Inte helt utan poänger, men…

När jag gick på låg- och mellanstadiet brukade mina fröknar ofta påtala inför klassen att vi inte skulle välja böcker efter deras omslag när vi skulle gå till biblioteket. Denna strategi för bokval kunde motiveras på ett mycket rationellt sätt och jag vill minnas att det hända att vi följde den. Allt efter som åren har gått har jag emellertid börjat göra just det som mina fröknar avrådde ifrån. För varje år som går ägnar jag allt mer uppmärksamhet åt böckers omslag, det är helt enkelt roligare att läsa en vacker bok än en ful bok och oftare än inte finns en överensstämmelse mellan form och innehåll. Varför nu denna utvikning i sötsur nostalgi? Jo boken Jews and Baseball: Volume 1, Entering the American Mainstream, 1871‑1948 av Berton och Benita Boxerman är en till formen tilltalande bok. Det känns helt enkelt kul att plocka upp boken, men där slutar tyvärr det roliga. Redan när jag läste förordet började jag känna mig lurad på ett sätt som jag som barn kunde känna när jag inte följde mina fröknars råd.

Jews and Baseball är en fyrkantig genomgång av alla baseballspelare av judisk börd, en term som tyvärr aldrig definieras på ett tillfredsställande sätt, som spelat i de högsta professionella ligorna i USA. Därtill presenteras många andra av judisk börd som har varit involverade i sporten som ägare, journalister, kompositörer, domare och statistikintresserade. Låt vara att författarna framhåller att boken inte är tänkt att vara en encyklopedi utan att de endast valt ut individer som illustrerar bestämda teman, varit banbrytande eller utmärkt sig på något sätt. Redan efter ett par sidor tvingas läsare dock att konstatera att det inte kan vara sant när det handlar om spelare och ägare. Inte ens en helt okunnig svensk recensent kan hur mycket han än anstränger sin fantasi föreställa sig att alla de personer som nämnts, varav vissa endast framträtt vid något enstaka tillfälle, kan ha valts ut för att deras insatser varit av betydelse. På det stora hela hade det nog blivit avsevärt mycket bättre om författarna hade gett sig på att skriva en encyklopedi på temat judar och baseball. Om inte annat hade en hel del tröttsamma upprepningar kunnat undvikas.

Även vad gäller själva urvalet har jag problem. Jag skulle ha uppskattat en diskussion kring vilka kriterier en aktör måste uppfylla för att räknas som jude. Det är inte helt självklart när man läser boken om det handlar om tro, uppfostran eller blod. Nu tvingas läsaren nöja sig med den allt annat än tillfredsställande preciseringen: ”We also considered only players authenticated as Jewish by Martin Abramowitz, president, Jewish Major Leaguers, Inc.” Av den digra not- och litteraturförteckning att döma handlar det emellertid om en vederhäftig och välunderbyggd genomgång av de aktörer som passerat nålsögat.

Nu är dock boken inte helt utan poänger, men om man inte hyser ett stort intresse för judiska baseballspelare kan man med gott samvete låta den samla damm i någon bokhylla. Jews and Baseball kräver helt enkelt allt för mycket av läsaren om man vill få ut något mer av boken än bara en katalog av personer med judiskt påbrå som varit involverade i professionell baseball i USA. Då jag personligen inte är fanatiskt intresserad av något av områdena så blir boken faktiskt ofta väldigt tråkig. Var finns syntesen och de stora linjerna? Det hela skulle ha varit mer uthärdligt om paret Boxerman hade inriktat sin ekorraktiga insamlarenergi mot något intressant och viktigt – till exempel AIK! Medan jag läste deras bok önskade jag mer än en gång att det skulle ha varit Anders Johréns kommande Boken om 500 AIK:are. AIK:s alla allsvenska fotbollsspelare 1924‑2007 jag hade framför mig. Om en så betydelsefull och fängslande bok finns ju egentligen bara en anmärkning – det är endast 487 personer (11 oktober 2007) som har fått äran att representera AIK:s herrlag i Allsvenskan. Alla de som föredrar att läsa om judiska baseballspelare kan å andra sidan se fram emot uppföljaren till volym ett, den kommande Jews and Baseball, Volume 2: The Post-Greenberg Years, 1949‑2006.