JA till Jack Anderson

Tags:

Print Friendly
Bo Carlsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola 



Jack Anderson

Modern Sports Law: A Textbook
373 sidor, hft.
Oxford, Oxon.: Hart Publishing 2010
ISBN 978-1-84113-685-1


Det har gått mer än tio år sedan ett koppel brittiska böcker i sportsjuridik publicerades. Min första insats på idrottsforum.org, om vi bortser från själva grundandet av sajten, var just en recension av dessa böcker. Därefter har det funnits ett tomrum i denna utgivning om vi undantar någon bok om EU-rättens betydelse för idrottens utveckling och dess särart, av till exempel Richard ParrishLars HalgreenBarbara Bogusz  et al, samt Parrish och Samuli Miettinen.

Men behovet av att systematiskt och analytiskt dryfta relationen mellan idrott och rätten har varit påfallande, och behovet har inte varit begränsat till idrottens relation till EU och dess direktiv och policydeklarationer. Kort sagt, det finns ett uppdämt behov av att åter ta sig an uppgiften som initierades av Edward Grayson, Michael Beloff, David McArdle, Simon Gardiner samt Steve Greenfield och Guy Osborn. Därför var glädjen och nyfikenheten stor när jag såg ”Modern Sports Law: A Textbook” liggandes på mitt skrivbord, vars titel antyder att det handlar om mer än EU-rätten. Förtjusningen och intresset blev inte mindre av att boken var skriven av Jack Anderson, som jag träffat vid några tillfällen och som gett ett sympatiskt intryck.

Låt mig säga det direkt! Jack Andersons (JA) bok är mycket bra och rekommenderas som läsning för alla som är intresserade av idrottens framtida reglering, dess normutveckling och dess förhållande till samhällstrender, som amerikanisering eller Europanisering.  Boken är otroligt pedagogiskt upplagd. JA talar själv om ett försök till en amerikansk stil, med tydliga ingångar och avlutningar, med uppföljande frågor. Härvidlag tycker jag JA lyckats balansera förträffligt mellan å ena sidan en mer essayistisk och utredande brittisk tradition och en mer formad, mångordig, men pedagogisk amerikansk tradition. Det höjer onekligen läsvärdet och tillgängligheten i ett fält som gärna kan te sig svåråtkomligt för den oinvigde. Förvisso riktar JA boken till sistaårsstudenter på en juristutbildning. Jag tror emellertid inte man behöver en så gedigen juridikutbildning för att ta sig an boken, då JA även har sociologiska och historiska perspektiv på idrottens utveckling och dess relation till rättens påverkan på idrotten. Givetvis finns det en mängd brittiska rättsfall, men common law-traditionen med ”cases” gör rätten och dess innehåll på något sätt något tillgängligare än inläsningen av diverse rättsprinciper och rättsdoktriner, som i den germanska/svenska rättstraditionen. Kort sagt, mängden av rättsfall från England och Wales bör inte avskräcka forumets läsare från att inhandla boken.

Vad som vidare utmärker boken är ett mycket välskrivet förord (Preface vii-xviii). Sällan har jag läst ett förord som så klart uttrycker såväl syftet och ambitionen som helheten i boken och innehållet i delarna på ett så informativt och fullödigt sätt, samtidigt som det väcker nyfikenhet. Skickligt och stilbildande, kan man hoppas.

Hans uppfattning, som jag för övrigt delar, är att sökandet, ambitionen eller jakten efter att definiera ”sports law” eller ”idrottsjuridik” som ett eget akademiskt ämnesområde inom juridiken är såväl kontraintuitivt som kontraproduktivt.

Däremot tycker jag inte om titeln på boken, ”Moderns Sports Law”, då den är missvisande, speciellt när man läser första kapitlet, ”What is Sport Law”, och blir bekant med JA:s eget ställningstagande kring grundandet av ”Sports Law” som egen disciplin. Hans uppfattning, som jag för övrigt delar, är att sökandet, ambitionen eller jakten efter att definiera ”sports law” eller ”idrottsjuridik” som ett eget akademiskt ämnesområde inom juridiken är såväl kontraintuitivt som kontraproduktivt. Området kan nämligen inte avgränsas och definieras som typ miljörätt, köprätt eller familjerätt då en mängd olika lagstiftningsområden kan bli aktuella och beröra idrottens normativa utveckling. Därför är det både praktiskt och akademiskt mer relevant att prata om och intressera sig för ”idrottsrelevant lagstiftning” och dess påverkan på idrotten. För övrigt kan definitionen ”modern” sport law även ge signaler om att boken handlar om idrotten i det ”moderna samhället”, med klara uppfattningar om en förnuftig, rationell och förhållandevis stringent regelringsteknik. Men JA:s resonemang kring idrottens normativa utveckling och dess reglering är i mångt och mycket även kopplat till ”post-modernitet”, med teser om konkurrerande normkällor och osäkra och alternativa regelringstekniker och en vidare syn på ”governance”. Speciellt sista kapitlet, ”Conclusion: Brussels or Boston? The Future of Sports Law” om den framtida kampen mellan den amerikanska rättstraditionen på idrottens område och EU-rättens principer om fri rörlighet bygger på denna möjliga pluralism och normativa osäkerhet och är mycket spännande läsning om olika regelringstekniker och dess olika syn på vad som bäst befrämjar idrotten som kommersiell konsumtionsvara. Med tanke på såväl regleringsteknik som idrottens fenomenologi förespråkar JA det amerikanska Major league-konceptet framför EU-rättens mix av Bosman och policyträsk. Något att fundera på, även med tanke på att under 1996-2010 har tolv olika klubbar vunnit Super Bowl, medan enbart tre olika klubbar har vunnit Premier League… något som kan förklaras av den normativa grunden i dessa olika miljöers reglering av den kommersiella idrotten.Boken är indelad i åtta kapitel, varvid ett inledningskapitel, och som sagt ett spännande avslutningskapitel rörande ”Boston versus Bryssel”. Inledningen, ”What is Sports Law”, har utöver en diskussion om behovet att definiera fältet, även syftet att belysa hur och varför idrotten blivit allt mer beroende av rättssystemet. JA hävdar att man brukar påstå att ”Sports Law” uppstått som en effekt av de senaste årens tilltagande kommersialisering, och att utvecklingen och juridifieringen kan förklaras av den starkare kopplingen till marknaden. Men JA har ett betydligt vidare perspektiv och hävdar, fullt riktigt, att den första fasen kan relateras till civilisationsprocessen i vilken regleringen av idrottens olika yttringar blev ett allt vanligare fenomen. Den andra fasen består i utvecklingen av en rad nationella och internationella idrottsförbund, med en allt tydligare reglering.  I och med medie- och teknikutveckling har idrotten utvecklats till en upplevelse- och underhållningsindustri, vilket i sin tur accelererat ”juridifieringsprocessen”.

Kapitlet ”Challengeing Decisions of Sports Governing Bodies”, behandlar just idrottens egna organisationer och förbund och deras olika typer av kvasi-rättsliga beslut. JA diskuterar härvid spänningen mellan lekmän med idrottsintresse och jurister, och belyser fördelen och nackdelen med dessa olika aktörer i relation till idrottsanknutna konflikter. En annan diskussion som JA lyfter är när och huruvida det kan vara befogat att offentligt (via offentlig rätt) evaluera, pröva och säkerställa idrottens egna konfliktlösningsinstrument. JA menar att det enbart är den procedurella rationaliteten – att besluten är ”fair”, det vill säga beslutade i rimlig ordning – som man kan bedöma och pröva, såvida inte besluten även strider mot allmänna rättsprinciper. I övrigt kan och bör inte idrottens konfliktlösningar bli föremål för någon form av förvaltningsdomstol. Men det här med ”fairness” är inte helt enkelt och självklart för olika idrottsförbund. Vem minns inte det internationella brottningsförbundet behandling av Ara Abrahamian eller friidrottsförbundets hantering av Oscar Pistorius. Därför är det tur att idrotten har Court of Arbitration (CAS), som i mångt och mycket framstår som idrottens mest responsiva kanal, som tycks ha en viss känning och kunskap om samhällets trender och förändringsprocesser.  JA ägnar ett kapitel, ”Aribitration and Alternative Dispute Resolution in Sport”, åt en presentation av CAS. Kapitlet är mer av beskrivande karaktär och har en begränsad analytisk ambition.

Övriga kapitel i boken behandlar på ett initierat sätt regleringen av dopning och dess koppling till mänskliga rättigheter, den rättsliga hanteringen av idrottsrelaterat våld, spelarkontraktens hållbarhet och dess sociala implikationer samt civila skadeståndsanspråk i samband med skador eller ekonomiskt bortfall.

I Preface, och inte i Avslutningen, talar JA även om vad han mer borde tagit upp i boken – så här i efterhand. Han nämner speciellt tre områden: CSR och kampen mot rasism och diskriminering, den finansiella brottsligheten (tänker han på Thaksin Shinawatra?) samt säkerheten kring stora event som London-OS. Jag är emellertid inte säker på att detta hade befrämjat bokens övergripande analys. Däremot saknar jag – kanske mest beroende på individuella preferenser – en diskussion om miljörättens (möjliga) inverkan på idrotten.  Det vore fräscht och viktigt! Det hade dessutom än tydligare provocerat såväl analysen av idrottens juridifiering som våra tankar kring idrottens globalisering och dess kommersiella möjligheter, i relation till idrottens normativa utveckling i framtiden.

Men som säkert tydligt framgår av min recension så kan jag varmt rekommendera en läsning av Jack Andersons bok, som borde ha titeln: ”Sport and Legal Cultures: Contemporary Trends”.

 

 

© Bo Carlsson 2011.


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message