Åsa Bäckström
Gymnastik- och idrottshögskolan GIH, Stockholm
Örebro universitet
Skateboard är inte längre ett okänt fenomen, vare sig här i Sverige eller i andra delar av världen. I Sverige stoltserar var och varannan kommun med en skatepark, och Malmö har snart sju. Därtill ska läggas det faktum att skateboard är en av de nya olympiska idrotter som enligt plan ska introduceras vid OS 2020. Det är inte ens ett outforskat område längre. De senaste åren har det slamrat in (förlåt) publikationer i vetenskapliga tidskrifter på en rad områden och från en rad olika geografiska kontexter.
Kara-Jane Lombard vid Curtin University i västra Australien har uppmärksammat det ökade samhällsvetenskapliga intresset för skateboard och samlat en del av den skörd intresset gett upphov till som redaktör för boken Skateboarding: Subcultures, sites and shifts. Antologin som Routledge publicerade våren 2016 i sin forskningsserie om idrott, kultur och samhälle visar att brädsporten kommit in i den vetenskapliga världens finrum. Att det hamnar en bok om skateboard i den serien säger något om förändringen som den här fysiska aktiviteten har genomgått socialt och kulturellt.
Lombard har dels fångat upp och gett utrymme till några av samtidens vetenskapliga artikelförfattare, och dels låtit de författare som var tidigare ute med att skriva om skateboard göra det igen. Till den första kategorin hör hon själv, till den andra kategorin hör Becky Beal och Iain Borden.
Antologin är indelad i tre delar och innehåller totalt tretton kapitel. Delarna är 1) kulturer och scener; 2) platser och rum; samt 3) förändringar. Lombard motiverar i det inledande kapitlet uppdelning i dessa tre delar med att också en granskning av de senaste femtio årens skatemedier (oklart vilka), liksom forskningen om skateboard, roterar runt frågor om kultur, plats och förändring. Forskningen är i det här fallet den samhällsvetenskapliga. Det finns nämligen en rad studier om skateboard även inom medicin och teknik, men de är exkluderade här. Den första delen är också den största delen, ungefär lika stor som del två och tre tillsammans.
Det är en utmaning att dela in en antologi om skateboard i olika delar. Skateboard är en praktik med i sig spretande och motsägelsefullt innehåll som kan betyda olika saker i olika kontexter. Antologins författare tenderar också att vilja kommunicera såväl specifikt som generellt, vilket gör att de tre delarnas tematiska innehåll återfinns i samtliga bidrag i större eller mindre utsträckning. Helheten blir därför spretigare än nödvändigt. Kanske skulle en indelning utifrån teoretiskt perspektiv ha hjälpt, eller hårdare redaktörsnypor?
I den tredje delen, som enligt introduktionen innehåller ett resonemang om skateboard och de förändringar som har skett i termer av kommersialisering, normalisering och en förflyttning till den kulturella huvudfåran, återfinns antologins mest välskrivna bidrag. Simon Orpanas text om vilken roll en specifik skatepark har fått beskriver hur stadsplanerares strategi och lokala skejtares omsorg om en plats sammanfaller. Orpanas text väver elegant ihop ett resonemang om DIY-kultur, neoliberalism och gentrifiering.
Som inledande bidrag i den första delen är Bill Schaffers text placerad. Den har ambitionen att länka samman filosofi och skateboard, eller rättare sagt att länka samman Spinoza och Deleuze med hur Rodney Mullen talar om skateboard. Mullen är en ikon inom den tidiga freestyleåkningen som sedermera har utvecklat gatuåkningen. Schaffer talar om ”Mullenonology”, och bidrar därmed ytterligare till ikoniseringen. Bortsett från det, är det här en spännande text som säger en hel del om kroppsligt kunnande och materialitet.
Trots min generellt positiva inställning till skateboard noterar jag i flera bidrag ett skavande nostalgiskt eller romantiskt glitter runt skateboard och dess utövare.Den empiriska basen till mullenologin, som på svenska ger konnotationer i rikting mot friluftsliv i skogen snarare än urbant dito, hämtar Schaffer från texter om Mullen eller från Mullens egna föreläsningar om innovation och övervinnelse, om att gång på gång falla, men kliva upp på brädan igen. Schaffer lyfter det kroppsliga kunnandet, och det är där som texten blir intressant i mitt tycke. Mullens upptäckt av sitt ”centrum” och det kroppsliga lärandet, där kognitiv medvetenhet bör sättas åt sidan, går att jämföra med automatiserade rörelser. Tyvärr summeras varken det kroppsliga kunnandet eller innovationens etik, vilken ingår i bidragets rubrik, i den avslutande sammanfattningen. Där lyfts i stället att skateboard idag är en global kultur där trick marknadsförs och görs till handelsvaror.
Trots min generellt positiva inställning till skateboard noterar jag i flera bidrag ett skavande nostalgiskt eller romantiskt glitter runt skateboard och dess utövare. Det är när detta bländverk problematiseras som bidragen lyfter. Skateboard är ett utmärkt prisma för att skärskåda historia eller samtid, men det är sällan brädsporten i sig som är intressant. Snarare är det vad skateboard berättar om samhället som den är en del av. Det är därför Dwayne Dixons bidrag får läsvärd lyster. I hans text blir autenticiteten, som är ett nyckelbegrepp inom (ungdomliga) subkulturstudier och inom skateboard, mångtydig och flerbottnad. Den globaliserade föreställningen om skateboard som ungdomlig amerikansk livsstil iscensätts i en fotosession som han engagerats för i Tokyo. Där vägs hans bristande färdigheter upp av amerikansk vit maskulinitet. I en senare session med en annan fotograf återskapas skateboardens autenticitet i stället som en del av Tokyos urbana miljö.
Även om antologin skulle ha vunnit på att ha stramats åt tematiskt, är det sammantagna innehållet värdefullt. Ambitionen med volymen är också lovvärd och måste applåderas. Antologin skänker legitimitet åt skateboard som studieobjekt inom diverse samhällsvetenskapliga fält. Därmed bidrar den även till att ytterligare normalisera skateboard, det vill säga att flytta denna brädåkning från det både självvalda och tillskrivna subkulturella utanförskapet in i den kulturella huvudfåran – på gott och ont.
Copyright © Åsa Bäckström 2016
Table of Content
Part I: Cultures and Scenes
Part II: Sites and Space
Part III: Skate Shifts
|