Sydafrikansk idrott efter FIFA World Cup 2010

Tags: ,

Print Friendly

Daniel Alsarve
Akademin för humaniora, utbildning och samhällsvetenskap, Örebro universitet


Peter Alegi & Chris Bolsmann (red)
South Africa and the Global Game: Football, Apartheid and Beyond
186 sidor, inb., ill.
Abingdon, Oxon: Routledge 2010 (Sport in the Global Society – Contemporary Perspectives)
ISBN 978-0-415-46931-9

När Nelson Mandela den 10 maj år 1994 tillsattes som president i Sydafrika prioriterade han att besöka en fotbollsmatch mellan Sydafrika och Zambia. När FIFA tio år senare valde Sydafrika som värdnation för 2010 års världsmästerskap i fotboll grät Mandela av glädje och mängder av människor jublade på gatorna i Sydafrika. Fotboll anses ha starka demokratiserings- och vänskapliggörande egenskaper i såväl Sydafrika som andra delar av världen. Frågan är emellertid i vilken utsträckning fotbollen mer exakt omfördelar och erkänner olika kulturella värderingar och ekonomiska intressen.

Detta är huvudproblemet i antologin South Africa and the Global Game: Football, Apartheid and Beyond,som redigerats av Peter Alegi och Chris Bolsmann. Boken tar sin utgångspunkt i världsmästerskapen i fotboll 2010 och behandlar mäns och kvinnors, rikas och fattigas, färgades och vitas upplevelser av framförallt fotbollssporten. Antologin, som tidigare har publicerats som ett specialnummer i tidskriften Soccer and Society,sträcker sig från sent 1800-tal till nutid med teman som rör klass, kön, etnicitet och andra identitetsformeringar. Bidragen är skrivna av forskare från den humanistiska och samhällsvetenskapliga grenen av idrottsvetenskapen och boken inleds med en exposé över den idrottsvetenskapliga forskningen i Sydafrika. Ämnet och perspektivet har länge klassats som banalt och ytligt men under senare tid har det funnit sina vägar in i den akademiska miljön. Cricket och rugby är förstås de dominerande sporterna men numera är fotboll en av de stora sporterna i Sydafrika, inte minst tack vare just 2010 års FIFA World Cup.

Ambitionerna med VM-projektet var storslagna. I en artikel visar Percy Ngonyama att politiker passade på att anföra patriotiska och pan-afrikanska argument för att tysta kritikerna. Tävlingen skulle användas för att visa världen vilken vänskaplig och öppen plats Afrika i allmänhet och Sydafrika i synnerhet var. Tävlingen skulle skapa jobb, förbättra infrastrukturen och anfördes som ett centralt led i en modern, afrikansk renässans som inleddes under 1990-talet. Om Sydafrika fick arrangera tävlingen skulle detta sprida självförtroende och självkänsla över hela kontinenten där fotboll ansågs vara en viktig del av ett fredligt nations- och unionsbygge med turism, miljötänkande och kulturarv som centrala drivkrafter. Även om kritikerna inte hunnit analysera alla effekterna av tävlingarna tyder resultaten på att de ekonomiska och materiella fördelarna inte varit i den omfattning som hävdats. Ashwin Desai och Goolam Vahed visar att det snarare var en exklusiv elit som tjänade på de infrastrukturella utbyggnaderna som gjordes inför mästerskapen. Författarna menar att investeringarna till stora delar är exempel på hur allmänna, ekonomiska satsningar utnyttjats för privata vinstsyften.

När klubbens styrelse välkomnade honom på flygplatsen och en klubbrepresentant gav sin överrock till den lättklädde Dhlomo kände han direkt att detta var en annorlunda plats.

En viktig del i de uteblivna förändringarna tillskrivs FIFAs hegemoniska position i den globala fotbollen. Denna mäktiga, mansdominerade och svårgenomlysta organisation dikterade villkoren för värdnationen och lämnade ytterst få utrymmen för lokala företag att tjäna pengar på mästerskapen. I den sydafrikanska fotbollen är till exempel kvinnor som säljer snabbmat i form av dumplings ett traditionellt inslag utanför arenorna. Men dessa stängdes ute från matchernas närområden och istället skulle publiken ges möjlighet att äta McDonald’s-mat. Detta var emellertid endast kortsiktiga effekter av mästerskapen men Desai och Vahed beslyser även de mer långsiktiga processerna och finner här att klyftan mellan Afrika och Sydafrika har ökat allt mer och Afrika har numera blivit ett ställe ”over there” för sydafrikaner. Detta förklaras i sin tur av att Sydafrikas ekonomiska dominans på kontinenten har intensifierats sedan frigörelsen från apartheid och numera anses landet vara kontinentens brofäste för västerländsk liberalism och marknadskapitalism. Detta mönster är mer genomgripande och främlingsskapande vilket oroar författarna.

Sydafrika är onekligen en speciell plats där arvet efter västerlandets imperialism i högsta grad lever kvar. Under senare delen av 1900-talet handlade det om att navigera mellan det inrikespolitiska särhållandet av vita och svarta och det utrikespolitiska undvikandet av internationella bojkotter. En intressant fråga blir i detta sammanhang hur stora inrikespolitiska effekter som till exempel FIFA:s och IOK:s utestängning av Sydafrika som idrottsnation faktiskt hade. Fanns det en strävan efter ett idrottsligt erkännande även under apartheidregimen, och hur försökte idrottens organisationer påverka de politiska beslutsfattarna? Chris Bolsmann studerar delvis denna fråga men är främst intresserad av hur sydafrikanska fotbollsorganisationer (SAFA m fl) försökte skapa ett mångetniskt fotbollsseriesystem i den internationella uteslutningens kölvatten. Försöken var främst retoriska med syfte att ge en tillåtande bild internationellt men behålla isärhållandet inom framför allt den nationella ungdomsfotbollen. Parallellt växte en icke-rasifierad proffsfotboll fram vilket ledde till att den vita amatörfotbollens status och kvalité sänktes. Det dröjde dock ända till december 1991 innan en rasintegrerad fotbollsorganisation (South African Football Association) bildades och året efter erkändes Sydafrika som medlem i FIFA.

Denna förändring har dock inte gjort att den sydafrikanska fotbollen numera betraktas utan en rasifierande blick. I Sydafrika är rugby de vitas sport medan fotboll främst betraktas som de svartas sport. Så har det varit under lång tid och därför fick många svarta som blev fotbollsproffs i Europa en kulturell chock i sina första möten med den europeiska befolkningen. Peter Alegi har med detta som forskningsmotiv skrivit en intressant biografi om Darius Dhlomo, som var den förste färgade sydafrikanske fotbollsspelaren som blev proffs i Europa (i Heracles, Holland). Dhlomo var för övrigt även en framstående boxare, trummis och bluessångare vilket gjorde honom mycket populär bland supportrarna. När klubbens styrelse välkomnade honom på flygplatsen och en klubbrepresentant gav sin överrock till den lättklädde Dhlomo kände han direkt att detta var en annorlunda plats. Vid den första träningen gick han in i en städskrubb och bytte om då det var otänkbart för honom att byta om bland vita. Apartheids indoktrinering hade koloniserat Dhlomo och Alegis biografi är ett belysande exempel på Sydafrikas position i en tilltagande kulturell och ekonomisk globalisering av fotbollssporten under mitten och senare delen av 1900-talet.

Antologin visar hur mångvetenskapliga studier tillsammans kan ge en djup och bred förståelse av ett fenomen, i detta fall fotbollen i Sydafrika. Kulturella och ekonomiska förändringar och faktorer studeras med olika studieobjekt och metodval och även om apartheidregimen har fallit och världsmästerskapet är genomfördt så vilar fortfarande centrala utmaningar för Sydafrikansk fotboll och politik. Dessa utmaningar slutar inte vid nationens gränser utan är hela kontinentens och den globala idrottsmarknadens angelägenhet, vilket Alegi och Bolsmann med tydlighet visar i antologin.


Läs mer på idrottsforum.org om

Köp South Africa and the Global Game från Adlibris.se
Kjøp South Africa and the Global Game fra Adlibris.no
Køb South Africa and the Global Game fra Adlibris.dk
Buy South Africa and the Global Game from Amazon.co.uk
Buy South Africa and the Global Game from Amazon.com
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message