Mats Trondman
Institutionen för pedagogik, psykologi och idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet

I ”VM-final”, den första dikten i Bengt Cidden Anderssons samling Hela bollen ska ligga stil från 1991 minns diktjaget, förmodligen poeten själv, hur han efter skolan ”ensam” brukade ”cykla till den stora fotbollsplanen”. Där fanns ”riktiga mål” och ”riktig straffpunkt”. Och så drömscenariots eviga återkomst: ”Det var alltid en minut kvar/och oavgjort/när vi fick straff”. Bollen på ”straffpunkten”. Ansatsen ”lång”. Bollen sitter, förstås, ”kanonhårt i krysset”. ”En eftermiddag”, slutar dikten, ”blev jag världsmästare sjutton gånger”.

Diktjaget i ”VM-final” kommer aldrig att spela en VM-final på riktigt. Sådant är endast mycket få förunnat. De allra flesta av oss vet tidigt att det blir så. Drömma kan vi förstås göra. Oftast i lekens form. I vardagens verklighet har diktjaget en annan dröm. Kanske kan den vara lika stor som drömmen om en VM-final. I alla fall betydligt mer riskfylld. Mer sårande om den inte går uppfyllelse. Eftersom den är på riktigt och verkar möjlig att uppfylla. Att få vara med och spela match i det egna lilla samhällets fotbollsklubb. Oavsett vem man är och hur bra man verkar vara. Det är om delaktighet som riskfylld dröm denna essä ska handla.

Idrottsrörelsens budskap om delaktighet är entydigt. Alla barn och ungdomar ska ha rätt att vara föreningsidrottare på olika och föränderliga sätt. Det är denna värdegrundsbaserade norm som idrottsrörelsen ålagt sig själv att förverkliga. I min studie Ett idrottspolitiskt dilemma – unga, föreningsidrotten och delaktigheten (2011) har jag genom en närläsning av idéprogrammet Idrotten vill (2009) sammanfattat idrottsrörelsens egen syn på barns och ungdomars delaktighet.

Barns och ungdomars delaktighet i föreningsidrotten vilar i huvudsak på alla ungas rätt till inflytande. Med detta avses att de unga ska bli lyssnade till och därmed tagna i anspråk på ett sådant sätt att verksamheten kan förändras för att bättre passa deras behov. Det innebär att varje ung individ ska kunna påverka det egna idrottandets ambitionsnivå. Dessa betydelser ska genomsyra hela verksamheten så att delaktigheten upplevs av de unga deltagarna som välbefinnandets känslostruktur: glädje, trygghet, tillhörandet och gemenskap. Ett sådant reellt inflytande och välbefinnande ska understödjas av ledare som verkar för och därmed fostrar till vilja till delaktighet. Föreningsidrottens trovärdighet vilar på att dessa betydelser förverkligas. (Trondman 2011, s. 7, s. 34 och s. 65).

Det råder allstå ingen tvekan om att ”börat” i det jag kallar idrottens normativa rum betonar vikten av att alla barn och ungdomar, oavsett idrottslig förmåga och ambitionsnivå, ska ha rätt att vara med och föreningsidrotta. Också de barn som ensamma drömleker att de en eftermiddag efter skolan kan vinna en VM-final sjutton gånger, men som lever i ständigt tvivel om de kan få vara med och spela match i den egna lokala klubben.

Om idrottens normativa rum utgör idrottens ”första” kultur, dess vägledande ”söndagstankar”, så finns det också en idrottens ”andra” kultur, dess tenderade vardagspraktik. Jag kallar den idrottens interna kärnlogik (Trondman, 2011, s. 7-8), vilken kännetecknas av att idrottsutövandet med de ungas stigande ålder tenderar att bli:

• alltmer prestations- och resultatinriktat
• alltmer kravfyllt i termer av individuella och kollektiva prestationer och prestationsutveckling
• alltmer tränings- och tävlingsintensivt
• alltmer tidskonsumerande
• alltmer selekterande och rangordnande
• alltmer ledd av ledare som förkroppsligar och praktiserar kärnlogiken
• alltmer ointresserat av breddad verksamhet byggd på olika individers självbestämda ambitionsnivåer

En sådan kärnlogik har, vilket är viktigt att betona, också sitt stöd i idrottens normativa rum. Denna logik, eller vara, utmanar dock den del av det normativa rummets böra som så starkt betonar alla ungas rätt att vara med och idrotta på olika villkor och med olika utvecklad förmåga. Man måste inte vara bäst för att det ska vara roligt att vara med. I studien Unga och föreningsidrotten kunde jag visa att drygt hälften av alla unga idrottar i förening utan att vara vägledda av prestationsmål (Trondman 2005, s. 46). Det är om denna kategori unga detta bidrag i huvudsak ska handla. Vi ska lära oss något om det komplexa samspelet mellan att idrotta för att det är roligt och allvaret i idrottens kärnlogik. Det ska visa sig att även det som är roligt måste vara på allvar.

Jag vill försöka vinna läsaren för ett förnuft, som har känslans inlevelse, och en känsla, som har förnuftets skärpa (Nussbaum 2000). Jag vill försöka nå varje läsares sociala huvud. Det som vill och förstår vikten av delaktighet. Vägen dit går genom det sociala hjärtat. Det som slår och känner för alla ungas rätt att få vara med och idrotta. Jag vill alltså vinna sympati för det mångfaldiga idrottsutövande som krävs om det normativa rummets söndagstankar ska få full genomslagskraft i idrottsverksamhetens vardagliga praktik. Följaktligen är mitt syfte i hög grad affektivt. Det är samtidigt normativt. Jag ska försöka bidra till att kultivera det hjärta och det förnuft som vill att det normativa rummes starka betoning på alla ungas rätt till delaktighet i föreningsidrotten genomsyrar denna idrotts vardagliga praktik.

I min strävan att försöka uppfylla detta syfte sätter jag min tilltro till Bengt Cidden Anderssons fotbollspoesi. Mitt exempel avser alltså fotboll. Vår största barn- och ungdomsidrott. I denna poesi möter vi, förutom diktjaget själv, en rad delaktighetslängtande pojkar. Bengt (den halvdålige), Tony (den evige bänknötaren) och Affe (den trängtande utanför grindarna). Tre saker har de gemensamt. De drömmer om att få vara med och spela fotbollsmatcher. De vet att något måste gå fel för att det ska vara möjligt. De är med i en fotbollsklubb i vilken idrottens kärnlogik och inte idrottens normativa rum utgör den dominerande och helt för givet tagna ordningen. Med Ciddens fotbollspoesi som metod kan vi föreställa oss hur de har det. Om vi är mottagliga väcker hans strofer vår empati – vi förstår hur de har det – och sympati – vi vill verka för dem. Om så sker har metoden gynnat syftet.

Mitt tillvägagångssätt inspireras av den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum. I boken Poetic Justice: The Literary Imagination and Public Life (1995) visar hon hur läsning av skönlitteratur kan utveckla vår ”förmåga att föreställa oss vad det är att leva en annan människas liv som kanske, förutsatt förändrade omständigheter, kunde vara en själv eller en av ens egna nära och kära” (s. 5). Läsarens litterära föreställningsförmåga kan därmed generera en empatisk känsla för andras villkor och längtan. Vi kan, som exempel, förmås förstå den smärta som exkludering kan innebära för unga som vill men inte får vara delaktiga i idrotten. Det kräver att vi kan erkänna varje människa som en individ med rätt att delge sin berättelse, sin upplevelse, sin erfarenhet och sin längtan. Och det är just denna möjlighet till empatisk föreställningsförmåga som Ciddens fotbollspoesi bär förhoppning om att kunna generera. När vi förstår hur dikternas föreställda fotbollspojkar som Cidden, Tony, Bertil och Affe har det så kan vår föreställningsförmåga kultiveras. Vi upptäcker värdet av att våra liv vägleds av en normativ förståelse. I detta fall hur delaktigheten i föreningsidrotten borde vara. Vi vet för att vi känner och känner för att vi vet att också dessa pojkar, individer som bär namn, ska få vara med och spela fotbollsmatcher. Vi blir så övertygade att vi bestämmer oss för att vägledas av den syn på delaktighet som finns i idrottsrörelsens idéprogram Idrotten vill. Just därför kan känslans inlevelse bli till förnuft därför att känslan får förnuftets skärpa. Det är som sagt mitt affektiva syfte att med Ciddens fotbollspoesi vinna läsaren för denna rationalitet. Empatin måste därmed, för att kort bekanta oss med Adam Smith (1723-1790), förebild till Nussbaums ovan nämnda bok, bli till sympati. I The Theory of Moral Sentiment (1759/1984) argumenterar moralfilosofen Smith för att vi kan lära känna andra människors sorger och bekymmer trots att vi inte kan ha någon direkt erfarenhet av vad de känner. Vi kan dock föreställa oss vad vi själva skulle känna om vi vore i samma situation. Vad som krävs, hävdar Smith, är alltså föreställningsförmåga. När vi väl kan föreställa hur det kan vara att vara den andre, då kan denna förståelse, med Smiths eget ordval, ”affektera oss” (s. 9). Och denna känsla för andra – our fellow-feeling with the sorrows of others (s. 10) – är för Smith just sympati. När vi känner denna sympati för andra, då har vi också motiv för normativt handlande som tenderar att skapa önskvärda utfall. Ty affektion, menar Smith, är inget annat än sympati som handlar eftersom den vill följa vad den föreställda känslan på goda grunder föreskriver. Just detta är, hoppas jag, vad Ciddens fotbollspoesi kan väcka och göra med oss. Den kan ”affektera oss” för det som idrotten vill i sitt normativa rum.

I ”Vår på Åbyvallen” berättar diktjaget att han ”varannan dag” cyklar ner till byns fotbollsplan.  Det är ”i början av april”. Säsongstarten närmar sig. Han vill se hur ”det spröda årsgräset/växer, tätnar vid målen”. ”Om en vecka”, så avslutas dikten, ”ligger bollen på mittpunkten/likt en vitsippa. Då är det för sent/för våren att ångra sig.” Diktjaget längtar efter att få vara en av dem som får ta på sig klubbdräkten. Som det heter i dikten ”Vårtecken”: ”i Cederlunds trädgård/på en lina spänd/mellan körsbärsträdet och eken/hänger det säkraste vårtecknet/Läckeby GoiFs påskliljegula dräkt”. Riktiga tröjor är förstås lika viktiga som riktiga mål och straffpunkter. Det är med betydelsen av sådana tecken som fotboll blir till något meningsfullt på riktigt. En känslostruktur. En levd – att vara i – sanning. Med planen klar och tröjan på spelar man, som dikten heter, ”Premiärmatch”. Då står vi alla där – eller hur? – redo: ”Kioskluckan öppen/Sprucken fotbollskorv/Med senap/och en kall dricka”. Denna längtan till ny säsong och match är att längta delaktighetens mittpunkt. Att få vara med och spela fotboll. Att dela en värld av drömmar med andra. Att vara en i laget.

Dikten ”Laguppställningen” inleds med en lista med namn. Den visar vilka som är uttagna till match. Diktjaget, poeten själv, och Tony har som vanligt blivit över. De tillhör, med diktens ordval, ”bottenskrapet”. Visst kan det hända att de kan bytas in. Men inte mot vem som helst.  Bara, som en av stroferna lyder, ”mot en halvdålig som Bertil”. Vi förstår att en erfarenhet som upprepas alltför lätt blir till självbild. Dikten ”Ratad” ger den exkluderade en röst som rymmer fullaste allvar och varm humor: ”Att bli petad/ur laget/Att stå utanför/gemenskapen/Att inte få sitta/i omklädningsrummet/Att inte få bli nervöst pinknödig/är att stå utanför allt”.

I en annan dikt – ”Anslagstavlan” – upptäcker Cidden att hans namn är med i den offentliggjorda laguppställningen. ”Hela kvällen”, skriver han, ”hade jag en känsla/att mitt namn på högerbacken/skulle suddas bort/att bokstäverna skulle falla ur/laguppställningen och ner på marken”. Gång på gång återvänder han till anslagstavlan på sin cykel. Behovet av försäkran tycks omättligt. När han en sista gång vänder åter har det blivit natt. Namnet är ännu kvar. ”Nu är jag med i laget/och har en uppgift”. Så slutar dikten. Vi kan föreställa oss glädjen i att vara uttagen. Att få vara med och spela riktig match.

Men om man är en Cidden eller en Tony kan man aldrig vara säker. Inte ens om namnet hör de uppräknade på anslagstavlan till. ”Rune hade åkt bort/med sin morsa och farsa/och kunde inte komma hem/till matchstart”. Så börjar dikten ”Pojklag 1”. ”Cidden, ta sjuan/du får gå högerytter”, säger tränaren. ”Spela menar du väl?”, undrar en lycklig Cidden. ”Ja, ja, håll käften och klä om”, svarar tränaren och tillägger: ”sedan värmer du upp målvakten”. Så händer det som inte får hända. Nederlagets dramatiska vändpunkt. Tragikomisk är den. Plötsligt, som ur intet, dyker Rune upp. Han är hemma tidigare än det var tänkt. ”Cidden”, säger tränaren, ”klä om igen/Rune måste vara med/du vet att vi måste ha bästa laget”. Och så dikten sista strof: ”Jag gav Rune tröjan/och gick/ensam/länge”. Vi kan, som sagt, lätt föreställa oss hur en erfarenhet som upprepas lätt blir till självbild och identitet – en pågående historia om vem man är genom andras ögon som till slut riskerar att bli ens egna.

Förr eller senare kommer den där insikten. ”När jag var 16 år förstod jag/att jag inte kunde bli proffs”. Så börjar dikten ”Bollvän”. ”Jonglera och försök/ bli vän med bollen/skrek tränaren”. Det går inte så bra för diktjaget. Trots att han har ”nya skor” och ”fotbollsplanen är perfekt”. ”Möjligen”, lägger samma diktjag till, ”var bollarna/något hårt pumpade/den kvällen/när tränaren undrade/om jag hade protes på högerbenet/och var stelopererad i vänster.” ”För helvete”, upprepar tränaren, ”försök bli vän med bollen”. När dikten når sitt slut förstår diktjaget att ”drömmarna krossas”. Han kommer aldrig att spela i lag som ”Milan, Manchester United, Real Madrid”. Han får bli, konstaterar han, ”rörmokare istället/trots att jag aldrig varit/ovän med bollen”. Nu råder den interna kärnlogikens hegemoni. Börat i idrottens normativa rum har helt tappat sin reglerande kraft. Att ovänskapen med bollen egentligen är ledarens ovänskap med delaktigheten är inte lätt att se när idrottens kärnlogik blivit ett med det egna utanförskapets självbild. Man fortsätter och drömmer om det man inte får. Surt lär räven sagt om de eftertraktade bär han inte kunde nå. I Ciddens fotbollspoesi förblir de onåbara bären söta. Vi förstår fotbollens dragningskraft.

Likväl. ”Hoppet lever”. Så heter samlingens näst sista dikt. ”Först skulle jag bli bäst/i världen/spela i allsvenskan/i alla fall i Läckeby/div 6 södra Möregruppen/eller B-laget söndagar klockan 11.” Till slut ägnar sig diktjaget åt korpmatcher. ”Två gånger om året”. Då är han ”alltid i god tid” och ”i huvudet” är han ”åter 10 år”. ”Det känns som att vara på ett väckelsemöte/Jag ser luckor/läser spelet/springer i djupled/utan en tanke på morgondagen.” Även för den som aldrig riktigt fått delta, men som drömmer och längtar delaktighet, måste fotboll spelas på riktigt. Också två gånger om året i Korpen. ”Att sluta som fotbollsspelare”, som det heter i dikten ”Slutet”, ”är en lång och plågsam process”.

Några få dikter skildrar de exkluderades allra mest åtråvärda drömuppfyllelse: att få spela match. Också i dessa får Ciddens fotbollspoesi oss att känna med dem så att vi känner för dem. Med andra ord: empati blir till sympati. Låt mig ge två olika exempel med samma tragikomiska grundlogik. I det första blir framgång inte riktigt framgång, fast utfallet är en framgång. I det andra blir förlusten inte entydigt förlust, fast förlusten är ett faktum. Båda skildrar, på olika vis, samma vackra förlorare. Det är dessa förlorare som Ciddens fotbollspoesi så starkt lyser upp och värnar. Just därför tinar föreställningsförmågan läsaren. Vi fylls med empati och sympati.

”Div 6 Södra Möre” är en dikt om Affe. Han som alltid stod ”utanför/fotbollsplanens grind”. Han som var ”reserv för reserverna”. Alltid troget väntande på en chans. Med skorna hängande på cykelstyret. ”Om någon i laget/i sista stund lämnade återbud”, om någon blir ”skadad” och om ”reserven inte kunde komma”, då kan en sådan som Affe bli aktuell för spel. Så blir Robban skadad. Affe får till uppgift att försöka hjälpa till på vänsterkanten. Det blir frispark. ”Göran slog till stenhårt/Affe vände ryggen mot/bollen ändrade riktning/Mål!/Segermålet!”. Diktslutet refererar vad det stod i tidningen dagen därpå. ”Affe Persson ryggade/ottagbart in segermålet”. Delaktigheten är tragikomisk. Genom diktens försorg blir vinnaren som inte vinner riktigt just en vacker förlorare.

I dikten ”Bakåtpassningen” blir det förlust. Diktjaget berättar: ”En gång/avgjorde jag med matchens enda mål/Motståndarna vann/Trots idiotförklaringen/var jag lycklig/För det var en/vacker lobb!” Än en gång är delaktigheten tragikomisk. Lobben lika vacker som förloraren.

I ”En Nackadribbling” beskriver diktjaget hur en stackars back blir ordentligt uppsnurrad av Nacka Skoglund. Backens ”stackars ben” vill åt ett håll, åt ”långsidan” till, men ”överkroppen täckte inåt”. Inte konstigt då att ”hjärnan sände SOS”. ”Backen”, fortsätter dikten, ”viftade med armarna/som han stod vid ett stup”. Och så diktjagets avslöjande manöver: ”Som i en skrattspegel/drog Nackas dribbling/isär motståndarna/Men då/visste jag inget/om livets skrattspegel.”

Jag läser Ciddens diktsamling Hela bollen ska ligga still som just en fotbollslivets skrattspegel. Vi ser det djupt mänskligt tragikomiska i diktjagets, Bertils, Tonys och Affes längtan till delaktighet. Våra skratt är varma. Våra ögon möjligtvis blanka. Empatins och sympatins omsorg fyller oss. De vackra förlorarna blir till fotbollspoesins hjältar. Vi känner med och för dem. Därför har de besegrat oss. Vi har fått vad vi förtjänar. Den poetiska rättvisan har segrat utan att vara vägledd av hämndens begär. Snarare har den förmänskligat oss. Skrattspegeln har alltså inte förvrängt våra ansikten. Den har visat det förvrängda i en barn- och ungdomsfotboll reducerad till kärnlogik. Det som reflekteras på planens platta yta är förlorarnas vackra längtan om delaktighet. Rätten att få höra idrotten till.

Till slut har vi som läsare vunnits för en känsla med, som det heter i dikten ”Jämlikhet”, de ”tiotusentals/som inget är”. Av dessa de små människornas stora drömmar och vardagliga fotbollsnederlag väver Cidden ett fotbollspoetiskt mönster som på en och samma gång synliggör idrottens nederlag och låter förlorarna bli det vackra folket. Den politiske teoretikern George Kateb formulerar väl denna insikt i sin bok Human Dignity (2011): ”Jag, precis som alla andra, insisterar på min värdighet som människa, inför andra som har mer makt och prestige än jag har och som behandlar mig på ett sådant sätt att de har misslyckats med att erkänna min fulla mänsklighet” (s. 6). Det är denna värdighet Ciddens fotbollspoesi blottlägger som estetisk känsla för etisk praktik i idrottens normativa rum.

Men skrattspegelns bild är komplex. Den synliggör den förvridna vardagliga idrottspraktik som exkluderar. Vi sörjer det normativa rummets frånvaro. Genom fotbollspoesins varma och skickligt retoriska föreställningsförmåga står de vackra förlorarna på podiet med segerhuva och pokal. De är den moraliska kapacitetens vinnare. Och vi som i mötet med Ciddens fotbollspoesi har kultiverat vårt förnuft och vår känsla, jo, vi vet detta. Vi förstår betydelsen av delaktighet. Vi förstår bristen i kärnlogikens hegemoni. Hur den förhindrar förverkligandet av allas längtan till delaktighet. Samtidigt återförenar fotbollspoesin idrottens två kulturer: hur de unga fotbollsspelare som inte uppfattas som tillräckligt bra för att få vara med och spela match trots allt drömmer fotboll i överensstämmelse med den kärnlogik som exkluderar dem. De som vill men inte får vara med vill vara med i den fotboll vi har. Därför väntar ännu Affe med fotbollsskorna på styret utanför grindarna. Ciddens fotbollspoetiska skrattspegel har alltså försett oss med en social hyllningskritik, som på en och samma gång hyllar fotbollen men kritiserar exkludering. Vi kan alltså välja sida utan att välja bort idrotten. De som längtar ska vara med.

Diktjaget, Bertil, Tony och Affe är de verkliga vardagshjältarna i idrottens vardag. De kunde haft andra namn. Andra kön. Kommit från andra länder. Men de har namn. De är skrattspegelns vackra förlorare. De är hjältarna i mitt affektiva syftes uppfyllande. Så verkar en poetisk rättvisa i delaktighetens rättfärdiga tjänst. Förlorarna har vunnit oss som inte såg men nu ser. Ändå är ingen är förlorad.

Jag kommer alltid att känna mig hemma i mina favoritstrofer från Bengt Cidden Anderssons diktsamling Hela bollen ska ligga still: ”När doktorn/tittade på min trasiga menisk/och sa typiskt fotbollsspelare/kände jag en viss glädje/trots smärtan/För doktorn sa ju fotbollsspelare”.