Hästpolohistorik som är outhärdlig även för kalenderbitare

Tags:

Print Friendly

Hans Bolling
Historiska institutionen,Stockholms universitet


laffaye

Horace A. Laffaye
Polo in Britain: A History
364 sidor, inb., ill.
Jefferson, NC: McFarland 2012
ISBN 978-0-7864-6511-8

Hästpolo, det är en oerhört fjantig sport! Allt sedan jag var gammal nog att börja odla min sarkastiska ådra och ha en uppfattning om olika idrotters inbördes relation så har jag sett hästpolo som något som den engelska överklassen ägnat sig åt. Precis samma personer som med olika grad av framgång deltog i Monty Pythons klassiska tävling Upperclass Twit of the Year. Det kan ju inte ha varit av en slump som den tävlingen avgjordes i Hurlingham Park. Hurlingham och hästpolo är ju oskiljaktigt sammanflätade även om polospelet försvann från Hurlingham Park i samband med det senaste världskriget.

I november 2003 förändrades dock mitt förhållande till sporten. Under ett besök i Buenos Aires såg jag en gruppspelsmatch i de argentinska mästerskapen, Campeonato Argentino Abierto de Polo, på den klassiska poloarenan Campo Argentino de Polo i stadsdelen Palermo. Jag hade turen att få se Ellerstina anförda av den legendariske Gonzalo Pieres, då 47 år gammal, och hans söner Gonzalito, 20 år,  och Facundo, 17 år, besegra Indios Chapaleufu II.

Denna upplevelse reviderade min inställning till hästpolo. Det gick väldigt fort, spelarna visade upp en fantastisk klubbteknik när de från hästryggen i full fart kontrollerade den lilla bollen. Spelarnas förmåga att hantera sina djur imponerade också storligen. Hästpolo var inte alls någon fjantig sport och sportens utövare var riktiga idrottsmän. Vissa fördomar besannades dock, när man vandrade omkring bland stånden inom poloarenans dyrare läktarsektioner bjöds det på ”una copa de champaña”. Det serverades inte på de mer folkliga läktarsektionerna och absolut inte i stadens fotbollsstadions, där var all alkoholservering var förbjuden.

Med ovanstående i åtanke var det med visst intresse som jag tog mig an Horace A. Laffayes bok Polo in Britain: A History. Kan det ha varit så att även mina förutfattade meningar angående den engelska hästpolon inte var annat än just ogrundade fördomar? Med tanke på hästpolons sociala status och de kostnader som är förknippade med att utöva spelet var jag inte helt säker på det. Oavsett hur det förhöll sig med den frågan måste det gå att skriva en fantastiskt perspektivrik bok om spelet. Jag såg framför mig en bok som liknande Piers Brendons The Decline and Fall of the British Empire 1781–1997 där hästpolon och inte imperiet utgör det prisma genom vilket det brittiska samhällets omdaning förstås.

Efter att ha läst presentationen av författaren på bokens baksida svalnade dock min entusiasm. Horace A. Laffaye presenteras först och främst som polospelare och kirurg, därefter som medlem av the Museum of Polos styrelse och ordförande i nomineringskommittén för the Polo Hall of Fame. Vi har alltså inte att göra med en författare som gjort sig känd för sitt socialhistoriska förhållningssätt. Att boken är skriven av en entusiast och inte en fackman kan ju, men behöver inte nödvändigtvis, betyda att Polo in Britain inte är en historik över hästpolospelet i Storbritannien, utan i bästa fall en krönika och – i värsta fall – en tröstlös uppräkning av namn och händelser. Exemplen från såväl idrotts- som militärhistoria förskräcker.

Därefter går det dock inte att upprätthålla en illusion av att boken är värd att läsa.

Boken upplägg är dock lovande. Den hade delats in i fyra delar som inte enbart tycks vara periodiserade kronologisk med tanke på världskrigen och de senaste decenniernas ”otäcka” kommersialisering av nästan all idrott. De olika delarna kallas banbrytande soldater 1860–1914, talangfulla amatörer 1919–1939, gentlemän och spelare 1947–1985, gynnare och professionella 1986– 2011. Därefter går det dock inte att upprätthålla en illusion av att boken är värd att läsa. Den är i det närmast oläsbar, en enda lång uppräkning av namn och en total avsaknad av försök att förstå vare sig spelets utveckling eller plats i samhället. Bokens index utgör en tydlig indikation på vad det handlar om. Det är 24 sidor långt och varje sida omfattar tre spalter på 69 rader, låt vara att den första och sista sidan inte är helt fulltecknade.

Även mot detaljnivån finns det en hel del att invända. Det är inte så att man inte ser skogen för alla träd. Man ser inte ens träden för alla löv. Det är möjligt att en person med ett intresse för de personer som spelat hästpolo på de brittiska öarna kan finna boken uthärdlig, men jag tvivlar även på det. Personligen fann jag inget nöje i att alla de spelare som jag sett spela i Buenos Aires omnämndes. Boken innehåller till och med ett kapitel där brittiska poloskulptörer och -målare räknas upp och ett appendix med de polospelare som belönats med Victoriakorset.

Copyright © Hans Bolling 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message