Hållbar idrott måste vara målet i smått som i stort

Tags: ,

Print Friendly

Karin Book
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


Jill Savery & Keith Gilbert (red) Sustainability and Sport 295 sidor, hft. Champaign, IL: Common Ground 2011 (Sport and Society) ISBN 978-1-86335-912-2

Jill Savery & Keith Gilbert (red)
Sustainability and Sport
295 sidor, hft.
Champaign, IL: Common Ground 2011 (Sport and Society)
ISBN 978-1-86335-912-2

Jag blev väldigt glad när jag fick denna antologi i min hand. Jag har under flera år saknat en bok, eller snarare böcker, som tar sig an idrotten ur ett bredare hållbarhetsperspektiv och inte bara fokuserar på de olympiska spelen ur detta perspektiv. Tyvärr kunde jag ganska snabbt konstatera att OS dominerar också denna bok och hållbarhetsperspektivet som perspektiv och begrepp inte analyseras och laboreras med på något djupare plan. Om jag ska vara hård så tycker jag nog inte att boken tillför så värst mycket nytt. Likväl läste jag den med ganska stor behållning eftersom den utgör både en bra sammanställning av en förhärskande diskurs och en exempelbank.

Jag brukar i mina recensioner av antologier göra en kort summering av samtliga kapitel, men detta låter sig inte göras med 29 kapitel. Istället väljer jag att sammanfatta övergripande samt göra nedslag i några kapitel.

Många kapitel överlappar varandra då de inleds med en kort beskrivning av framväxten av begreppet hållbar utveckling inom idrotten och i flera fall med koppling till de olympiska spelen. Jag förstår att det behövs för att respektive kapitel ska kunna läsas separat, men för den som läser hela boken blir det mycket repetition. I många kapitel förstås hållbar utveckling som den miljömässiga dimensionen av begreppet. Denna avgränsning av hållbarhetsperspektivet ser jag egentligen inte som ett problem, men för att skapa en större stringens borde den artikulerats tydligare och kanske utgjort en avgränsning i alla och inte bara många kapitel. Ett annat perspektiv som i några kapitel kopplas till hållbarhetsbegreppet är hälsoperspektivet (exemplifieras med healthy stadia och technogym nedan).

Antologin delas in i fem delar. Del 1 som bär titeln ”Conceptualizing Sustainability and Sport” utgör utgångspunkten och innehåller (i kapitel 1) en sammanfattning av hela boken. Kapitel 2, som enligt titeln handlar om att främja hållbarhet inom och genom idrotten, avslutas med följande definition av idrott och hållbarhet:

Sport is sustainable when it meets the needs of today’s sporting community while contributing to the improvement of future sport opportunities for all and the improvement of the integrity of the natural and social environment on which it depends (Chernushenko s.21).

Jag tycker att detta är en bra definition av hållbar idrott om vi avgränsar hållbarhetsperspektivet till själva idrotten och bortser från ett större samhällsperspektiv. Här ser vi ett problem som boken borde brottas med, och som vi på Institutionen för idrottsvetenskap vid Malmö högskola har en pågående diskussion kring, nämligen vad som ska vara hållbart, hur och för vems skull.

Del 2, ”Organizations and Tools Promoting Sustainability and Sport”, handlar i realiteten om OS, förutom ett av sex kapitel (kap 8). Jag har i grund och botten inget emot texter om OS, men bokens titel blir missvisande och tillämpbarheten utanför megaevenemangssektorn är inte alltid lätt att finna. Jag får väl läsa boken som en OS-antologi och låtsas att titeln är Sustainability perspectives in connection to mega-events and some other stuff. I kapitel 6 (Greening Sport and Inspiring Societal Change) ges förslag på hur IOK skulle kunna förbättra miljökraven i samband med OS. Dessa gillar jag! Kapitel 7 tar upp betydelsen av NGOs, vilket är en viktig fråga. I kapitel 8, som alltså inte handlar om OS (!), beskrivs the European Healthy Stadia Network, ett koncept som bygger på att idrottsarenor i sin egenskap av mötesplatser för många människor ska bidra med ökad kunskap om folkhälsa, social hållbarhet och miljö. Definitionen av healthy stadia är följande (s. 69): “Healthy Stadia are… those which promote the health of visitors, fans, players, employees and the surrounding community… places where people can go to have a positive healthy experience playing or watching sport.” Detta är ett lovvärt koncept, men återigen efterfrågar jag även en debatt om behovet av alla storskaliga arenor och utvecklingen av koncept för hur olika idrotter och aktörer kan samverka i denna fråga. Fast det är kanske en helt annan fråga. Som svensk tänker jag också att detta och många andra kapitel visar på att utgångsnivån i hållbarhetsarbetet, och kunskapsnivån bakom, ligger klart under den svenska nivån.

Jag får väl läsa boken som en OS-antologi och låtsas att titeln är Sustainability perspectives in connection to mega-events and some other stuff.

Del 3, ”Sustainability and the Olympic Games and Paralympic Games”, är med sina 13 kapitel den mest omfattande delen och handlar som framgår om OS. Dock är det som nämnts så att också de andra delarna, trots andra rubriker, till stora delar domineras av OS. De flesta kapitel kretsar kring olika perspektiv på London-OS, som ännu inte ägt rum när boken gavs ut. Det blir tämligen enkelspårigt med tanke på bokens breda ambition. I denna del fastnar jag främst för kapitel 9 som diskuterar inspirationseffekten av idrottsevenemang för att få befolkningen mer fysiskt aktiv, eftersom detta ofta är ett syfte som värdstäder och -nationer lyfter fram med evenemanget ifråga. Detta var till exempel fallet i samband med London-OS. Kapitel 9 använder främst OS i Aten som exempel, vilket möjliggör en före- och efterjämförelse (vilken emellertid är av ytterst översiktligt slag). I likhet med andra studier visar författaren på att de eventuella ökningar i fysisk aktivitet som ett stort idrottsevenemang, och satsningar i samband med detta, kan leda till är kortvariga. Hälsoargumentet för att stå värd för till exempel ett OS är således inte hållbart.

Del 4 bär titeln ”General Themes on Sustainability and Sport” och kan betraktas som en uppsamlingsdel som tematiskt spretar lite mer än övriga delar, åtminstone vid en första anblick. Vid en genomläsning visar det sig att de flesta kapitel även i denna del handlar om mega-events. Kapitel 27 lämnar lite vågat, och uppfriskande, London (och Vancouver), och behandlar de arabiska gulfländerna med utgångspunkt i den kritik som hörts rörande det olämpliga i att arrangera stora evenemang i öknen. Likt många andra kapitel handlar texten om hur mega-events kan användas för att öka kunskapen om hållbarhetsfrågor och utveckla lösningar. Den mest udda fågeln i denna del, ja hela boken, är kapitel 26 som handlar om motorcykelsport och miljö.

Del 5, slutligen, heter ”Towards a Sustainability of Sport” och innehåller ett kapitel, som syftar till att vara en metasyntes. Det innehåller en del tänkvärda inslag, men kan mest betraktas som en sammanfattning av boken.

Författarna är inte mindre än 34 till antalet och antalet kapitel alltså 29. Det är på många sätt värdefullt och intressant med denna bredd samt att författarna har olika bakgrund och representerar olika organisationer. Majoriteten är inte forskare utan får betecknas som praktiker, i form av exempelvis evenemangsansvariga, representanter för frivilligorganisationer, idrottare, sponsorer, idrottsförbund etc. Baksidan på denna praktikorientering är att en del av kapitlen är tämligen okritiska och syftar snarare till att lyfta fram den egna organisationens bidrag till och produkter med koppling till en hållbar utveckling. Detta i sin tur resulterar i att det, enligt min mening, saknas en grundlig reflektion kring idrott, och till denna kopplade evenemang, produkter och konsumtion, med hänsyn till hållbar utveckling. Fenomenen i sig ifrågasätts inte utan istället diskuteras hur förbättringsåtgärder initieras av de olika organisationerna och företagen. Representanter för Coca-cola beskriver företagets fina arbete i samband med stora idrottsevenemang som ett led mot ett mer hållbart samhälle, men ingenstans i boken diskuteras dominansen av stora multinationella företag och den enorma konsumtion som såväl idrott som evenemang idag förknippas med. Konsumtionen nämns såklart i Coca-colakapitlet men inte i termer av att den ska minska eftersom det knappast ligger i företagets intresse. Coca-colas hållbarhetsarbete är positivt, men grundproblematiken är mycket mer komplex.

Det är lätt att låta sig förblindas och imponeras av de projekt och satsningar som beskrivs i boken, såsom Coca-colas arbete, Technogym, arbetet som bedrivs inom FN, ISO-system o s v, men det är viktigt att som läsare stanna upp och ifrågasätta. Visst är det viktigt med många bäckar små, men vad är egentligen genuint hållbart? Technogym till exempel är säkert läckra anläggningar och företaget arbetar med nya koncept och lösningar, men det är knappast något som främjar en hållbar hälsosam livsstil bland dem som inte är informerade eller har råd att vara med. Coca-colas arbete med återvinningsbara produkter är utmärkt, men är det givet att det är Coca-cola som ska ha rättigheterna på alla stora evenemang när vi gärna i hållbarhetens tecken talar om såväl minskad konsumtion som lokal- och närproducerat? Det mest genomgående temat är att stora evenemang med sin mediala täckning och spridning (lokalt och internationellt) kan vara goda tillfällena att lyfta och öka kunskapen om hållbarhetsfrågor och inspirera till handling (vilket poängteras otaliga gånger i boken), men är det överhuvudtaget hållbart att arrangera dessa mastodontevenemang? Här blir jag frestad att använda begreppet ”cosmetic environmentalism” för att beskriva många av de initiativ som tas upp i boken.

Jag ser trots allt antologin som en värdefull erfarenhetsbank (främst om OS!), men än mer som en utgångspunkt utifrån vilken vi kan lyfta de stora och svårare frågorna om idrott och hållbar utveckling. De olika kapitlens likartade utgångspunkter visar att det finns en dominerande syn – eller diskurs – som nu varit förhärskande ganska länge. Det är dags att gå vidare, fördjupa, problematisera, teoretisera och våga vara tuff i sin kritik – även om idrott kan vara svårt att argumentera emot. Vinter-OS i Sotji visade tydligt att alla erfarenheter, åtgärder och system som lyfts i boken väger ganska lätt när andra intressen dominerar. Chernushenko (s. 18) uttrycker detta ganska väl i boken: ”…the level of ambition and detail of plans have risen steadily, but delivery has often fallen well short of stated intention”.

Jag får också fortsätta att längta efter boken som tar sig an den mindre flashiga delen av idrotten och fokuserar på vardagliga frågorna kring idrott och hållbar utveckling. Således efterfrågar jag både att blicken höjs för att omfatta de bakomliggande samhällsperspektiven och sänks för att inkludera idrottandet i invånarnas vardag, och att fokus förflyttas från de olympiska spelen, trots att dessa är så spännande.

Copyright © Karin Book 2014

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message