När jag blev ombedd att recensera en bok om idrott och brottsreducering bestämde jag mig för att relatera bokens innehåll till ett handslagsprojekt jag nyligen utvärderat[1]. Sport and Crime Reduction av Geoff Nichols är en central text när det gäller idrott och brottsreducering. Författaren har sammanställt och analyserat ett stort antal projekt och utvärderingar av projekt, där idrotten använts som en viktig ingrediens i det brottsreducerande arbetet. Empirin kommer från Storbritannien, Australien och Förenta Staterna. När en sådan sammanställning och analys äntligen föreligger, förefaller det vara ett intressant test för såväl bokens slutsatser som det projekt jag själv utvärderat – och min utvärdering – att relatera dem till varandra.

Projektet helamalmö, som bedrivs i Basketföreningen Malbas regi, beskrivs som ett samhällssocialt integrationsprojekt (numera institutionaliserat som modell). Verksamheten är byggd på de tre hörnstenarna motion, integration och brottsnegativ inställning och är ett samverkansarbete mellan idrottsföreningen och ett flertal Malmöskolor. Verksamhetens målsättning är:

• Att  verksamheten skall bedrivas i Malmös samtliga stadsdelar.
• Att fler barn ska bli föreningsanslutna, oavsett föreningsverksamhet.
• Att verksamheten skall rikta sig till mellanstadiebarn.
• Att verksamheten skall ge barnen bättre fysisk hälsa som i sin tur leder till bättre studieresultat.
• Att verksamheten skall lära barnen visa hänsyn, tolerans och förståelse över såväl köns- som kulturgränser.
• Att verksamheten skall ge barnen rätt attityder till mobbing, drogmissbruk och annan kriminalitet.
• Att samarbetet mellan föreningslivet och skolan skall vidareutvecklas.

Geoff Nichols
Sport and Crime Reduction: The Role of Sports in Tackling Youth Crime
221 sidor, hft.
Abingdon, Oxon: Routledge 2007
ISBN 978-0-415-39648-6

I Sport and Crime Reduction beskriver Geoff Nichols alltså idrottens roll vid tacklandet av ungdomsbrottslighet. I boken tas flera praktiska exempel upp på hur olika program utformat sin verksamhet samt hur dessa program har, men också hur de bör, utvärderas. I boken diskuteras också viktiga kriterier för programmen när det gäller vilken målgrupp man riktar sig mot. Program och projekt riktade till barn och unga med kombinationen sport och brottsreducering avgränsar ofta målgruppen utifrån om arbetet är primär- sekundär eller tertiärinriktat. Dessa inriktningar är kopplade till risknivåer för brottsutövning. Primär reduktion är ofta inriktad på att modifiera kriminologiska omständigheter som kan ge upphov till brottslighet. Sportprogram av denna typ försöker förbättra närsamhället och reducera områdesnära nackdelar. Vid sekundär reducering fokuseras på en tidig identifiering och intervenering i livsomständigheter hos dem som ligger i riskzonen för brottsliga handlingar. Målgruppen för sportprogrammen är då personer i denna riskzon. Vid tertiär reducering fokuserar man dem som redan begår brottsliga handlingar och försöker minska återfallsfrekvensen. Sportprogrammen rekryterar då de unga från kriminalvården, rättsliga ungdomsinstanser och/eller, som i Sverige, från socialtjänsten. 

Programmen kan också vara olika inriktade, mot förströelse, avskräckning eller pro-social utveckling (definitionen av begreppet pro-socialt är omfångsrik och omdiskuterad; i mitt arbete definieras pro-socialitet som ett önskvärt beteende hos en individ som har förmåga att ta omsorg om och känna empati med andra). En del program anordnar aktiviteter som ger de unga förströelse i syfte att reducera en tråkig vardag. Förströelsen skall avleda de unga såväl från plats som tidpunkt då risker för brottsutövning föreligger (skollovs-, kvälls-, och helgaktiviteter är vanliga här). Inriktningen mot avskräckning är också plats och tidsspecifik; de kan läggas på skolor för att minimera vandalism på skolan. Risken att bli upptäckt avhåller då barnen från skadegörelse. Den tredje, pro-sociala, inriktningen fokuserar personlig utveckling kopplat till ökat självförtroende, självkontroll och intellektuell förmåga i pro-socialt hänseende. De sistnämnda sportprogrammen arbetar intensivt ett år eller längre med identifierade brottsutövare (Nichols 2007). 

Kombinationen av målgrupp/risknivå samt programmens inriktning är viktig för programdesign, sportens roll i programmet samt val av utvärdering. Sporten i sig är enligt Nichols inte brottsreducerande. Att genom sporten få en bättre fysik och ett bättre självförtroende skulle ju kunna innebära ett skickligare brottsutövande och bättre förmåga att snabbt springa från brottsplatsen. Vad är det då som gör att sporten så ofta kopplas till program och projekt där brottsreducering är en av målsättningarna? Den starka myt/ideologi om sporten som karaktärsdanande har spridits till såväl politiska som massmediala diskurser. Att söka medel från det offentliga i syfte att reducera brott genom den positivt laddade sporten ses som eftersträvansvärt. Brott och ungdomsbrottslighet står ofta på partipolitikens agenda oberoende av ideologisk hemvist. Partipolitikens löften att stävja brottsligheten är återkommande valpropaganda. Stöd till brottsreducerande/-förebyggande projekt blir ett ”bevis” för politikernas ansvarstagande i social- och kriminalpolitiska frågor.

Det är viktigt att betona att helamalmö talar om att förmedla brottsnegativ inställning till de unga; man talar inte om brottsreducering (även om jag antar att man vill uppnå denna effekt genom brottsnegativ inställning). Helamalmö som startade som projekt och övergått till modell skulle kunna beskrivas som ett program i meningen att arbetet nu är långsiktigt institutionaliserat.

Helamalmö-modellen skulle kunna definieras som ett primärt arbete som inriktar sig mot både förströelse, kanske till viss del avskräckning, men också med att stärka pro-sociala värderingar. Förströelsen består i att faktiskt binda upp barnen en gång i veckan till en aktivitet, det ordnas skollovsaktiviteter samt arrangemang under den årliga Malmöfestivalen. Helamalmö planerade inledningsvis sommarkollo för de aktiva barnen men det inställdes då för få anmälde sig.

Avskräckningen skulle kunna bestå i att barnen väljer att inte vandalisera sin egen skola då risken för att bli upptäckt ökar när fler vuxna beträder skolans område. Minskad skadegörelse skulle kunna vara en konsekvens av att barnen utövar en frivillig och önskvärd aktivitet i skolans lokaler. Det pro-sociala arbetet handlar inte om att barnen definierats som brottsutövare eller anti-sociala utan snarare om att förstärka redan utvecklad pro-socialitet. Detta arbete består av att helamalmö försöker förmedla en brottsnegativ inställning grundad på hänsyn, tolerans och förståelse. Instruktörerna stoppar kränkande behandling barnen emellan och agerar positiva förebilder under en längre tid, för vissa barn under hela tre år. 

Det är svårare att utvärdera primärinriktade program än tertiärinriktade. I den senare typen av program är den brottsutövande ungdomen identifierad och kan därmed följas upp. Frivilligheten och öppenheten i de primärinriktade programmen kräver andra metoder (ofta, tids- och kostnadskrävande casestudies) för att påvisa uppkomna resultat.  

Jag kommer nedan att redogöra för komponenter som anses vara viktiga bidrag till sportsprogram för reducering av brottslighet samt relatera dessa till helamalmö – trots att helamalmö inte arbetar med identifierade brottsutövare – i syfte att visa att deras strategier kan ha betydelse för att skapa en brottsnegativ inställning hos de unga. 

Enligt ett flertal studier som visat på lyckade sportprogram relaterat till brottsreducering har programmen haft följande beståndsdelar (Nichols 2007):

• De är holistiska, de behandlar många aspekter av ungas behov och livsföring.
  Detta är en viktig aspekt för helamalmö. Projektet erbjuder barnen mer än ett idrottspass i veckan. Barnen inbjuds till andra kulturella arrangemang än idrott. De får pröva på olika typer av idrott såväl på- som utanför idrottspassen. Passen består inte bara av idrott utan lek och musik är andra komponenter.
• De involverar en underliggande utvecklingsrationalitet, en logisk grund.
  Projektets inledande problemanalys fokuserar förekommande problem (såsom mobbning och  diskriminering) som existerar bland barnen såväl på som utanför skoltid. Projektet försöker bidra till ett integrationsarbete.
• De erbjuder varierande möjligheter för deltagarna att lyckas och att utveckla en positiv självuppfattning.
  Barnen får ofta positiv respons. De beröms för både prestation och trevligt uppförande. Barnen blir sedda av instruktörerna. Det finns en kroppslig närhet mellan barn och instruktörer. Humor och skämt används ofta under passen. Barnen får hjälp och stöd för att söka sig till föreningslivet (också utanför sportens värld).
• De bygger på unga människors styrkor istället för att fokusera deras tillkortakommanden.
  Det beröm och positiva respons barnen får bygger på deras styrkor och överväger den negativa kritik som riktas mot barnens icke önskvärda uppträdanden. Vid konflikthantering tar dock instruktörerna oftast över ansvaret för att lösa konflikten.
• De är intensiva, ofta möts man veckovis och till och med ibland dagligen.
  Instruktörerna möter barnen en gång i veckan under en treårsperiod (om barnen går med i helamalmö i klass fyra och stannar kvar som sjätteklassare).
• De utgår från en socialt grundad approach snarare än en behandlingsinriktad.
  I samtal med instruktörerna framkommer inga diagnoser av barnen, däremot refereras till barnens problematiska livsomständigheter, inkluderat integrationsproblematik. Projektets upplägg har också en social approach.
• De involverar de unga i programmets planering och beslutsfattande.
  Detta gäller inte för helamalmö, viktigt att markera är att det handlar om barn mellan 10-12 år. Idrottspassen kan ibland utformas i samråd med deltagarna.
• De förbättrar möjligheterna för utvecklandet av länkar mellan de unga i problematiska situationer och pro-sociala vuxna samt institutioner.
  Alla barn är välkomna i helamalmö. Därmed blandas barn som betraktas som mer eller mindre pro-sociala, barn från olika klasser och med olika köns- och etnicitetsbakgrunder. Instruktörerna är de pro-sociala vuxna och de hjälper barnen att komma in i andra föreningar (jag poängterar igen att helamalmö inte arbetar med identifierade brottsutövare – vilket gör att arbetet med att länka barnen till andra vuxna och institutioner inte har samma prioritet som i program när man arbetar med definierade exkluderade ungdomar)
• De ger kontinuerlig, tidsmässigt anpassad och korrekt feedback vid både positivt och negativt uppträdande.
  De av mig observerade feedback-uttrycken relaterades direkt till barnens positiva respektive negativa uppträdande. Hur feedback på negativa beteenden uttrycks kan dock diskuteras och utvecklas bland instruktörerna.
• Där finns klara och överensstämmande konsekvenser för felaktigt uppträdande.
  Instruktörerna strävar mot detta men missförstånd och osäkerhet vid konfliktlösning kan vid något tillfälle leda till oklarhet för barnen. Instruktörerna i uttryckte i enkäten önskemål om mer kunskap om just konflikthantering, något ledningen tagit fasta på och skall ge dem.
• De skapar ett forum där unga människor kan utröna och förstå rationaliseringar av negativt beteende.
  Barn (liksom vuxna) rationaliserar ibland sina uppträdanden genom att lägga skälen/skulden till handlingen utanför sig själva. När barnen på olika sätt försvarar sig på passen skulle man kunna ta tillvara detta genom en dialog. Ibland är barnens förvar en typisk rationalisering men ibland är det också ett försök att förklara varför man till exempel har kommit för sent till idrottspasset. Under mina observationer fanns det litet utrymme för sådana samtal då instruktörerna gav negativ feedback (vid till exempel försening) och inte önskade ha någon diskussion. Det är naturligtvis skillnad mellan rationaliseringar vid brott och normbrott, men det skulle kunna vara ett ämne att diskutera i syfte att socialisera barnen i en brottsnegativ anda.
• De erbjuder möjligheter för att ta tag i problem och brister som var skäl till att de unga hamnade i problematiska situationer.
  Detta ligger utanför ett primärt förebyggande arbete och helamalmös målsättning. Dock är deras vision att de ska vara med och skapa ett bättre Malmö. 

Men även om det finns många faktorer som påverkar uppkomsten av kriminalitet finns det nu kunskap om en förbindelselänk mellan arbetslöshet och kriminalitet hos unga män mellan 17–25. Program kan inte lösa ekonomisk fattigdom och måste ta detta i beaktande i arbetet med de unga. Fattigdom kan då också betraktas som en komponent som kan leda barn och unga in i riskzoner och dessutom stänga ute dem från föreningslivet. Barnfattigdomen i Sverige ökar och Malmö är en av de städer där man uppmätt hög barnfattigdom (Stigendal 1999, Rauhaut m.fl. 2006). 

De faktorer som är viktiga för sportprogram som tar sin utgångspunkt i personlig utveckling hos de unga är (Nichols 2007:25):

• Klart uttryckta värderingar som associeras med aktivitetsledarna och programmets etos – som möjliggör riktningen för personlig utveckling. Dessa värderingar är oförenliga med lagbrott.
  En av helamalmös tre hörnstenar är brottsnegativ inställning och verksamheten genomsyras av arbetet med att diskutera begreppen hänsyn, tolerans och förståelse. Instruktörerna menar att de måste uppträda som goda förebilder för barnen. När barnen går i sjätte klass är de med i en uppsatstävling där de ska skriva en berättelse utifrån honnörsorden. Uppsatserna i denna studie visar att de värderingar som verksamheten önskar förmedla har en stark genomslagskraft (det är endast i en berättelse som ett brott utan värderande reflektion till brottshandlingen beskrivs).
• Möjligheten att matcha programmet till de individuella deltagarnas behov – så att behov och utveckling av förmågor sensitivt kan matcha nya utmaningar som möjliggör ett växande.
  Idrottspassen är mycket varierande när det gäller olika typer av lekar och idrott just för att så många barn som möjligt skall känna tillfredsställelse under aktiviteterna.
• Möjligheten att erbjuda ett sammanhängande arbete (1,5–2 år) där deltagaren kan bli involverad i framtida aktiviteter och möjligheter till fortsatt utveckling och ansvarstagande oberoende av det ursprungliga programmet.
  Detta ligger utanför ett primärt förebyggande arbete, helamalmös målsättning och målgrupp.
• Användandet av belöningar vid prestationer/framgångar som förhöjer ryktet och självförtroendet.
  Instruktörerna ger barnen ofta verbala belöningar. Ett barn från varje årskull får varje år ett diplom och en gratifikation. När barnen slutar sjätte klass får alla barn som deltagit ett diplom. T-shirten alla barn erhåller kan kopplas till både integrations- och belöningsaspekter. Idrottsidoler besöker helamalmö i olika sammanhang. Barnen har också inbjudits till olika kulturella arrangemang samt fått gratis inträde till idrottsevenemang. 
• En god relation mellan deltagare och aktivitetsledarna, ledarna antar en mentorroll.
  Relationen mellan de fyra instruktörer och barngrupperna jag observerat är mycket god. Jag har sett barn krama alla fyra instruktörer, instruktörerna ger också barnen kramar, klapp på axel/rygg, lägger en arm om någon etc. Barnen ser upp till instruktörerna och en av dem har nästan en idolstatus bland barnen. När barnen i en lek ska härma hjältar är det många pojkar som väljer att härma denne instruktör. En av instruktörerna beskriver sig också som mentor.
• Dela aktiviteter med pro-sociala ungdomar – för att återerövra positiva värderingar.
  Som tidigare nämnts är alla barn välkomna till helamalmö (avgränsat till de skolor och grupper skolan beslutar om). Barn med varierande sociala kompetenser möts, leker och idrottar tillsammans.

Då ovan redovisade faktorer implicerar lyckade sportprogram där det finns identifierade brottsutövare alternativt ungdomar i riskzon gör jag det antagande att med så många likartade faktorer som går utläsa ur primärprojektet helamalmö bör det leda till målsättningen om brottsnegativ inställning. Svensson (2004) kom i sin studie fram till att pro-sociala värderingar och starka band till skola och familj minskade ungdomsbrottslighet.

Att såväl kultur- som idrottsföreningar samarbetar med skolor kan ge positiva synergieffekter, leklust och läslust blir ett. Helamalmö arbetar mycket medvetet med att betona vikten av skolan för barnen. De är också  inriktade mot att skapa en långvarig relation till barnen. Då några skolor samverkar med helamalmö när det gäller fjärde- och femteklassare men inte sjätteklassare har helamalmö betonat vikten av att det är ett treårspaket som erbjuds/antas. Att påbörja ett arbete för att förstärka pro-sociala värderingar i 10-års-åldern och skapa en treårig relation till barnen är en intressant och relevant strategi ur den brottsnegativa aspekten.

I Brå-rapport 2000:3 skriver Robert Svensson att ju tidigare ungdomen lagförts för brott, beroende av brottets art, desto större är sannolikheten att den unge fortsätter i en brottslig bana. Snatterier bör inte leda till brandkårsutryckning medan brott som rån, narkotikabrott, stöld och tillgrepp av fortskaffningsmedel indikerar att stödåtgärder för den berörde/a bör sättas in.

Ungdomars brottsdebut är som vanligast i åldern mellan 15 och 17 år och då är det viktigt att poängtera att statistiken är baserad utifrån lagförd brottslighet. Mörkertalet är högt när det gäller brottsutövning, och för självdeklarerad brottslighet är den långt mycket högre än för lagförd brottslighet. Markeras bör också att barn i Sverige blir straffmyndiga när de är 15 år och därmed lagförda först vid den åldern. Det kan antas att ett stort antal lagförda 15-åringar har begått brott innan de fyllt 15 år.  I Brå-rapport 1999:1 sägs att 14 00 brott klarades upp när det gäller barn under 15 år och då enligt 31§ lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL), misstanke om brott inbegrep 19 000 barn.

Froskning av Marie Torstensson Levanders och Sten Levander visar att flickor har två toppar vad gäller brottsutövande och att dessa är vid 13 respektive 26 års ålder.

I min studie om kvinnor och brott framkom att just årskurs 6 och 7 var en känslig period i de ungas liv. Flera av kvinnorna började skolka, snatta, och pröva på droger vid denna ålder (Kolfjord 2003). Detta skedde i en kontext där flickorna hade mindre bra relationer till skola och familj, och för några flickor i samband med att de flyttat och/eller bytt skola och/eller genom dödsfall förlorat någon nära omsorgsgivare (förälder, mor- eller farförälder). Om en förening lyckats fånga upp barn till den egna eller annan förening så finns ett större socialt nätverk kring de barn som utsätts för påfrestningar och inte kan få det stöd de erfordrar från skola eller hem.

På samma sätt som det inte finns enkla kausala förklaringsmodeller till brottslighet finns inte heller enkla kausala metoder för brottsprevention eller brottsreducering. Att ha ett holistiske perspektiv i arbetet, där de ungas hela vardagsverklighet inkluderas, torde skapa möjlighet att fånga upp fler deltagare till barn- och ungdomsriktade projekt. 

Helamalmös projektdesign inklusive målsättningar, målgrupp, metoder och långsiktighet harmonierar väl med den teoribildning som finns rörande brottsreducering med idrottens hjälp. Projektet har under sin uppbyggnad anpassat sig väl till det omgivande komplexa samhället, analyserat uppkomna problem och arbetat fram strategier för att avhjälpa dem.  I projektet har idéer fått flöda och många av dem har också genomförts.

Samtidigt har läsningen av Nichols’ bok gett nya och spännande infallsvinklar för arbetet med att analysera och evaluera projektet helamalmö. Man önskar att framtida projekt av den här typen utformas med hänsyn till Nichols resonemang och slutsatser. Chanserna att projekten blir framgångsrika ökar betydligt om man lär sig av andras erfarenheter, och Nichols förmår verkligen förmedla erfarenheterna från ett stort antal projekt på ett begripligt och intresseväckande sätt som också motsvarar högt ställda vetenskapliga krav.