Idrott och moral – var det bättre förr?

Print Friendly
Bo Carlsson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola 



William J. Morgan
Why Sports Morally Matter
247 sidor, hft.
Abingdon, Oxon: Routledge 2006 (Routledge Critical Studies in Sport)
ISBN 978-0-415-35774-6


För några år sedan, i samband med en etikkurs för idrottsvetare på Malmö högskola, läste jag en intressant artikel om idrotten som moralisk diod för en nations självkänsla, där författaren menade att idrott skapar ”the unfolding stories of the lives of individual people”, vilka i sin tur är ”woven into the unfolding stories of the different nations and cultures”. Författaren diskuterade härvid idrotten i forna kolonialländer och dess grund i västerländsk idrott, som han beskrev som ”the westernization of sport” och som en ”standardised universality of modern sport”.

Idrott kan möjliggöra erkännande (recognition), och här citeras MacAloon (1991:42): “To be a nation recognized by other… a people must march in the Olympic Games opening ceremonies”. Författaren påvisar att idrott så tidigt som 1970 blev ett viktigt verktyg när det gällde att skapa nationell stolthet och solidaritet i nyligen frigjorda nationer, och menar dessutom att dessa stater får ett extra erkännande via idrottsliga triumfer över gamla kolonialherrar, speciellt då de segrar i de västerländska idrotterna; det vill säga, ”beating them at their own game”.

Detta tål att diskuteras! Det är möjligt att ”the Westernization of sport” är den optimala koloniseringen. Den hegemoni som inte vapen och fysiskt förtryck kunde bevara har idrotten och den västerländska kulturen vidmakthållet. Men tveklöst är diskussionen intressant, speciellt när det gäller det ökade intresset att använda idrott som verktyg och hävstång i olika utvecklingsländer, i arbetet med hälsa, aids, fred och konfliktlösning, ekonomisk utveckling och utveckling av det civila samhället.

Författaren till artikeln heter William J. Morgan[1], och när en bok av samma författare fanns med i en större bokleverans från Routledge blev jag genast intresserad. Men jag blev rätt snabbt besviken, av två olika anledningar: För det första, om nämnda artikel har ett globalt perspektiv på idrotten, så har den nya boken ett begränsat lokalt intresse, nämligen den amerikanska idrottens utveckling. För det andra, och vad som är än värre, tycks boken utgå från perspektivet ”att det var bättre för”. Detta budskap, som förmedlas direkt i inledningen, är ett starkt varningstecken, speciellt om boken ska handla om idrottens moraliska status.

I inledningen diskuterar Morgan ett lektionstillfälle som han haft med några amerikanska universitetsstudenter i idrottsetik; ett ämne som han menar att de tycks vara hopplöst ointresserade av, vid en första anblick, men som man via olika lirkande och praktiska exempel kan få dem fängslade av.

Ett exempel som Morgan lyfter fram är från 1967, då den tjeckiske tennisspelaren Kukal kollapsade under en mycket intensiv och jämn match mot ungraren Istvan Gulyas. Kukal behövde vård, och matchen blev fördröjd, mer än den stipulerade tiden för reglerade avbrott. Men Gulya tyckte det var OK att vänta tills Kukal var redo att återuppta matchen. Till sist kommer matchen i gång, efter att Kukal återhämtat sig, och till slut lyckas den tidigare kollapsade tjecken till och med vinna matchen. Detta tycker Morgan var en bra beskrivning av fair play, och han blir närmast chockad när hans studentgrupp har en annan uppfattning – de menar att Gulya gjort fel och inte följt reglerna när han gav sitt medgivande till att förlänga pausen.

Efter vidare diskussion överger klassen denna synpunkt, men hävdar fortfarande att Gulya är den felande parten, och inte alls så ädel som Morgan vill göra gällande. Nästa steg i klassens uppfattning är att Gulya gjort fel då han inte utnyttjat situationen, och gjort allt för att vinna. Morgan kan inte övertyga klassen om sin uppfattning, utan klassen är delad i två läger, men där båda grupperna anser att den i Morgans ögon ädle Gulya är den som gjort fel, antingen genom att inte följa reglerna eller för att inte gjort allt för att vinna. Morgan bestämmer sig för att skriva en bok och reflektera över hur det har kunnat bli så här, och vart har ”idrottens ideal” tagit vägen.

Boven i dramat är givetvis idrottens ökade kommersialisering och den tilltagande medieringen och kommodifieringen av idrotten. Men har vi hört det förut? Boken är en genomgång av kommersialiseringens effekter på den amerikanska idrotten, en idrott som Morgan menar tidigare har haft inneboende moraliska kvaliteter, men som numera har spårat ur i ren individualism. De inneboende kvaliteter som Morgan lyfter fram är bland annat fair play, kollektivism, integration och respekt, som nu försvunnit i den hänsynslösa jakten på ekonomisk vinning. Det som gör boken något intressant är Morgans tes om att idrotten, tillsammans med olika progressiva krafter, har haft en moralisk och danande betydelse för formeringen av det amerikanska samhället under 50- och 60-talet. Om man ska tro Morgan så var det amerikanska samhället på rätt väg – en progressiv anda – under denna period, som en effekt av bl a idrottens moraliska flagga och den amerikanska progressiva vågen under denna tidsperiod. Intressant tes, men jag undrar samtidigt om vi har läst samma historieböcker! I vilket fall, vad Morgan menar är att denna progressiva och kollektiva kraft gått förlorad i takt med – ja ni vet vad!

Men Morgan ger inte upp så lätt, utan menar att vi fortfarande kan hitta moraliska krafter i idrotten som kan ha betydelse för samhällets framtida utveckling, vi måste bara reflektera över idrottens karaktär och dess funktion som fostran och/eller som upplevelseindustri. Till sin hjälp för denna reflektion använder Morgan sig av Habermas diskursteori, och bjuder in Kant, Charles Taylor, Thomas Nagel, Richard Rorty, Alasdaire MacIntyre, och självfallet John Rawls, till ett idrottsfilosofiskt samtal.

Det hedrar Morgan att han initialt tar fasta på studenternas erfarenheter i sin reflektion över idrottens moraliska status. Men deras – måhända flyktiga – uppfattningar försvinner i en abstrakt filosofisk diskurs, och i en tydlig längtan tillbaks till dygderna.

Jag – som är någorlunda van vid idrottsetiska texter – blev rätt snabbt trött på att lyssna på Morgans och hans bekymmer – hans nostalgitripp och tankelek – och undrar vem som egentligen är målgruppen för hans bok – inte hans studenter, i varje fall. Nej, William Morgans nya bok kan inte rekommenderas, trots att det är en viktig uppgift att reflektera över idrottens ”samtid” och dess etiska status och möjligheter ”här och nu”. Idrotten har förvandlats, och ingår i en upplevelseindustri, något som en filosofisk diskurs á la Habermas, hemma på Morgans veranda, knappast kan ändra på, trots allt!

Den här boken blev jag besviken på!



[1] Morgan, William J. (2000) “Sport as the moral discourse of nations”, in Tännsjö, T. & Tamburrini, C. (eds.) Values in Sport. E & FN Spon

 

 

© Bo Carlsson 2007


Köp boken från Bokus.se
Kjøp boken fra Akademika.no
Køb bogen fra Saxo.dk

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message