I sin nyutkomna doktorsavhandling Den institutionaliserade tävlingsidrotten. Kommuner, idrott och politik i Sverige under 1900-talet (Stockholm 2006) studerar Paul Sjöblom hur kommunernas idrottspolitik såg ut under 1900-talet. Mötet mellan idrottsrörelsen och den kommunala idrottspolitiken behandlar han i en riksstudie där kommunerna undersöks på en syntetiserande lokal nivå, samt i en lokal studie, som är uppdelad i en kommunundersökning samt en undersökning av fem lokala föreningar. Lokalstudien är förlagd till Norrtälje samt till närbelägna Rimbo och Riala, som inkorporerades med Norrtälje 1971.

Sjöbloms avhandling är i hög grad empirisk. När han utformar sina analytiska redskap hämtar han dem från empirin. Utan att närmare precisera vad han menar med den svenska idrottsmodellen, hävdar han att denna modell hade stora likheter med den svenska välfärdsmodellen. Relationen mellan stat och kommuner å den ena sidan och idrottsrörelsen å den andra sidan var korporativistisk. Idrottsrörelsen användes i skapandet av välfärdssamhället. Som analytiskt redskap för denna korporativism använder Sjöblom begreppet involvering. Med det menar han den process där kommunerna i tilltagande utsträckning engagerade sig i idrottsfrågor. Som en följd av denna process uppstod även ett behov av att institutionalisera de kommunala idrottsfrågorna.

Sjöblom skiljer breddinriktad hälsoidrott från elit- och karriärinriktad prestationsidrott. Staten och kommunerna borde rimligtvis ha satsat på hälsoidrotten, men har i praktiken favoriserat prestationsidrotten. Det perspektiv som vägledde stat och kommuner var att idrotten skulle vara samhällsnyttig. Utifrån denna förutsättning involverade sig stat och kommuner i idrottspolitiken. Samtidigt hävdade idrottsrörelsen sin autonomi. Betoningen av autonomin medförde att en korporativt inriktad stat och kommuner prioriterade en stark förhandlingspart inom idrottsrörelsen framför frågan om idrotten skulle bestämmas av prestations- eller hälsologik. Eftersom denna förhandlingspartner – Riksidrottsförbundet – styrdes av en tävlingslogik prioriterades prestationsidrotten.

Före andra världskriget var den kommunala involveringen tämligen blygsam. I Norrtälje institutionaliserades idrottspolitiken 1943 när en kommunal idrottssstyrelse fick ansvar över förvaltningen av idrotts- och friluftsanläggningarna samt över förvaltningen av de kommunala anslagen. Styrelsen bestod av aktiva inom idrottsrörelsen och hade stor självständighet gentemot staden. Detta är ett exempel på att Sjöbloms betoning av korporativismen har en poäng. Efter andra världskriget förstärktes tendensen att göra idrottsrörelsen till ett redskap vid formeringen av välfärdssamhället. Den kommunala involveringen ökade kraftigt. Större tätorter använde idrottspolitiken för att integrera ungdomar i samhället. En intressant iakttagelse är att den välfärdsbyggande kommunala idrottspolitiken främst syftade till att integrera bråkiga pojkar.

Tävlingslogiken medförde att idrottsrörelsen förändrades. Tävlingsverksamheten utökades och man började utbilda funktionärer och anställa tränare. Satsningarna finansierades delvis av offentliga medel, som av samhällsnyttiga skäl framför allt gavs till barn- och ungdomsverksamhet. Sjöblom menar att tävlingslogiken även ledde till att idrotten började professionaliseras. En följd av detta var att andelen kvinnor sjönk i många föreningar.

Under 1970- och 1980-talen fortsatte den kommunala involveringen att öka. Därefter minskade den betydligt. Idrottsrörelsens professionalisering förstärktes ytterligare. Från och med 1980-talet medförde inkomster från spel och sponsring att idrottsrörelsens intäkter fortsatte att öka fram till millennieskiftet. Den samhällsnyttiga agendan medförde att idrottsrörelsen började sträva efter att verka för jämställdhet och i viss mån även för att integrera etniska minoriteter. Förändringsarbetet försvagades dock av kommersialiseringen och inriktningen mot elitsatsningar. Nu blev idrottens PR-värde allt viktigare för att definiera samhällsnyttan. Medan medborgarna i ökande utsträckning efterfrågade hälsoidrott fortsatte kommunerna att satsa på tävlingsidrott. Sjöbloms slutsats är att idrottspolitiken fungerade som en seg struktur, som motverkade jämställdhet.

Före 1980-talet påverkades idrottsföreningarnas struktur och verksamhet i stor utsträckning av beroendet av offentligt stöd. Sponsringens ökade betydelse medförde att de större idrottsföreningarna behövde orientera om sig. En av följderna av att föreningarna blev mer företagslika var att de fortsatte att stänga ute kvinnorna från makten över föreningarna.

En annan tendens är den tilltagande elitsatsningen på ungdomar. Som motvikt mot denna tendens började flera av föreningarna under 1990-talet att skriva policydokument om att barnverksamheten skulle vara lekinriktad – att man inte skulle toppa laget och så vidare.

Sjöbloms avhandling imponerar på mig på flera sätt. Framför allt är den ett resultat av ett omfattande och ganska välstrukturerat empiriskt arbete – ett gott empiriskt hantverk. Valet att förlägga studien till den kommunala nivån gör det möjligt att binda samman den lokala idrotten med den nationella nivån och att relatera policy till praktik. Till förtjänsterna hör också att Sjöblom har god kontroll över det idrottshistoriska forskningsfältet.

Avhandlingens omfång – ungefär 550 sidor – är ett uttryck för dess problem. Längden beror på att sammanfattningarna är för långa och för många; att den empiriska beskrivningen är för omfattande och ligger på för detaljnära nivå; samt framför allt på att problemet och den teoretiska apparaten inte är tillräckligt styrande.

Teoretiskt är Sjöblom svag. Begrepp är otillräckligt preciserade, och analytiska begrepp som presenteras i inledningskapitlet används inte i sakkapitlen och slutdiskussionen. Till exempel skulle en genomförd maktanalys ha kunnat kvalificera analysen. Då hade det varit möjligt att analysera föreningars konflikter och positioneringar i förhållande till den kommunala bidragsarenan. Sjöblom visar att Norrtälje IF blev utkonkurrerade under den tidiga efterkrigstiden av BK Vargarna som den stora norrtäljeföreningen. Det hade varit relevant att analysera den konflikten ur ett maktrelationsperspektiv. Ett annat exempel på hur en maktanalys skulle ha kunnat tillföra större analytiskt djup är hur relationen mellan Norrtäljes båda idrottsorgan – ungdomsnämnden och idrottsnämnden – förändrades under 1960-talet. Idrottsnämnden representerade idrottsrörelsen, som ju strävade efter autonomi, medan ungdomsnämnden var ett mer renodlat kommunalt organ med intresse av kommunal involvering. När ungdomsnämnden sökte samordna de båda nämndernas verksamhet, vände sig idrottsnämnden givetvis mot detta, eftersom man värnade om idrottsrörelsens autonomi.

Sjöblom har ett tydligt jämställdhetsperspektiv. Det är problematiskt att kvinnor är underrepresenterade både bland utövare och i föreningsledningarna. Däremot problematiserar han inte kön som analyskategori. Om maktanalysen förstärkts med en genusanalys hade han också kunnat analysera kvinnornas underordning. Det hade varit möjligt att visa hur genuskodningen såg ut och förändrades; hur kategorierna privat och offentlig förändrades; och hur idrottens genusdelning såg ut. Det hade alltså gått att visa att idrottspolitiken bar genus. Till exempel tar Sjöblom upp hur Norrtälje stads intresse för idrottsrörelsen ökade markant i slutet av 1930-talet. Ett av skälen var att idrottsrörelsen sågs som ett sätt att locka skattebetalare till Norrtälje.[1] Med skattebetalare menade kommunen män med eller utan familjer. Kvinnorna räknades enbart i förhållande till männen.

Professionaliseringsbegreppet kan tas som exempel på ett analytiskt begrepp som inte preciseras tillräckligt i avhandlingen. Sjöblom använder en ad hoc-definition av begreppet, som innebär att professionell är detsamma som att vara anställd yrkesutövare. I texten förekommer dock även begreppet i en annan betydelse. Detta beror på att han inte har trängt in tillräckligt i professionaliseringsforskningen, trots att han hänvisar till en artikel av Klas Åmark.[2] Enligt Åmarks definition handlar professionalisering om att begränsa konkurrensen på yrkesarbetsmarknaden; om att ha hög status; och om att behärska en abstrakt kunskap som förutsättning för yrkesutövandet. Sjöbloms ad hoc-definition medför att grupper, som den övriga forskningen betraktar som icke-professionella grupper innefattas – till exempel vaktmästare, som inte har tillgång till någon privilegierad kunskap som skiljer dem från andra grupper. Inte heller arvodering av funktionärer är – vilket Sjöblom hävdar – uttryck för en professionaliseringsprocess i den bemärkelse som den tidigare forskningen hävdar.

Det hade varit möjligt att använda professionaliseringsbegreppet för att analysera idrottsrörelsens agerande. Före 1980-talet kan man inte karaktärisera idrottsrörelsen som en professionell organisation. Däremot använde den strategier som är typiska för professionella grupper. Till exempel framhäver den sin syn på kunskap (eller idrottsutövning) som en allmängiltig kunskap. Dessutom organiserar den sig som kartell (för att åter anknyta till Åmarks artikel), som inhägnar tävlingsidrott och utestänger hälsoidrott.

Ett stråk som går igenom avhandlingen är det demokratiska perspektivet. Inte minst vägleder detta hur Sjöblom ser på jämställdhet och på elitiseringens följder. Utifrån sitt demokratiska perspektiv har Sjöblom föreställningar om hur idrottsrörelsen borde se ut – hur den ideala svenska idrottsmodellen borde vara konstruerad. Eftersom Sjöblom inte definierar denna idealmodell, så förlorar han i analytisk skärpa. Det hade varit möjligt att göra den svenska idrottsmodellen till ett centralt analytiskt redskap. En fråga som Sjöblom då borde ha uppmärksammat och analyserat är ”slipsnissarnas” inträde i idrottens styrelserum under 1980-talet. Vilka konsekvenser fick detta för den svenska idrottsmodellen?

En annan fråga som aktualiseras av denna diskussion är hur idrotten fungerar som politiskt projekt. Sjöblom studerar idrottspolitiken företrädesvis utifrån idrottens villkor. Vad händer om man vänder på det och ser på samma politik utifrån politikens villkor? Något som fick mig att fundera i dessa banor var Sjöbloms slutsats att idrottsrörelsen klarade sig förhållandevis väl under 1990-talet. Detta förklarar han sedan med att idrottspolitiken var en seg struktur och att idrottsrörelsen hade många anhängare bland politikerna. Ett annat sätt att se på det är att analysera idrotten ur ett symbolpolitiskt perspektiv. Min empiri är hämtad från två exempel, vilket givetvis är alldeles för lite, men visar att det hade varit möjligt att nå ny kunskap med hjälp av intervjuer. För den patriarkaliske kommunstyrelseordföranden Karl-Erik Wernersson i Norrköping under 1970-talet var det betydelsefullt att gå på IFK Norrköpings hemmamatcher. Han gjorde det främst för att synas. På så sätt visade han sig både vara folklig och som en patriarkalisk ledare. Den gode patriarken stödde idrotten och kunde på så sätt ge en gåva till norrköpingsborna. När de patriarkaliska kommunalpamparna försvann under 1980- och 1990-talen förändrade den framgångsrika elitidrotten karaktär sett ur ett politiskt perspektiv. I samband med kommersialiseringen blev idrottsarenan, där elitidrott på högsta nivå bedrevs, i stället en alltmer betydelsefull mötesarena för politiker och företrädare för näringslivet. För det tidigare kommunalrådet i Linköping Sven Lindgren kunde Linköpings HCs hemmamatcher vara ett användbart sätt att skapa och vidmakthålla nätverk.

Detta perspektiv på idrotten som resurs för politiskt handlande gör det lättare att förstå varför kommunpolitiker har fortsatt att satsa på de stora framgångsrika arenaidrotterna även när kommuninvånarnas inställning varit den motsatta. Idrotten får ett egenvärde för ledande politiker, som i idrottspolitiken kan företräda sina egna intressen snarare än medborgarnas.

Den syntetiserande kommunstudien, där den kommunala idrottspolitiken undersöks nationellt, är också problematisk. Inom kommunforskningen finns det två huvudperspektiv för hur forskningen ser på relationen mellan stat och kommun. Decentraliseringsperspektivet hävdar att kommunerna hade stora möjligheter att agera självständigt i många frågor – särskilt i sådana frågor som inte uttryckligen reglerades av staten. Centraliseringsperspektivet betonar det statliga primatet, och kommunernas viktigaste uppgift från och med mellankrigstiden var, enligt detta perspektiv, att implementera den statliga välfärdspolitiken. Sakfrågan är komplicerad och mångfacetterad. Men, i praktiken tar Sjöblom ställning för centraliseringsperspektivet. Resultaten framhäver enhetligheten. Det centrala argumentet för detta är att relationen mellan stat och kommun inte spelade någon roll. I stället kan man framhålla RFs policyskapande roll. Därför var det, enligt Sjöblom, snarare idrottsrörelsens uniformitet än den statliga politiken – förutom på ett mycket allmänt plan, som låg till grund för att kommunerna till stor del agerade i flock.

Det är möjligt att Sjöblom har rätt. Metodanvändningen bidrar dock till enhetligheten. För det första ser Sjöblom den kommunala idrottspolitiken utifrån ett diskursperspektiv, där diskursen ses som en sorts gemensam nämnare. För det andra problematiserar han inte relationen mellan stat och kommun. Han sätter vid flera tillfällen likhetstecken mellan stat och kommun. Metodvalen försvårar möjligheterna att ta ställning till resultaten av studierna av den syntetiserade kommunala idrottspolitiken.

Trots bristerna kommer Sjöbloms avhandling att stå sig som empiriskt verk. Den fördjupar kunskaperna om hur den kommunala idrottspolitiken fungerade under 1900-talet. Framför allt ger den empiriska resultat om hur den idrottspolitiska styrningen såg ut och hanterades. Avhandlingen ger även omfattande empiriska kunskaper om hur den svenska idrottsmodellen förändrades. Fast det behövs vidare problematiserande forskning om den svenska idrottsmodellen.