Idrottstursim – ett svårfångat begrepp

Tags: , ,

Print Friendly, PDF & Email

Bo Carlsson
Lärarutbildningen, Malmö Högskola

 

ATT BOKA EN RESA hos en resebyrå i syfte att utöva forsränning, ridning eller bergsklättring bör betraktas som ”idrottsturism”. Även en golfresa till Mallorca eller en fjällvandring i Sarek kan kategoriseras som turism med en ”idrottslig” karaktär; d v s idrottsturism. Men kan även en cykeltur på Bornholm ingå i begreppet? Kan en konferensresa till Vancouver anses vara turism? Om man under en längre paus under konferensen tar en vandring i en av Vancouvers lokala parker är det att beteckna som turism? Om man dessutom använder svärmors stavar (Nordic Walking), har man då plötsligt blivit ”idrottsturist”. Svaret är sannolikt ja, om vi utgår från Douglas Michele Turcos, Roger Rileys och Kamilla Swarts breda definition av idrott och turism och dess sammanslagning, d v s idrottsturism. Man behöver dessutom inte vara fysiskt aktiv för att utöva ”idrottsturism”. Ett besök på Stanford Bridge eller i Madison Square Garden är att betrakta som idrottsturism, även om bara besöket sträcker sig till Chelseas eller Rangers souvenirbutik. Med den här utgångspunkten är det inte märkligt att författarna till Sport Tourism påstår att idrottsturism är och bör vara ett stort område inom både turism- och idrottsforskning, och även utgöra ett akademiskt ämne i sig självt. (Frågan är om även min 10-åriga dotters köp av en fotbollströja med Beckhams namn på ryggen, på marknaden i Krabi under en solsemester, är idrottsturism? Kan dessutom familjens egen men årliga beachvolleybollturnering, på någon av stränderna i den grekiska arkipelagen, anses som idrottsturism? I så fall, vilket förefaller ganska konstigt, är min familj storkonsumenter i idrottsturism!)Men låt oss titta närmare på boken och dess resonemang.

De två första kapitlen går ut på att definiera sport och turism och att presentera olika modeller av idrottsturism och dess ”industri”. Därefter följer ett kapitel om fördelar och nackdelar med idrottsturism och som har som ambition att visa hur man mäter idrottsturismens ekonomiska betydelse. Kapitel 4 och 5 ger råd hur man ska strategiskt arbeta för att lyckas med professionell idrottsturism. Nästa kapitel diskuterar olika finansiella källor bakom idrottsturismen, och följs av ett kapitel som presenterar den akademiska kompetensen och intresset för idrottsturism. Boken avslutas med en reflektion kring idrottsturismens framtid och dess positiva och negativa effekter.

När det gäller definitioner får vi reda på att idrottsturism kan ske inom olika miljöer. Här nämns sammanhang konstruerade av människor (på arenor och museum), i sociala sammanhang som barer och restauranger (vilket kanske gör ett blött besök på en fotbollspub till idrottsturism), i ekonomiska sammanhang (konferenser och shower), i naturen bland berg, sjöar och i luften, samt i kulturella sammanhang som rodeos och tjurfäktning. Det kan vidare röra sig om såväl organiserad som spontan idrott, om tävling eller om självförverkligande. Författarna till Sport Turism vill använda sig av en modell som tar hänsyn till aktivitetsgrad, oberoende av enskilda motiv, och vill i modellen betrakta de mest aktiva idrottarna/turisterna som en kärna för att se de mer sporadiska utövarna/resenärerna i modellens utkant. Det låter rimligt, men ger ingen större vägledning i vad som ska definieras som idrottsturism. Är en glad gäst på den lokala fotbollspuben, som druckit fem stora starka varje dag under Fotbolls-VM, en större idrottsturist än en äldre herre som är hemma och motionerar framför den egna videon med gamla semesterminnen från en kanotfärd på Lagan? Nästa modell författarna introducerar innebär en marginell förbättring. Den lägger fokus på arrangörens grad av aktivitet och tar därmed sin utgångspunkt i om det är en researrangör eller någon form av sidoverksamhet som har ansvaret för aktiviteten. Nackdelen med modellen är att egna individuella initiativ till idrott och turism kommer utanför modellen. Summa summarum: Försöken att hitta en modell och en definition av idrottsturism påminner om sökandet efter ”the Holy Grail”.

När författarna diskuterar idrottsturism som industri blir resonemanget rätt intressant eftersom de även tar upp sidoeffekter av olika idrottsevenemang. Här talas om hotellkostnader, restaurangbesök, andra turistattraktioner, vilket gör att idrottsaktiviteten i sig inte behöver vara den primära intäkten. Här kommer jag att tänka på Gothia Cup och alla amerikanska lag som deltar i cupen. Dessa lag är – i ett kommersiellt perspektiv – intressantare än de afrikanska lagen. De amerikanska lagen har i regel sina familjer med sig, vilket innebär omfattande bokningar av hotell och restaurangbesök i Göteborg med omnejd, vilket innebär stora sidointäkter vid sidan av den förhållandevis blygsamma anmälningsavgiften

Nästa diskussion är än mer intressant då den kan sägas behandla en existentiell aspekt av idrottsturism. Problematiken behandlar vad det är för service, för vara, som idrottsturism erbjuder. Det som säljs är en ”upplevelse”, något som i sig inte är materiellt bestående (om vi bortser från benbrott, o dyl), utan enbart i form av minnen. Det gäller härvid att skapa så många och goda minnen som möjligt. Här konkurrerar man dessutom med en mängd andra upplevelser, eftersom ”upplevelseindustrin” är den snabbast växande. Det gäller därmed att koppla evenemanget eller aktiviteten till värdefulla epitet som ”avkopplande” och ”prestigefyllt”.

På frågan om sport är en ekonomisk attraktion (”Making Dollars”) för olika städer är författarna något fundersamma. Det gäller att få turister, och att besöken på olika idrottsevenemang inte enbart består av lokalbefolkningen. Det innebär i så fall enbart en omfördelning av resurser. Biobesök ersätts av ett besök på en match i major league, vilket i sig inte ger ekonomiska tillskott till städerna. Idrott måste, för att vara en ekonomiskt lönsamt, därmed locka ”turister”. (Här kan nämnas Manchester, Indianapolis och Barcelona.) I det här sammanhanget lanserar författarna olika metoder för att mäta ekonomisk lönsamhet. När det gäller att utveckla idrottsturism bör man även ta hänsyn till väderförhållande (vinter/sommar), konkurrens (finns andra attraktiva lag eller liknande sporter i närheten), ”timing”, populationens struktur (är det en äldre eller yngre publik), attityder bland lokalbefolkningen, kommunens stöd och dess rykte, ingrepp i naturen, samt anläggningarnas kvalitet och servicemöjligheter. Rådet är: Gör en SWOT-analys! Kalkylera med styrkor, svagheter, möjligheter och risker.

I de två sista kapitlen gör författarna en reflektion över idrottsturismens framtid. Här behandlas idrottens urbanisering och att varje stad strävar efter att bli en stad med ett lag i major league. Vidare behandlas idrotten och idrottsturismens intrång i naturen och dess negativa konsekvenser. Ett annat resonemang berör idrott som livsstil, något som i sig talar för idrottsturism och upplevelseindustrin. Mer negativt behandlas idrottens koppling till spel, där utbudet växer gigantiskt via Internet. Resonemangen är något ytliga, men dock viktiga.

Sport Tourism är producerad av tre amerikaner, en professor i rekreation (Turco), en docent i fysisk utbildning och rekreation (Riley) och en FD och direktör för en markandsföringsfirma (Swart). Boken ges ut av ett amerikanskt bokförlag (Fitness Information Technology). Det medför – och i det perspektivet är boken inte ett undantag – att i innehållet blandas intressanta resonemang med tämligen onödigt material som t ex fyra sidor med telefonnummer till samtliga lag i major league.

 

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message