Det finns idrott, och så finns det damidrott…

Tags:

Print Friendly
Torsten Buhre
Institutioben för idrottsvetenskap, Malmö högskola 



Kajsa Gilenstam
Gender and Physiology in Ice Hockey: A multidimensional study
124 sidor, hft.
Umeå: Umeå University, Department of Surgical and Perioperative Sciences 2010 (Umeå University Medical Dissertations, ISSN 0346-6612. New Series No. 1309)
ISBN 978-91-7264-893-7


Undertecknad har haft förmånen att läsa Kajsa Gilenstams avhandling. Det vore förmätet av mig att vetenskapligt kritisera en avhandling som redan är godkänd, och där tre av de fyra inkluderade artiklarna tidigare har publicerats i peer-review-tidskrifter, även om jag kan ha synpunkter på olika vetenskapliga aspekter. Men i kollegial anda lämnar jag dessa i min byrålåda och ser fram emot att dryfta dem vid ett personligt möte med Gilenstam. Det jag vill delge er läsare är de funderingar som uppkom i samband med läsande av avhandlingen, utan att alltför mycket sätta mig själv i främsta rummet utan låta kraften i Gilenstams avhandling ge sitt tydliga avtryck.

Fritt översatt kommer Gilenstam fram till följande slutsats:

Synen på kvinnor och män påverkar de strukturella förhållandena och förutsättningarna i idrott, som i sin tur påverkar individens möjligheter inom en specifik idrott. Dessa skillnader i förhållande och förutsättningar som olika genus/kön har i idrott riskerar att förstärka den traditionella synen på kvinnlighet och manlighet. Men genom att positionera sig utanför de gängse genusgränserna, kan en nyansering av den traditionella synen på manlighet och kvinnlighet ske. (Gilenstam, 2009, s 59)

Gilenstams ansats är att problematiken med en bekräftelse av den rådande könsmaktsordningen i vissa av traditionen manligt stämplade idrotter, existerar på olika nivåer. Här används Hardings tre perspektiv, symbolisk, strukturell och individuell. Min tolkning av dessa perspektiv påverkar individen, men också systemet och den allmänna synen på vad som är (i Hardings och Gilenstams fall) mera kvinnligt. Den symboliska nivån representerar de föreställningar och kvaliteter som vi vanligtvis förknippar med en, i detta fall, grupp av människor. Det kan sägas vara den gängse förståelsen av kvinnlighet. Denna förståelse eller uppfattning behöver inte vara en genom forskning etablerad norm, utan är oftast och snarare en vedertagen sanning som har etablerats i samhället på grund av bristande kunskap och förståelse. Den strukturella nivån, eller perspektivet, handlar om makt och sociala strukturer som råder och direkt påverkar förhållandena och förutsättningarna för att bedriva idrott. Det är makten som har kontroll över resurserna och styr hur dessa fördelas, men genom sitt agerande också bidrar till att vidmakthålla de vedertagna sanningarna som existerar i det symboliska perspektivet, så som jag förstår det. Det individuella perspektivet försöker utforska hur individen i dessa processer och de personliga erfarenheterna som den enskilda personen gör under sin livsresa, påverkar hur människan skapar sin egen identitet. Gilenstam tydliggör den inkongruens som existerar framförallt i ett individperspektiv, vilket sannolikt inte är det bästa förutsättningarna för en god och hälsosam självvärdering.

Därför vill jag tacka Gilenstam och gratulera henne till det arbete som är levererat, och som har hjälpt mig till en ny och annorlunda förståelse, till ett nytt verktyg för att analysera problematiken.

Med detta som utgångspunkt och strävan efter förändring, behövs det underlag för att kunna utveckla bättre och mera verkningsfulla strategier som påverkar den så starkt rotade traditionen inom idrotten. Även om vi (och jag inkluderar mig själv) idag ”tycker” att vi börjar bli bättre både på jämställdhet, genus och förståelse för könsmaktsordningen, behövs antingen ett jordskalv, eller förslagsvis en orkan, för att idrottsrörelsen aktivt ska verka för att förändra de rådande ”sanningarna” om manligt och kvinnligt i samhällets idrottsliga uttryck. Problemet är komplext, och insikten som kommer fram genom läsningen av Gilenstams avhandling är att om inte det strukturella perspektivet markant förändrar sina attityder och föreställningar i frågan, kommer de vedertagna sanningarna att fortsätta råda troligtvis i oändlighet, och alla försök att inte se kvinnliga prestationer inom ”traditionellt” manliga idrotter som att ”det var ju bra för att vara en tjej”, kommer att gå förlorade. En värdering av en prestation med utgångspunkt från ”bara” prestationen i sig blir på symbolisk nivå omöjlig.Därför vill jag tacka Gilenstam och gratulera henne till det arbete som är levererat, och som har hjälpt mig till en ny och annorlunda förståelse, till ett nytt verktyg för att analysera problematiken. För det är en problematik, som grundar sig i könsmaktsordningen och som indirekt påverkar de idrottare som exempelvis sysslar med dam-hockey i ett individuellt perspektiv. De måste ju acceptera de förutsättningar som finns, till exempel rinkstorlek och utrustning, för att accepteras som hockeyspelare, trots att deras absoluta fysiska förutsättningar inte kan generera samma typ av spel. Samtidigt är deras relativa förutsättningar i vissa hänseenden, såsom till exempel att utveckla effekt i relation i muskelmassa för att accelerera över isen, mer eller mindre likvärdiga med det motsatta könets, men skiljer sig för ögat hos åskådarna på grund av av en absolut skillnad som bekräftar och stärker föreställningen om att det ena könet, i detta fall kvinnor, aldrig kan prestera med män likvärdigt i hockey. Och samtidigt är konkurrensen relativt sett mindre på grund av urvalet. Uppenbarligen fångas de i en tveeggad situation, som de i en av Gilenstams undersökningar (”Gender in ice-hockey – women in a male territory”) uttrycker. Denna kluvenhet, så som jag ser det, är ingenting som det strukturella perspektivet arbetar på att åtgärda. Man grundar sig oftast på fördelningsmodeller som handlar om resurser i relation till antalet utövare, och som med viss rätt rent logiskt sett kan accepteras och förstås. Så länge dessa förklaringsmodeller tillämpas, fortsätter sannolikt könsmaktsordningen att existera.

I samma veva som jag läste avhandlingen hade jag möjlighet att i TV följa slutspelet i amerikansk skolbasket för damer och herrar. I media framgick tydligt att det var herrbasket och dambasket. Från den övergripande organisationen National Collegiate Athletic Association, NCAA, som sedan tidigt 80-tal administrerar organiseringen av mästerskap för alla skolidrotter oavsett kön, görs distinktionen på det sättet, och media använder sig av den. I underkanten av TV-rutan löpte resultaten från NCAA-W och NCAA-M, tidsmässigt och resursmässigt fanns det lika stora muskler inom de båda fälten. Publikt på plats var det ingen skillnad, heller inte i engagemang från deltagare, funktionärer, tränare och åskådare. Trots att det inte har ratificerats (det vill säga antagits av den proportion av delstater som krävs) strävar det amerikanska samhället efter att upprätthålla idéerna i Equal Rights Amendment. Det innebär att alltifrån förhållanden till förutsättningar måste vara likvärdiga för män och kvinnor inom amerikansk skolidrott. Min poäng är detta: medialt uttrycks företeelserna som kvinnlig basket och manlig basket, i Sverige pratas det om hockey och damhockey, både medialt och på strukturell nivå. Och min förklaring, och här tar jag mig friheten som inte Gilenstam kan göra i sitt forma att gå utanför ramarna och påstå att vår strukturella nivå inom svensk idrott är så cementerad av den manliga kroppskulturen att vi själva inte har förstått dess påverkan både på symbolisk och individuell nivå. Med andra ord hjälper inte idrotten samhället att se på en idrott som historiskt sett grundar sig på manlighet som en fullt acceptabel arena för kvinnor. Självmål vill jag kalla det, men det finns säkert andra förklaringar om man hellre vill lyssna till någon annans synpunkter, någon som är mera av ”icke-pekande-finger-natur” eller ”bättre passar” vårt symboliska perspektiv. Alla är medvetna om problemet, men ansvarstagandet och förändringsbenägenheten går i stå. Mitt lilla bidrag siktar på att sticka ut hakan inför er trogna läsare och uppmuntra er till att sprida budskapet, för en möjlig kollektiv insats på bred front, i civilkuraget sanna anda.

Vi har alla friheten att tolka det vi läser, så länge vi själva kan stå för att äga tolkningen och inte ansvarslöst lägger över denna på någon annan. Därför vill jag poängtera att det är de analytiska aspekterna av Gilenstams avhandling som leder till en annorlunda förståelse för komplexiteten i vår syn på kvinnligt idrottande i en mansvärld, som är hennes stora bidrag till idrottsrörelsen. Det vore synd att inte uppmana framförallt de strukturella nivåerna av svensk idrott att läsa och agera konstruktivt med utgångspunkt från den komplexitet som Gilenstam visar på. Eftersom den tvärvetenskapliga genren växer inom idrottsliga avhandlingar (sannolikt mest på grund av kvinnor och de framsteg som gjort i jämställdhetens namn i det svenska samhället), vore det närmast tjänstefel att lägga avhandlingen till handlingarna och fortsätta i samma banor.

Att inte fånga upp och använda sig av svenska kvinnliga idrottsframgångar inom ”traditionellt” manliga idrotter på strukturell nivå är som att låta idrottare i damsporter dansa en sommar för att få en personlig tillfredställelse. Varför sa inte svenska fotbollsförbundet att vi efter VM-silvret 2002 skulle prata om damfotboll och herrfotboll? Istället skapades en logga där ett överviktigt ”A” som representerade herr-fotboll, kunde vridas och tolkas som ett ”D” och symbolisera damallsvenskan. OS-silvret i hockey överskuggades naturligtvis av ett manligt guld, och hockey för damer började spela en alltmer undanskymd roll i hockey-Sverige, med ett seriesystem som inte var funktionellt på grund av bristande ekonomiska resurser. Istället borde samhällsnyttan ha uppmärksammats från både idrotternas och det övergripande idrottsliga samfundets sida, där man skulle kunna komma överens om att använda dessa prestationer som en språngbräda för att, som i USA och exemplet med basketboll, förstärka individens rättighet att inte behöva bli värderad genom en nedärvd syn på prestation i idrottsliga sammanhang.

 

 

 

© Torsten Buhre 2011.


Boken kan beställas direkt från Kajsa Gilenstam.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message