Idrott och juridik i EU

Tags:

Print Friendly, PDF & Email
Bo Carlsson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola

Richard Parrish
Sports law and policy in the European Union
288 pages, paperback
Manchester: Manchester University Press 2003
ISBN 978-0-7190-6607-8

Sports Law and Policy in the European Unionborde vara en av de viktigaste idrottsböckerna som publicerats under 2003. Nu är boken emellertid inte en bok om idrott i vanlig mening. Den handlar faktiskt inte  mycket om idrott! Här finns absolut inga rekord eller tabeller. Vidare saknas historiska anekdoter och biografiska skildringar av idrottsmän. De idrottsmän som nämns är dessutom namn på rättsfall. Boken är ändå viktig för förståelsen av idrotten och dess förutsättningar; speciellt i kölvattnet efter idrottens tilltagande kommersialisering och juridifiering (förrättsligande). Boken handlar nämligen om EU och dess inblandning i idrotten och utgör härvid en efterlängtad och informativ rättsvetenskaplig och rättssociologisk analys av de ekonomiska och politiska processer och viljeyttringar inom EU som bl a lett fram till Bosman-domen och en rad andra rättsliga avgöranden eller policydokument kopplade till idrotten.Boken och dess resonemang kring EU och unionens mer eller mindre implicita idrottspolicy är som sagt viktig. Men tyvärr är den rätt svårläst (läs, mycket avancerad). Det gör det givetvis svårt för mig att rekommendera boken för allmän läsning, trots att resonemangen förtjänar en större publik. Men jag ska här kortfattat presentera bokens innehåll och dess poäng.

Parrish menar att bokens titel kan förefalla provokativ eftersom EU inte har någon formell kompetens att utveckla en rättslig sports policy, men det innebär inte, hävdar han, att EU har visat ett intresse att vilja använda idrotten för att ”implement a range of social, cultural and educational policies”. Och genom att “developing a particular legal approach (case-to-case) to sport which treat sport differently to other sectors, the EU has established in effect a discrete body of sports law in the EU”.

I det här sammanhanget spårar Parrish en spänning inom EU i den bemärkelsen att det finns två helt olika former (system) av “Sports Policy”. Den första tar sin utgångspunkt i tankegångar kring den gemensamma och fria marknaden i vilken idrott betraktas som en ekonomisk aktivitet, medan den andra utgångspunkten ser idrott utifrån sociala och kulturella aspekter, som social integration. Det innebär att det har uppstått en situation i vilken olika rivaliserande intressegrupper utför handlingar som kan underminera de olika ideologiska systemen. Med tiden har “The Single Market” även blivit dämpad av socio-kulturell reglering (eller rättare sagt, rättsfall), trots att de som förespråkar en idrott baserad på en socio-kulturell policy betraktar rättens inblandning i idrotten med stor misstänksamhet och tvivel.

Parrish gör här en historisk återblick, och påpekar att vid ingången av 1990 började man betrakta sport som en betydande industri vars framgångar berott på ny medieteknologi. Idrotten blev allt mer kommersialiserad, vilket även inneburit en tilltagande juridifiering. Tio år senare (1999), speciellt när det gäller fotboll, är EU orolig för att kommersialiseringen inneburit att “the peoples game has become further away from them”. Det vore inte bra för EU:s integrationstanke.

De första rättsfallen inom EU (Walrave, Donà, Heylens och Bosman) visar tydligt på ett alltmer aktivt förhållande från EUs sida gentemot idrotten – uttryck för idrottens beroende av den fria marknaden och den fria rörligheten. Bosman (från 1995) är givetvis det mest kända rättsfallet. Före Bosman fanns det inget klart definierat idrottsligt ”subsystem” inom EU, utan idrotten blev diskuterad i en rad olika subsystem. Efter Bosmandomen har det utvecklats ett mer holistiskt förhållningssätt. Domen innebar även en politisering – med betoning på den fria rörligheten – av förhållandet mellan idrotten och rätten. Den politiska diskussion som uppkom i spåret av Bosman har, enligt Parrishs förmenande, utmynnat i EU Sports Law, i varje fall i en mjuk (soft) form. (Här betonar Parrish lite ironiskt att EU är ett paradis för ”agenda setters”.) I den politiska diskussionen har nya förhållningssätt till idrotten fått ett allt större utrymme: Man vill allt mer bevara idrottens traditionella värden, men samtidigt assimilera idrotten till en förändrad ekonomisk och rättslig omgivning. Parrish skriver: ”The shifting focus of regulatory attentions away from a Single Market model of sports regulation towards a socio-cultural model raises many complex issues concerning the dynamics of policy change in the EU”. Parrish (s. 76) sammanfattar Bosmanperioden och dess effekter:

The sports policy subsystem was created as a result of Bosman. Prior to that sport was discussed in a wide range of policy subsystems, many of them underpinned with Single Market as opposed to socio-cultural values. Bosman emerged from one such interaction between sport and a non-sportsrelated Single Market subsystem. Dissatisfaction with the lack of more holistic and co-ordinated approach to sport led to the creation of the socio-cultural advocacy coalition. The coalition has been successful in creating a sports policy subsystem in which the previously dispersed discussions on sports have become more co-ordinated. The formation of a separate subsystem is an essential pre-requisite for policy change. However, alone it is insufficient to change the direction of policy. The institutional resources of the rival coalitions determine the extent to which coalition competition results in policy change.

Förespråkarna för ”The Single Market ” har varit institutionellt starka, vilket gjort att idrotten präglats av en ekonomisk definition. Men EU är som nämnts inte immun från politisk påtryckning och domstolen (case-to case) är en viktig agenda. I den meningen visar Deliège- och Lethonen-fallen en större känsla och förståelse för idrottens sociala och kulturella värden. I den meningen är rättsfallen även en återspegling av den rådande politiska kontexten inom EU vid den tidpunkten. Domstolen har accepterat att idrotten är ett rättsligt ämne för EU och dess reglering, men har samtidigt ställt sig positiv till argument som tar sin utgångspunkt i “inherent sporting rule”. Samtidigt har Kommissionen (2001) markerat att idrotten kan undantas från EU:s konkurrenslagar och härvid accepterat idrottens transfersystem och även restriktioner i spelarnas ”rörlighet”. I stället har man fokuserat sig på TV-rättigheter och dess konkurrensvillkor. Man kan även tänka sig ett lönetak – en diskussion som uppstått genom fotbollens finansiella kris. Ett lönetak skulle hindra rika klubbar från att köpa alla bra spelare, i syfte att skapa en ”tävlingsmässig” balans enligt idrottens logik. I det här sammanhanget lyfter EU även fram ansvaret för konsumeter. (Om jag minns rätt fanns det lönetak i engelsk fotboll ända fram till början av 60-talet.)

Parrish tydliggör poängen rakt igenom hela boken. Jag blev rätt övertygad om hans poäng redan efter tjugofem sidor, men han fortsätter oförtrutet med samma resonemang till sista sidan, dock med varierande exempel på rättsfall och policyformuleringar. (Jag har förvisso läst – i en introduktion till Alfred Schutz’ Collected Papers – att en duglig filosof endast har sagt en och samma sak under hela sin livsgärning). Här känns det emellertid något tröttsamt! Dessutom inleder Parrish med en rätt ingående diskussion kring Ken Fosters modell om idrottens (fem) olika alternativa styrningsformer, olika varianter av statlig styrning, marknadskrafter och självreglering. Men jag undrar: Varför? Och vart på vägen försvann det intresset?

Summa summarum: EU-problematiken är viktig att belysa – idrott som marknad (bl a Bosman) eller som kulturell och social institution (bl a Lethonen). Det är på den arenan, mellan dessa aktörer, som den europeiska idrotten tävlar!

Det kan påpekas att Parrish inleder med att hävda att idrottsjuridisk litteratur i Storbritanien är skriven av praktiserande jurister för praktiserande jurister och att idrottsjuridik haft svårt att ta sig in i den akademiska världen. Han skulle bara veta hur det är i Norden. Enligt mitt förmenande kan man på de engelska universiteten hitta öar där forskning bedrivs kring idrottsjuridisk problematik, något som saknas i Norden (se här).

Boken ingår i en serie, European Policy Research Unit Series (EPRU), där vi även kan finna böcker om The Politics of Helath in Europe (Richard Freeman), Immigration and European Integration (Andrew Geddes) ochExtending European Cooperation (Alasdair R. Young).

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message