellan akademisk passion och känslomässig passion, varvid statsvetarens intresse för politik härrör från ett akademiskt intresse/passion, medan idrottsvetarens intresse utgörs av en amalgamerad passion, där det känslomässiga riskerar ta överhand och förhindra ett genuint och trovärdigt distanserat förhållningssätt (vad det nu är). På något sätt gillar jag denna argumentering, men inser samtidigt att jag indirekt producerar motargument mot andra delar i min essä, främst de avsnitt som handlar om relativism och idrottens särart. Så kan det gå!

    För det tredje, jag har inget emot att ta en viss typ av idrottsverksamhet som utgångspunkt (p g a demokratisk majoritet), vilket IJ påtalar som en rimlig strategi. Helt ok för min del. Men jag tycker, i det här sammanhanget, att själva tillskrivningsprocessen av detta värde är samhällsvetenskapligt mer intressant. Vilka diskurser och vilka processer (re)producerar detta värde. För mig är den frågan intressantare (i min jakt på samhällsvetenskaplig relevans) än huruvida detta antagna värde alstrar hälsa, integration, mm. Se det som en komplettering.

    Jag är helt enig med IJ att idrottsvetenskapen inte kommit ur delar av samhällsvetenskapens metodterror och, för att citera IJ, ”dess spisning av korrelationer”. Och, som IJ skriver, man ”tolkar in en på förhand given (och ibland ideologiskt motiverad) uppfattning, t.ex. att avhopp från ungdomsidrott nästan alltid beror på att lekmomentet blivit för litet”. Det kan inte uttryckas bättre, och det är ytterligare tecken på det jag vill komma åt i min essä, nämligen att idrottsvetenskapen präglas av normativitet, socialisering (passion) till idrott och just i det faktumet att den goda idrotten ses som ett värde.

  4. Tillägg:
    Till sist, jag är helt enig med IJ att Hjelms text på idrottsforum borde ingått som referens och att den förtjänat min uppmärksamhet. Helt rätt. Det är att beteckna som fel eller försummelse. Till mitt (naiva) försvar kan sägas att essän inte de facto är en forskningstext med dess krav på god forskningssed, utan mer en debatterande text om forskning och vetenskap, vilket eventuellt kan urskulda att man tänjer på seden…

  5. Jag ser bara anledning att kommentera en sak i BCs svar. Vi är ju överens om mycket. BC “vill komma åt […] det faktumet att den goda idrotten ses som ett värde”. Jag vill då här bara säga att jag personligen ser den som ett värde. För argumentationen hänvisar jag till min och Jonny Hjelms artikel “Humanism och idrott” på följande nätadress:
    http://www.fritanke.se/lasvart/humanism-och-idrott/

    Artikeln är ett svar på ett mycket idrottskritiskt temanummer (3/2012) från den Humanisterna närstående tidskriften “Sans. Existentiellt magasin i upplysningens anda”.

1 pingback on this post
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message