Etik och risker i Sport Management

Tags: , , , ,

Print Friendly
Bo Carlsson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola

Joy T. DeSensi & Danny Rosenberg
Ethics and Morality in Sport Management
271 sid, inb.
Morgantown, WV.: Fitness Information Technology 2003


Robin Ammon, Jr., Richard M. Southall & David A. Blair
Sport Facility Management:
Organizing Events and Mitigating Risks

228 sid, hft.
Morgantown, WV.: Fitness Information Technology 2004


UTBUDET AV BÖCKER inom ”Sport Management” har växt ofantligt sedan 90-talets början. De flesta av böckerna är självfallet producerade i USA med en omfattande ”idrottsmarknad”, en stor managementorganisation och ett gediget utbud av managementkurser vid universitet och college. Det kan påpekas att närmare tvåhundrafemtio amerikanska universitet ger masterexamen i sport management, med Ohio University som det första år 1966. Men intresset är även stort i Australien och Nya Zeeland. På senare år har intresset för sport management även nått Europa [www.easm.net], och även Norden, och till slut även till Malmö Högskola. ”Idrottens management” utgör nämligen en av tre inriktningar vid det Idrottsvetenskapliga programmet på Lärarutbildningen vid Malmö högskola, ett program som har en stark samhällsvetenskaplig prägel.

Som en del i kursutvecklingen har jag läst två nya amerikanska managementböcker, från 2003 respektive 2004, i serien Sport Management Library från bokförlaget Fitness Information Technology. Den förste, Ethics and Morality in Sport Management, är direkt kopplad till mitt generella intresse för idrottsetik och idrottsmoral, medan den andre, Sport Facility Management: Organizing Events and Mitigating Risks, rimligtvis bör vara viktig när det gäller kunskaper i säkerhetsfrågor och riskbedömningar inom idrotten och dess olika evenemang. Båda böckerna, och speciellt ”etikboken”, utgör undantag i den gängse utgivningen, eftersom litteratur i sport management i regel handlar om idrottens finansiering, marknadsföring, idrottsturism, idrottsjuridik eller ledarskap och human resource management.

 

*   *   *   *   *

 

När vi talar om sport management, eller om idrottens management, i en svensk kontext blir självfallet utgångspunkten att man vill införa mer marknadsorienterade (kommersiella) strukturer i den traditionella svenska ideella idrottsrörelsen. ”Etikboken”,Ethics and Morality in Sport Management, tycks emellertid ha en omvänd utgångspunkt. Boken står med ena benet tryggt i marknaden, men vill flytta över ett av benen i en miljö där man tar större hänsyn till idrottens betydelse för social fostran och integration; till idrott som en moralisk arena. Författarna, DeSensi och Rosenberg, anser att idrott, även i dess moderna underhållningsform, är mer än ”big business” (jmfWesterbeek & Smith, 2003). Dessutom hävdar författarna inledningsvis att ”big business” även måste vägledas av etiska kriterier, inte minst av den anledningen att ”good ethics is good management […] and good ethics is good business”. Men vad är då ”good ethics” i idrotten, och i vilka sammanhang blir det viktigt? Finns det även, i ett historiskt perspektiv, några etiska förändringsprocesser inom idrottenEn intressant fråga när det gäller modern (elit)idrott är givetvis dess förhållande till traditionella och historiska fair play-ideal. Är dessa ideal fortfarande vägledande? Och i så fall, bör de vara det? Mikael Lindfelt (1999) har i det här sammanhanget gjort en inventering av idrottens fenomenologi (dess väsen) och dess ideal, och tycks mena att den moderna elitidrottaren måste själva, i samspel med andra elitidrottare, utveckla (via diskursetik) en professionell etik för att moraliskt legitimera den moderna elitidrottens innehåll och därmed sitt eget livsprojekt. Elitidrottaren måste därmed ta ansvar för idrottens moraliska standard, och kan inte enbart luta sig mot historiska ideal. Ethics and Morality in Sport Management borde rimligtvis behandla samma problematik. Det gör den också. Men till skillnad från Lindfelt, och hans accentuering av elitidrottarens ansvar för idrottens utveckling, tar DeSensi och Rosenberg sin utgångspunkt i idrottens olika former av ledarskap/management. Det innebär att de betonar coachers, sportschefers och olika administratörers etiska ansvar för idrottens innehåll och utveckling.

DeSensi och Rosenberg ställer sig även skeptiska till påståendet att det är idrottens tilltagande kommersialisering och dess ”bakomliggande strukturer” som har lett till en ”vinnarkultur” där alla medel tycks vara tillåtna för att nå framgång. De menar att ansvaret för idrottens utveckling bör och kan härledas till individer och till deras etiska ansvar. De påpekar att kommersialism i sig inte är – av strukturell nödvändighet – en oetisk verksamhet. Det är enskilda individer som handlar omoraliskt i brist på etisk styrning. Tankar som självfallet även leder oss till den svenska debatten kring försäkringsvärldens och näringslivets behov av sanering och till utvecklingen av etiska kommittéer (jmf Hoff, 2004).

Boken har en dubbel konstruktion. Den första delen (ca 100 sidor) utgörs av en presentation av skillnaden mellan etik och moral och av den västerländska filosofins olika utgångspunkter och begrepp. Här får vi ta del av en diskussion kring begreppet ”värde”, varvid författarna penetrerar dess inneboende kvaliteter och utilitaristiska dimensioner. Vidare påpekar DeSensi och Rosenberg att det inte finns någon privat etik, och diskuterar därmed ”situerad etik” och dess påverkan på individens moral, och dess betydelse för omsorgen av andra individer. En annan del i den filosofiska genomgången är ett avsnitt om moralens utveckling, varvid kontroversen mellan Kohlberg syn på moralens utveckling, och Gilligans feministiska kritik av densamme, får en ingående – men i mitt tycke ganska malplacerad – presentation. Därpå följande diskussioner berör först problematiken kring relativistisk moral, vilket följs av en reflektion över förhållandet mellan determinism och liberalism. Det är en bra reflektion som följs av en presentation av en rad etiska ”teorier” (egoism, utilitarism, situerad etik, “the golden rule” och Kantian ethics), något som i sin tur följs av ett antal rättviseteorier, med John Rawls A Theory of Justice i spetsen (jmfLoland 2001). Om vi ska sammanfatta den första delen med att presentera DeSensis och Rosenbergs etik blir det med följande kombination: egalitarian virtue och moral pluralism.

När man läst den här presentationen är man inte speciellt säker på vad denna genomgång egentligen har för betydelse för ”sport management”. Förvisso är presentationen bra, men vad har vi för ”nytta” av den här typen av generell genomgång om syftet är att diskutera etik och moral i sport management. I varje fall har jag svårt att se kopplingen mellan bokens generella presentation av moralfilosofi och dess konkreta ambition att lyfta fram och definiera etiska principer inom sport management. Men det gör inte den andra delen (som i boken, något oklart, presenteras som två delar) ointressant. Snarare tvärtom!

Till skillnad från Lindfelt – som lägger ”det etiska ansvaret” på elitidrottarna själva – tycks DeSensi och Rosenberg själv vilja vägleda idrotten – och speciellt dess administratörer – med etiska principer om hur en god idrottsorganisation bör se ut när det gäller sociala relationer och marknadsföring. De menar att etiska beslutsprocesser kan förbättra såväl arbetsmiljön, servicen och idrottens kvalitet, men även att etik är ett ekonomiskt imperativ. De talar mindre om etik i idrotten, än om etik kring idrotten, vilket är en rätt ovanlig utgångspunkt i idrottsfilosofisk litteratur. Det gör boken unik! (Jag kan faktiskt inte minnas att jag läst en sådan bok.) Vad är det då för etiskt budskap de vill marknadsföra?

De hävdar att etik i och inom idrotten är viktigt, speciellt med tanke på den mängd unga individer som deltar och påverkas av idrotten. Här har idrottens organisatörer ett stort socialt (etiskt) ansvar. En god idrottsmiljö kan utveckla en professionell etik såväl som ”att forma personligt liv etiskt”. I den andra upplagan – dvs i föreliggande bok – har de även utvecklat ett kritiskt perspektiv och belyser idrotten och dess miljö utifrån frågor kring kön, klass, etnicitet, sexuellt utnyttjande, ålder, funktionshinder och religion.

Deras övergripande tanke är att individer som arbetar med sport management måste bli vägleda av ”sunda principer, välgrundade argument och socialt konstruerade normer” när de tacklar etiska och moraliska frågor. De poängterar dock att idrotten inte enbart kan återspegla samhällets etiska standard, utan att idrotten i sig själv inrymmer moraliska kvaliteter som kan ha en inverkan på samhällets strukturer och dess institutioner. Eftersom sport management-folket arbetar i en dynamisk miljö måste de vara väl medvetna om vilka konsekvenser deras beslut kan få för omgivningen, och på så sätt vara känsliga för samhälleliga behov. I detta sammanhang diskuterar DeSensi och Rosenberg flytten av hockeylag från en stad till en annan stad, och ifrågasätter beslutens och idrottens etiska status i den bemärkelsen att de saknar socialt ansvar (”social responsibility”) och lojalitet till det drabbade samhället (staden). Förutom den här problematiken handlar socialt ansvar även om etiska frågor kring säkerhet (se nedan), kvalificerad personal och konsumentens och idrottarens välbefinnande.

Idrottens administratörer måste, hävdar författarna, eftersträva profit, men inom ramen för ansvarsfulla rättsliga och etiska handlingar. DeSensi och Rosenberg uttrycker här oro över att biljettpriserna har rasat i höjden (se nedan) och därmed omöjliggjort för mindre bemedlade idrottsfantaster att besöka evenemangen, något som författarna beklagar då idrotten tidigare har kunnat förena olika slags amerikaner. (Är det verkligen sant?) Ett annat etiskt problem som behandlas är våld i idrotten. Här menar författarna att idrottens administratörer bär ett ansvar för våldets utveckling och dess hantering, parallellt med idrottsutövarna själva. De behandlar även fusk, och skriver, i klassisk fair play-anda, att idrott ska börja och sluta med omtanke om den andres rättigheter. Vidare diskuteras idrottens ”kommodifiering” och dess kommersialisering, varvid DeSensi och Rosenberg skriver: “Competetive sport is neither positive nor negative in terms of character development […] It may not be the commersialisation that is bad, but rather the decisions.”

När det gäller behovet av etiska anvisningar ger författarna följande motiveringar: Etiska koder (anvisningar) leder till (driver fram) etiskt handlande genom sin blotta existens. Vidare ger etiska koder stabila och permanenta anvisningar för rätt och fel beteenden. De ger även vägledning i osäkra situationer. Dessutom kan koderna kontrollera godtycke bland de anställda. Till sist, men inte minst, ger etiska koder organisationen ”good-will” (jmf Hoff, 2004). På frågan varför sport management behöver etik uttrycker DeSensi och Rosenberg sig tydligt. De skriver (s. 141): “Sport manager can use codes of ethics as a guide to moral excellence as they fulfil their obligations to the public, the profession, and their clients. In turn, these codes will legitimaze the field of sport management as a whole”. Kort sagt, etik som “legitimitet”, vilket är ett utilitaristiskt perspektiv som författarna inte skulle kännas vid i sin “etikteori”.

Boken avslutas med en blick framåt (“The Future of Sport”), där författarna förut-spår en utveckling av idrotter som accentuerar njutning och deltagande bland allmän-heten. Samtidigt betonar de att alla inte vill ha sport, vilket i sig är en etisk fråga. De skriver: “The value of sport needs to be constantly reevaluated in human lives and in society as a whole as does its effect on human moral development”. Ett påstående som kanske är en mer central fråga i utbildningar kring temat “idrott och samhälle”, än i utbildningar i sport management.

Har man då någon nytta av boken? Mitt svar är: både ja och nej! Den ger ingen konkret vägledning i etik inom sport management, men boken kan säkert ge upphov till reflektioner och skapa en, som författarna själv uttrycker det, self-reflexive dialogue kring professionella värden och mål inom idrotten och dess organisering och marknadsföring.

 

*   *   *   *   *

 

När jag tog den andre boken, Sport Facility Management: Organizing Events and Mitigating Risks, i min hand var det främst titelns sista ord som fångade mitt intresse, och jag kom osökt att tänka på Ulrich Beck. För många år sedan kom jag i kontakt med hans sociologiskt orienterade tankegångar om risksamhället. Jag har även läst hans kända bok, Risk Society (1986), en bok som numera tyvärr enbart samlar damm på hyllan. Det mesta har jag dessvärre glömt, men en av de centrala tankarna – om jag nu minns rätt – är att det moderna samhället och dess styrningsproblematik präglas av dess hantering av ständigt återkommande kriser och risker, men hela tiden i nya former. Ett resonemang som blivet allt tydligare sedan den 11: e november, vilket även fått effekter för bedömning av risker och säkerhet vid OS i Aten. Att de olympiska spelen kan vara en arena för terrorism visade sig vid OS i München 1972. Att den 11 september fått effekter på den amerikanska idrotten är något som starkt poängteras i Sport Facility Management. Det har visat sig att kostnaderna för idrottsevenemang ökat med 40 % sedan terrorattacken mot World Trade Center, något som påverkat både stora arrangemang som Super Bowl och små bowlinghallar (där en mängd hallar varit tvungna att stänga p g a fördyrade krav på säkerhet). Kort sagt, riskerna tycks vara allt större, och allt mer kommit att prägla samhällets och idrottens styrning (jmf Beck, 1986).Tyvärr verkar inte någon av Ammon, Southall och Blair, författarna till Sport Facility Management, ha läst Ulrich Becks bok. Den finns inte ens med i referenslitteraturen. (Det gör inte heller Luhmanns bok Risk Society, men det är, enligt mitt förmenande, mer försvarbart.) Det finns emellertid förklaringar till avsaknaden av Ulrich Becks tankegångar. Boken saknar nämligen teoretisk ambition, vilket tyvärr gör att resonemangen även saknar ett socialt sammanhang. Det verkar som om författarna har valt bort teorin till förmån för 63 fotografier, 25 tabeller och 11 figurer. Det tycker jag emellertid är en felaktig prioritering, speciellt med tanke på att fotografierna är tämligen meningslösa och bidar inte till någon ökad förståelse av idrottens ”risker”.

Boken saknar som sagt var teori, och är i stället mycket praktiskt orienterad. Författarna presenterar och diskuterar ett antal risker och kriser som kan finnas inom idrotten och i dess olika evenemang. Boken presenterar självfallet en rad rekommendationer och förslag på hur man ska organisera olika idrottsevenemang och hantera en rad idrottsfaciliteter för att på så sätt bedöma och undvika olika typer av hot och risker. Givetvis är den här typen avförebyggande kunskaper viktig. Jag kommer närmast att tänka på katastrofen på Hillsborough-stadion i Sheffieldden 15 april 1989, då 96 fotbollssupportrar klämdes till döds, men även på de åtgärder som lanserades i kölvattnet av katastrofen. Efter ett antal utred-ningar (The Taylor Report) infördes sittsplatstvång, något som har medfört att biljettpriserna måst höjas, så att delar av den traditionella fotbollssupporter-skaran – män från arbetarklassen – fallit ifrån (vilket kanske rent av var en kalkylerbar ”risk”). Samtidigt har fler kvinnor, hela familjer och medlemmar av överklassen börjat gå på fotboll, vilket givetvis påverkat ”supporterkulturen” (jmf DeSensi och Rosenbergs ”etiska” resone-mang om idrottens sociala ansvar, se ovan). Den här typen av följdresonemang saknas emellertid i Ammons, Southalls och Blairs bok.

Låt oss dock titta närmare på boken. En viktig utgångspunkt är att idrotten, p g a dess ”institutionalisering” av idrottsevenemang, i kombination med ökade risker, kräver personal som är tränade att hantera olika typer av evenemang och faciliteter. En av de risker författarna talar om är relaterade till osäkra, eller rent av brottsliga, ekonomiska förhållanden. Ett exempel är Enron Field som fick byta namn efter korruptions-skan-dalen, ett annat är TWA Dome. Författarna är av den uppfattningen att det är mer funktionellt att ha såväl privata investerare som offentligt (public) stöd. Det har även visat sig att offentliga (kommunala) investeringar i nya amerikanska anläggningar har ökat, och att detta finansiella stöd numera utgör fyra femtedelar. En anledning till denna ökning är olika städers vilja att bli ett ”major league city” för att därigenom, förutom stoltheten, dra till sig nya jobb, turism och skatteintäkter (jmf van den Berg et al. 2002). Men det är riskfyllda investeringar eftersom det i regel handlar om låglönearbete och om en omfördelning inom staden, i den bemärkelsen att det är stadens egna invånare som spenderar pengar på idrott i stället för på bio eller annan fritidsaktivitet. Därmed är det inga nya intäkter. En annan anledning till investeringar i nya arenor är försöken att behålla publiken, som kräver allt högre standard på service och underhållning.

Författarna ger ett antal råd för hur man ska förhålla sig till risker (bristande säkerhet, vikande publikintäkter, fördyrade arrangemang). Man ska ha en plan (!) bestående av tre steg; för det första, man ska identifiera verksamhetens mål, för det andra, man ska koordinera organisationens handlingar, och för det tredje, man ska upptäcka hur begränsade resurser kan inverka på måluppfyllelsen. Enkla knep, åtminstone i teorin, men säkert  rätt svåra att konkretisera i den dagliga verksamheten.

Ett annat råd är en SWOT-analys, då det gäller att identifiera styrkor (Strength), svagheter, (Weakness), möjligheter (Opportunities) och hot (Threats). Här betonar författarna att man inte enbart ska skärskåda sin egen organisation, utan man måste beakta den omgivande politiska, ekonomiska och sociokulturella omgivningen. (Här borde författarna kanske läsa en del av DeSensis och Rosenbergs resonemang; se ovan). Ytterligare tips i hanteringen av risker är DIM, vilket går ut på följande: 1. Utveckla (Develop) en plan för hantering av risker genom att identifiera, klassificera och välja metod för riskhantering. 2. Implementera planen. 3 ”Managing the plan” genom att bl a etablera en säkerhetsattityd bland personalen, göra inspektioner, utbilda personal och genom att göra utvärderingar.

Författarna påpekar att i hanteringen av risker måste man ta hänsyn till funktionshindrades rättigheter (American Disability Act) och därmed göra evenemang och anläggningar till-gäng-liga för handikappade. Dessutom ska man utveckla en MEEP, vilket är detsam-ma som Medical Emergency and Evacuation Plan. Ett kapitel ägnas åt problematiken kring kontrakt, där de menar att det är viktigt att vara försiktig och skriva kontrakt utifrån ”det värsta scenariot som kan inträffa”, speciellt med tanke på att USA är ett samhälle med omfattande och dyra rättsprocesser. Ett påpekande som inte nog kan understrykas – även när det gäller nordiska förhållanden.

Ett annat tema i riskhanteringen är publiken och köbildningar. Vi får rådet att införa automater eller biljettförsäljning via Internet, för att på så sätt undvika köbildningar vid traditionella biljettluckor. Kort sagt, folk ska inte behöva trängas. Det låter onekligen skönt!

Alkohol, hävdar författarna, är en svår riskbedömning! Det kan medföra ekonomiska tillskott, men det kan även leda till oroligheter (huliganism) inne på arenan, men även utanför, bland lokalbefolkning som inte nödvändigtvis är intresserade av idrott, för att citera DeSensi och Rosenberg¸ bland dem som inte vill ha sport. Det är en annan typ av riskbedömning, nämligen idrottens good will, och då är vi tillbaks där vi började, till etik i idrotten och till den bok som är det intressantaste alternativet av dessa två. Visst kan man förstå och acceptera behovet av kontroll och riskhantering, även inom idrotten, speciellt i kölvattnet efter den 11 september, men boken saknar fullständigt etiska reflektioner kring kontroller och service.

 

Referenser

Beck, Ulrich (1986) Risk Society. London: Sage Publication.

Berg, van den Leo, et al (2002) Sports and City Marketing in European Cities. Aldershot: Ashgate.

Hoff, David (2004) Varför etiska kommittéer? Lund Series in Sociology of Law, no. 20.

Lindfelt, Mikael (1999) Idrott och moral. Nora: Doxa förlag.

Loland, Sigmund (2001) Fair Play in Sport – a Moral Norm System. London: Spon.

Westerbeek, Hans & Smith, Aaron (2003) Sport Business in the Global Marketplace. London: Palgrave Macmillan.

 

 

Köp Ethics and Morality respektive Sport Facility Management från AdLibris.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message