Wray Vamplew gör sitt idrottshistoriska bokslut

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet


Wray Vamplew
How the Game was Played: Essays in Sports History
205 sidor, paperback.
Brighton, SX: Edward Everett Root 2016
ISBN 978-1-911204-29-9

I inledningen av idrottshistoriska arbeten brukar författare ofta passa på att inflika att idrottshistoria är ett relativt nytt och därför dåligt utforskat forskningsområde. Det är dags att sluta med det! Det har ju trots allt i år gått 50 år sedan Jan Lindroth lade fram sin licentiatavhandling – Idrotten i linggymnastisk belysning. Debatten kring den tidiga svenska idrottsrörelsen – vid historiska institutionen i Uppsala. Lindroth är inte heller ensam, det finns ett ganska stort antal idrottshistoriskt inriktade forskare med långa och framstående karriärer. Ett tecken på det är de vänböcker som ges ut där framstående äldre forskare uppmärksammas/hyllas av kollegor som ger sig på att skriva uppsatser inom det ämnesområde som forskarens utmärkt sig. Svenska exempel är Tankar från baslinjen tillägnad Mats Hellspong och Studier i idrott, historia och samhälle till Jan Lindroth. En annan forskare som förärats en vänbok är Wray Vamplew, kanske mest känd för sin banbrytande studie om idrottens kommersialisering och professionalisering från 1988: Pay up and play the game. Till hans ära utkom Sport as history 2011 (recenserad på idrottsforum.org av Johnny Wijk). Wray Vamplew har nu publicerat en ny bok: How the game was played. Essays in sports history. Den kan placeras inte i hyllningsgenren men väl i bokslutsgenren. I How the game was played har Vamplew nämligen samlat en rad uppsatser från en lång och produktiv forskarkarriär. Totalt rör det sig om 13 uppsatser, den äldsta från 1980 och den senaste från 2012, vilka tillsammans ger intressanta och tankeväckande insikter i brittisk idrottshistoria i vid bemärkelse.

Vamplew har valt att disponera sin bok tematiskt och inleder med ett kapitel om det vetenskapliga hantverket, vad det innebär att vara historiker och hur han arbetar. Det innehåller inga konstigheter utan kan nog snarast ses som ett sätt att distansera sig från idrottsnostalgiindustrin. Ett exempel som lyfts fram är den skotska fotbollsklubben Celtic: ”Celtic F.C.’s approved histories, for example, make much of the club being founded in 1888 to raise money to feed poor Catholics in the east end of Glasgow, but they never mention that within a decade Celtic had become a limited liability company and no longer made charitable donations.” Den sanna historikern låter inte en god historia komma i vägen för vad källmaterialet avslöjar.

Wray Vamplew, the leading sports historian, with briefcase and ball after playing football on the Melbourne Cricket Ground at a Sporting Traditions Conference.

Därefter följer fem tematiska delar med två eller tre uppslagsrika uppsatser i varje. Den första delen har den mångtydiga titeln ”sporting conduct” och innehåller studier av företeelser så pass disparata som publikoroligheter före första världskriget. Här uppmärksammas inte bara fotbollens huliganproblematik utan även publikuppträdanden inom hästsport och cricket. Det följs av ett kapitel om av alkohol som ett prestationshöjande medel inom brittisk 1800-talsidrott – champagne och ale hade en långt högre status som prestationshöjande medel än vad dagens idrottsforskare tillerkänner dem. Avsnittet avslutas med ett kapitel om de skotska välgörenhetsmatcherna i fotboll, Glasgow Charity Cup, mellan 1876 och 1966. Ett evenemang som under långa tider var en långt viktigare välgörenhetsinstitution är sin i Sverige mer kända engelska motsvarighet. Idrottsligt uppförande täcker som synes långt fler element än sin svenska översättning.

Den andra tematiska delen handlar om friluftsaktiviteter, närmare bestämt jakt och fiske, samt gentlemannaryttare. Den tredje uppmärksammar hästkapplöpning och utgörs dels av en genomgång av vilket inflytande the Jockey Club, som ju tillsamman med the Marylebone Cricket Club och the Royal and Ancient Golf Club utgör en av de klassiska idrottsklubbar som även haft rollen av förbund inom sin idrott, haft i realiteten, dels en test av Allen Guttmanns inflytelserika sportifieringsteori på hästkapplöpningen. Den fjärde delen uppmärksammar golf ur tre olika perspektiv. Inledningsvis studeras kvinnors roll inom golfen före första världskriget, en roll som kanske inte varit fullt så underordnad som man kan förvänta sig inom en sport där det än i dag finns prestigefulla klubbar som inte tillåter kvinnliga medlemmar. Därefter uppmärksammas golf och nationalism utifrån tävlingen om Ryder Cup och hur de olika lagen tagits ut. Golfavsnittet avslutas sedan med en uppsats om barnarbete, närmare bestämt om användandet av barn som caddies vid brittiska golfklubbar i början av 1900-talet, deras arbetsvillkor, med mera.

Finns det då något att invända mot denna essäsamling? Ja! Men det har framför allt med hantverket att göra – inte det akademiska utan det förlagsmässiga.

Den avslutande delen är också den i mina ögon minst intressanta. Dess kapitel behandlar idrottsmuseer, nostaligproduktion med mera och känns inte helt relevanta. Att det är skillnad på museer som lärda verk och inrättningar som skapas för att idrottsföreningar, idrottsorganisationer med mera för att marknadsföra dem är självklart, liksom att idrott och annan folklig kultur tidigare inte setts som riktigt rumsren av ”seriösa” kulturarbetare. Det kräver inte två kapitel. Det blir snart tröttsamt och kanske till och med en smula mästrande. Det är dock inget som rubbar det positiva helhetsintryck som How the game was played ger.

Finns det då något att invända mot denna essäsamling? Ja! Men det har framför allt med hantverket att göra – inte det akademiska utan det förlagsmässiga. Min skepsis mot bokens kvalitet infann sig tidigt, omslaget började nämligen krusa sig redan då boken togs ur sin förpackning. Intrycket av att det är en produkt som hastats fram utan någon yrkes-/hantverksmässig stolthet från förläggarens sida förstärks sedan under läsning beroende på uppenbart slarv. Ett par exempel av olika slag får räcka: upprepade ord (s. ix), rena felskrivningar (s. 102), bortfallna bindestreck, vilket till exempel gör att hästar galopperar i 2540 kilometer i timmen (s. 103), blockcitat där rader varannan gång bryts efter ett eller två ord (s. 189), egennamn skrivs med gemener (s. 193) och ensamma parentestecken (s. 195.). Jag tycker inte heller att det är för mycket att begära att noter och referenser görs enhetliga genom hela boken. Det hela ger tyvärr ett mycket slött intryck och förtar en del av läsupplevelsen. Så när – med tanke på hur rikt det idrottshistoriska forskningsfältet blivit sedan Jan Lindroth lade fram sin licentiatavhandling för ett halvt sekel sedan så handlar det inte om om – Wray Vamplew eller någon annan forskare med rik fatabur, upprepar detta i övrigt förnämliga initiativ att ge sig på att ge ut ett vetenskapligt bokslut, så i form av tidigare publicerade uppsatser är det min förhoppning att dessa forskare är något mer nogräknad i valet av förlag.

Värt att notera är att Vamplew har sina rötter inom ekonomisk historia, vilket inte kan förvåna någon läsare. Det kan anas i hans sätt att ta sig an historiska fenomen. Idrottshistoria är ju också, kanske för att det trots att det nu uppnått mognad inte har sina rötter före andra världskriget, ett mer eklektiskt forskningsområde än många andra. Av de fyra ”idrottshistoriker” som nämnts i denna text är det ju endast Jan Lindroth som är fackhistoriker.

Copyright © Hans Bolling 2017

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message