Generös göteborgsk fotbollsempiri

Tags:

Print Friendly

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet


 

Lennart K Persson
Den hårda kampen: Fotboll i Sverige, särskilt Göteborg, före första världskriget
327 sidor, hft., ill.
Lindome: Bricoleur Press 2011
ISBN 978-91-85411-22-1

I den flod av böcker om fotboll som ges ut finns det en del som sticker ut i och med att man har väntat på dem, länge, till exempel Torbjörn Anderssons ”Spela fotboll bondjävlar!” och Martin Alsiös 100 år med allsvensk fotboll. Till den kategorin hör även Den hårda kampen. Fotboll i Sverige, särskilt Göteborg, före första världskriget i vilken den främste kännaren av den tidiga Göteborgsfotbollen Lennart K. Persson har sammanfört decennier av forskning om det tidiga fotbollsspelet i Sverige. Med dessa tre exempel från 2011 finns det en del som talar för att det året i framtiden kommer att ses som ett mycket bra år för svenska fotbollsböcker.

Den hårda kampen bygger empiriskt framför allt på artiklar Persson, professor emeritus i historia vid Göteborgs universitet, tidigare publicerat i Idrottsmuseet i Göteborgs årsbok Idrottsarvet, och behandlar den moderna fotbollens uppkomst och utveckling fram till första världskriget. Inledningsvis famnar Persson brett och tar avstamp i England, fotbollens hemland, följer fotbollens introducering och partiella etablering i Sverige för att från det att Svenska fotbollförbundet bildats fokusera på Göteborg och framför allt Örgryte IS och IFK Göteborg och den intensiva kamp om fotbollshegemonin i staden som utspelade sig mellan Sällskapet och Kamraterna.

Ett ofta diskuterat ämne på teori- och metodkurser inom historia är förhållandet mellan teori och empiri; vad som är det rätta har undflytt denne recensent, men inte att det finns olika skolor liksom att det finns de professor i historia som säger att de är samhällsvetare och de som med emfas hävdar att de är humanister. Då jag aldrig diskuterat frågan med Lennart K Persson vet jag inget om hans åsikter i frågan, men om Den hårda kampen är karakteristisk för hans historiesyn spelar han definitivt tillsammans med E. P. Thompson med flera i empiristerna lag.

Det är alltså en mycket empiririk bok Persson ger oss, 327 sidor antyder det, men för att ge en helt rättvisande bild måste även det faktum att boken är väl tilltagen, 26×21 cm, dubbelspaltig, med föga utrymme lämnat för marginaler, nämnas. Den består av tolv kapitel, där efter inledningen historien berättas kronologiskt i tio kapitel varpå allt summeras upp i ett avslutande. I varje kapitel finns vissa återkommande teman, tävlingarna, publiken samt relationerna mellan aktörerna. Boken har följaktligen en mycket tydlig i disposition, vilket innebär att det inte bara är lätt att följa med i framställningen utan att den också kan användas som referensverk, något som bidrar till att höja dess värde.

Intressantast i ett vidare perspektiv blir boken när Persson går i polemik med den tidigare fotbollshistoriska forskning representerad av bland andra Bill Sund och Torbjörn Andersson när det gäller bildandet av Svenska fotbollförbundet, eller framför allt om varför Svenska bollspelsförbundet inte blev sektion för fotboll inom Riksidrottsförbundet. Perssons kritik gäller delvis tolkningen av händelseförloppet men också, vilket för en historiker är värre, det grundläggande hantverket när det gäller källor och källkritik.

Enligt Persson innehåller nämligen den tidigare forskningen ”åtskilliga fel eller felaktiga tendensmarkörer”. Flera fotbollshistoriker har använt sig av Anton Johansons, legendarisk/famös sekreterare och ordförande i Fotbollförbundet, framställning av hur det gick till när förbundet bildades, utan att i tillräcklig utsträckning beakta att han i högsta grad var part i målet, vilket tydligt framgår av Perssons framställning. Om Bill Sund blir omdömet därför: ”Han har också missat konfliktens politiskt-ideologiska dimension och därmed inte insett vilka personer som stod på vilken sida i kampen.” Hos Torbjörn Andersson ”markerar ordvalet med bestämdhet att han inte begripit det reella maktspelet bakom det beskrivna händelseförloppet” samt ”farmstår det som tydligt att han inte tagit del av det relevanta källmaterialet utan valt att förlita sig på Anton Johansons missvisande framställning”. Likartad kritik får även Leif Yttergrens uppsats i ämnet i Fotbollförbundets 100-årsbok.

Till de ”anklagades” försvar medger visserligen Persson att Svenska bollspelsförbundet ur organisatorisk synpunkt måste ses som förlorare i förhållande till RF och Fotbollförbundet. Men å andra sidan, i och med att det nya förbundets ledning kom att domineras av personer från Bollspelsförbundet och att det program som antogs inom svensk fotboll till stora delar kom att överensstämma med de idéer som drivits av Bollspelsförbundet, kom Fotbollförbundet i sitt praktiska och självständiga agerande att fortsätta kampen för de principiella krav Bollspelsförbundet drivit visavi RF. Ur ett dylikt perspektiv ”kan man hävda att SBF på visst sätt blev en vinnare”. Utifrån det omfattande källmaterial som Persson presenterar framstår hans ståndpunkt som väl underbyggd. Det vore emellertid intressant att få veta hur Sund och Andersson et consortes ställer sig till Perssons kritik.

Låt vara att även en studie med särskild inriktning mot Göteborgsfotbollen borde ägna AIK:s SM-seger 1911 betydligt mer utrymme än blott två rader.

Den politisk-ideologiska motsättning Persson lyfter fram reser också frågan om RF i stort, hur ska bildandet av organisationen tolkas? Perssons anmärkning angående konflikten mellan Bollspelsförbundet och Fotbollförbundet kan, så vitt en enkel recensent kan förstår, ha betydelse även för hur vi ska förstå skapandet av hela det svenska idrottsrörelseprojektet. Berättelsen om hur alla problem löstes på bästa möjliga sätt när RF bildades och att vi sedan dess haft en demokratisk folkrörelseidrott är kanske en myt historiker behöver ifrågasätta i högre grad än vad som hittills gjorts? På samma sätt som Viktor Balck inte kan ses som en modern idrottsledare så kanske inte RF, åtminstone till en början, ska ses som en modern idrottsorganisation. Jag ser därför med stort intresse fram emot att Persson ska pröva folkrörelsetesen i Jan Lindroths Idrottens väg till folkrörelse, det kanske inte enbart är i fråga om ideologi som RF brustit?

Den digra empiri som undersökningen bygger på och det frikostiga tillgängliggörandet av den innebär också att man som läsare inte bara roas utan också finner guldkorn, vad sägs till exempel om följande karakteristik av greve Clarence von Rosen, medlem av IOK med mera, från Örgryteledaren Willhem Fribergs sida i ett brev till Sigfrid Edström, ordförande i RF:s förvaltningsutskott och blivande IOK-ordförande: ”von Rosen, i all aktning, men till ordf. duger han ej, ty han har samma åsikt som den han sist talat med”. Eller den bandyspelande sportjournalisten Torsten Tegnérs förklaring till varför Stockholmslagen hade svårt att hävda sig mot Göteborgslagen i Nordiskt Idrottslif 1913:

Matchen bevisade åter att Göteborgslagen äro de pålitligaste, beroende på att spelarna äro i stort sett skötsammare. Göteborgsidrottsmännen lära ej vara några helgon, men följa åtminstone den elementära regeln att lägga sig i anständig tid kvällen före matchen. ’Den sköna synderskans’ gossar däremot lämna åtskilligt öfrigt att önska därvidlag, och så länge stockholmslagen bestå af spelare, som sätta fotbollsspelet efter sina öfriga nöjen, måste lagen se sig besegrade af ’utombys’-spelare, trots det öfverlägsna spelsätt vissa stockholmslag ibland kunna prestera, när andan faller på dem.

Tegnér slutade ju också, om vi ska tro honom, som ledare för AIK-bandy ett decennium senare just på grund av oenighet om hur mycket punsch spelarna skulle få konsumera i samband med matcher.

Den hårda kampen är i sanning en bok som var väl värd att vänta på. Låt vara att även en studie med särskild inriktning mot Göteborgsfotbollen borde ägna AIK:s SM-seger 1911 betydligt mer utrymme än blott två rader. Plus dock för den införda lagbilden även om läsare får vänta fem sidor innan den dyker upp. Personerna på bilden är Nils Pettersson (ständig linjeman), Knut Nilsson, David Spångberg, Torsten Rosengren, Klas Berg, Vilhelm Palme, Gunnar Andersson, Theodor Malm, Helge Ekroth, Fritz Wilander, Karl Ansén och Sigge Svensson.

Copyright © Hans Bolling 2012.


Läs mer på idrottsforum.org om


Köp Den hårda kampen från förlaget
Kjøp Den hårda kampen fra forlaget
Køb Den hårda kampen fra forlaget

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message