Fotbollskatastrofer med dödlig utgång

Print Friendly, PDF & Email
Bo Carlsson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola 



Paul Darby, Martin Johnes & Gavin Mellor (red)
Soccer and Disaster: International Perspectives
193 sidor, hft.
London: Routledge 2005
ISBN 0-7146-8289-6


Att Landskrona Bois trillade ur allsvenskan förra säsongen kan för en del sannolikt tyckas vara en tragedi och en mindre katastrof – åtminstone lokalt. Men i jämförelse med den 11 september och tsunami är en sådan händelse påfallande obetydlig. Och Paul Darbys, Martin Johnes och Gavin Mellors bok om fotbollens katastrofer, Soccer and Disaster, behandlar betydligt allvarligare händelser än ett enskilt lags fadäs i seriesystemet. Boken behandlar nämligen läktarras, huliganupplopp och flygolyckor. Föga oväntat behandlas användningen av begreppet ”katastrof” i idrottens vardag i redaktörernas inledning, där de diskuterar varför fotboll ofta förknippas med starka begrepp som ödesmatch, vinna eller försvinna och, som i det här fallet, katastrof. Deras svar är att idrott är en del av vår kultur, vår vardag, och är starkt identitetsskapande, vilket även den här boken visar på.

Darby, Johnes och Mellors inleder – även det föga oväntat – med att citera Bill Shankley, om att fotboll är på liv och död, och med att konstatera att visst har det skett en hel del dödsfall inom och i anknytning till fotboll. De menar härvid att den organiserade fotbollen tveklöst har kostat många människoliv, vanligtvis ”i sammanhang som kunde eller borde ha undvikits”. Deras historiska exempel är hämtade från Ibrox Stadium (Glasgow Rangers hemmaplan) där tjugofem personer dog och över femhundra skadades 1902 till bland annat Hillsborough 1989; kort sagt, i mångt och mycket brittiska arenor där totalt 251 människor dött på grund av ras eller upplopp. Det finns även bidrag i antologin som behandlar internationella arenor och händelser, till exempel Lima stadium där 320 människor dog 1964 och Moskva där 340 människor förolyckades 1982. Andra exempel på katastrofer som behandlas är olika flygolyckor, med Manchester United och ”the Busby Babes” 1949 som den mest kända och omtalade olyckan.

Ett relativt enkelt sätt att recensera en antologi är att beskriva de olika artiklarna i rak följd, och i stället för att krångla till texten – kanske även på grund av lättja, eller än finare, pragmatism – väljer jag även denna smidiga utväg.

Den första artikeln ”Heads in the Sand: Football, Politics and Crowd Disasters in Twentieth-Century Britain” är skriven av Martin Johnes, och handlar om den politiska och rättsliga responsen på läktarbråk under 1900-talets England. Johnes betonar, som titeln för hans bidrag ger uttryck för, den engelska politikens ovilja att använda lagstiftning när det gäller fotboll, och idrott generellt, trots att England varit det land som drabbats av flest katastrofer på fotbollsläktaren. Det är först under 1990 som man reagerat, som en respons på Hillsborough (the Taylor Report) och den undermåliga standarden på många gamla och slitna arenor runt om i England, vilket lett till enbart sittplatser på arenor med klubblag ner i division II, vilket i sin tur fördyrat biljettpriserna, vilket lett till en förändring bland åskådarna, vilket bland annat smeknamnet för Arsenals hemmaarena ger uttryck för; the Highbury har nämligen förvandlats till ”the Library”.

Jeff Hills artikel handlar om en enskild händelse, nämligen FA-cupfinalen 1923 på Wembley, där det utbröt kaos på grund av allt för många insläppta åskådare, varvid en mängd åskådare kom till skada. Men matchen spelades – ”went ahead peacefully” och har därför senare, hävdar Hill i sin kommentar, mer kommit att användas som en symbol för ordning och reda bland den engelska fotbollspubliken, och dess arbetarklass. Fotboll som opium för folket!

Ibrox stadium (Glasgow Rangers arena) är känd, speciellt för sina derbyn (Old Firm) mellan Rangers och Celtic, som ofta slutar i bråk mellan lagens supportar. Vid åtminstone tre tillfällen, hävdar Graham Walker, har människor kommit till skada och även dött, på grund av arenans konstruktion och design, mer än på grund av våldsamma och stökiga supportrar. 1971 dog 66 åskådare i samband med trängsel i trapporna när de skulle lämna arenan. Men de skotska myndigheterna har hela tiden hukat för kritiken, genom att åberopa den klassiska och unika spänningen mellan protestanter och katoliker som anses komma till uttryck i dessa heta derbyn.

Därefter beskriver Phil Scraton Hillsborough och den katastrof som hände 1989 där 96 personer krossades då polisen misslyckades, i sin kamp mot huliganer, med att ”valla” övriga åskådare rätt bland alla stängsel. Hillsborough har utvecklats till en symbol som lett till att de engelska myndigheterna vaknat, och lagstiftat om standarden på landets arenor. På samma manér behandlar Fabio Chisari Heyselstadion och Europacupfinalen 1985, och genom att lägga nationalism till problematiken breddas analysen. Han ger tydliga exempel på hur italiensk massmedia gett engelsmännen (Liverpool) skulden för vad som hände 39 supportrar till Juventus, en aversion som lever kvar 20 år efter händelsen, och som åter såg dagen – åtminstone i massmedia – när Juventus och Liverpool spelade i årets Champion League.

Därefter kommer två artiklar av Yigit Akin respektive Peter Alegi som behandlar liknande katastrofer på fotbollsarenor i Turkiet och Sydafrika (Ellis Park Stadium), varvid lokalpatriotism (Kayserinspor vs. Sivasspor i den turkiska ligan) respektive apartheid introduceras som variabler i analysen. Alegi hävdar till exempel att såväl åskådarkultur som publikkontroll i Sydafrika är starkt influerad av apartheidtiden.

Nu är det slut på artiklar om läktarbråk, huliganer, dåliga arenor och patriotism, i stället görs ett hopp och antologin avslutas med fyra uppsatser om flygplansolyckor: Paul Darby skriver om en olycka i Zambia varvid 18 spelare i landslaget förolyckades, Gavin Mellor om Manchester Uniteds flygkrasch i München 1958, författarparet Panfichi och Vich om en krasch där sexton spelare i det peruanska laget Alianza Lima dog, och Paul Dietschy om en flygplansolycka 1949 där 18 spelare i Torino förolyckades. Jag tycker att dessa artiklar är av sämre kvalitet. Som historiska betraktelser är väl artiklarna intressanta, och det är självfallet en poäng att lyfta fram hur den här typen av katastrofer kan skapa identitet och till och med utveckla en internationell sympati, som i fallet med Manchester United, vars internationella supporterskara ökat sedan olyckan i München (Kausalsambandet är nog relativt oklart!) Det är även noterbart att flygplansolyckan i Zambia lokalt kunde upplevas som en ”större katastrof”, än fattigdom, inbördeskrig och AIDS. Men för att citera JP Sartre: ”Människan vänjer sig även vid galgarna!”

Som helhet är självfallet bidragen om katastrofer bland publiken mer intressanta än de fyra artiklar som handlar om flygplansolyckor, vilka i och för sig har ett värde i det att de behandlar ”identitetsskapande sammanhang”. Givetvis är ämnet för antologin, fotbollskatastrofer, angeläget, och några av artiklarna är dessutom riktigt bra, speciellt ”The Ibrox Stadium Disaster of 1971”. Men det märks rätt tydligt att antologin är en sammanställning av en konferens – sannolikt en viktig sådan. Jag tycker dock att redaktörerna kunde ha gjort ett bättre redaktionellt arbete genom att sanera bland artikelbidragens texter så man slapp upprepade resonemang (typ Shankleys ”fotboll är på liv och död”), som sannolikt för varje enskilt arbete är betydelsefullt, men som i sin helhet – i formen av en antologi – enbart blir tjatigt och platt.

 

©  Bo Carlsson 2006 

Köp boken från AdLibris.se
Kjøp boken fra Akademika.no
Køb bogen fra Akademika.no

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message