Idrott åt alla
eller
fysisk aktivitet enligt Lukasevangeliet


Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet




I slutet av varje sommar de senaste åren har vi kunnat ta del av ”skrämmande” reportage i medier. Larmrapporter om allt fler övervikiga barn vars allmänkondition och muskelstyrka blir allt sämre för varje år duggar tätt, och i tidningar kan vi läsa rubriker som ”Fetare, svagare, sämre…”. Samma utveckling har påvisats bland de unga män som mönstrar. Allt fler av dem har allt tyngre kroppar att leva med utan att de tillägnar sig några fysiska fördelar därav. Allt fler sägs vara överviktiga, med sjunkande kondition och försvagad muskulatur för varje ny generation. Det är ingen överdrift att hävda att det råder krisstämning bland förespråkare för fysiska aktiviteter.

I USA stäms snabbmatskedjor av överviktiga tonåringar och i Sverige har Danisco Sugars kommersiella direktör Mats Andersson känt sig föranledd att gå ut och försvara sitt företag mot förslag att det, som ansvarigt för den ökade övervikten, borde betala en del av sin vinst till sjukvården. Enligt Andersson har varken socker- eller fettkonsumtionen ökat under de senaste 70 åren. Det som skett är att människor sitter allt mer stilla. Svenskarna rör sig för lite, det är därför de blivit fetare.

För varje år sägs den svenska befolkningens, och framför allt det uppväxande släktets, fysiska förmåga försämras radikalt. Ganska ofta får man uppfattningen att det är något som ”drabbat” oss de senaste åren. När vi tar ett historiskt perspektiv på detta fenomen finner vi emellertid att så inte är fallet. Även om vi bortser från den ”eviga” oron för att det uppväxande släktet inte längre rör på sig på ett spontant sätt eller klarar av att leka, finner vi att en oro för befolkningens minskade rörlighet och en ökande vikt länge luftats av människor oroade för att den svenska befolkningens fysik riskerat att degenerera.

Man kan påstå att andra världskriget utgör en vattendelare när det gäller synen på vilka hälsorisker det svenska folket stod inför. Efter andra världskriget gick Sverige in i en ny, ”modern” era. Många av de gamla hälsoriskerna var på väg att försvinna eller var redan utrotade. Då de gamla hälsoriskerna utrotades tillkom nya, hälsorisker som i stor utsträckning orsakades av samhällsutvecklingen. Det ökade välståndet orsakade en förändring av levnadsvanorna, en förändring som manifesterades i ett förändrat kostintag och en minskad rörlighet hos befolkningen. Övervikt och därmed förbundna faror har under hela efterkrigstiden uppmärksammats som ett hot mot en allt större del av befolkningen. Samhällets mekanisering och automatisering har inneburit att människan inte längre använder sin kropp på samma sätt som tidigare. Vilken roll skulle kroppen spela då dess muskler inte längre behövdes i produktionen och människan inte längre behövde använda sin kropp för att förflytta sig? Lösningen på dessa problem är i hög grad just fysisk aktivitet. För att kunna leva ”lycklig” med bibehållen hälsa i det nya samhället som inte ställer några högre krav på människans fysiska förmåga krävs paradoxalt nog ökad fysisk aktivitet.

Hur har den svenska idrottsrörelsens reagerat och agerat på denna utveckling? Först kan vi slå fast att man knappast agerade alls före andra världskriget. Enligt Riksidrottsförbundets (RF) dåvarande vd, Einar Råberg, hade man inom RF tidigare föreställt sig att motionsidrotten skulle komma som en logisk följd av tävlingsidrotten. Man hade därför inte ansetts sig behöva lägga några särskilda resurser på motionsidrotten. Denna uppfattning visade sig vara felaktig, och efter andra världskrigetoch efter bildandet av ett i viss mån konkurrerande nationellt idrottsförbund med särskild inriktning mot motionsidrotten, Svenska korporationsidrottsförbundet, insåg RF-ledningen att man måste skjuta till resurser för att utveckla motionsidrotten.

Trots talet om att det skulle satsas på motionsidrott initierades den första större satsningen på motionsidrott från RF:s sida först ett par år in på 1950-talet. Den kom efter det att Korpen 1953 klargjort att förbundet inte önskade gå in i RF, som målsmän för motionsidrotten. RF-ledningen beslöt då att den egna organisationen måste ägna motionsidrotten större uppmärksamhet. En kampanj med målsättning att få så många människor som möjligt att bedriva konditionsbefrämjande motionsidrott drogs igång.

Att försöka få så många som möjligt att bedriva fysisk aktiviteter var i och för sig ingen ny tanke för RF:s ledande män. Det var bara det att tidigare hade gruppen ”så många som möjligt” utgjorts nästan uteslutande av unga män med fysiska och psykiska förutsättningar att bedriva tävlingsidrott. Korpens klargörande, att man tänkte bedriva motionsidrotten riktad mot en större del av befolkningen i egen regi under överskådlig framtid, tvingade RF att ta nya tag om man ville ha täckning för sin strävan att vara den samlade svenska idrottsrörelsens huvudorganisation. I annat fall skulle anklagelserna mot förbundet och dess organisationer för att endast intressera sig för elitidrott och tävlingsverksamhet få förnyad kraft.

Den diskussion som fördes i RF:s överstyrelse i november 1953 visade tydligt vad som stod på spel. När man utåt skulle motivera sin nya satsning ändrades efter diskussion meningen: ”Då Korpen förklarat sig icke ännu önska inträda i RF, måste tillsvidare erforderlig uppmärksamhet ägnas åt motionsidrotten inom RF.” till: ”Åtgärder ha vidtagits för en effektivisering av motionsidrotten inom Riksidrottsförbundet.” Att Korpens beslut att fortsätta i egen regi var betydelsefullt framstår som uppenbart. Från ledande håll inom RF var man emellertid ovillig att visa det alltför tydligt utåt.

RF med vd Torsten Wiklund i spetsen hade storslagna planer för den kommande motionsidrottssatsningen. Satsningen fick namnet MIKA: Motion, Inspiration, Kondition, Avkoppling. Med MIKA-kampanjen spände RF bågen väldigt högt. Syftet med kampanjen sades vara att blåsa liv i allmänhetens intresse för deltagande i konditionsbefrämjande idrotts- och friluftsliv, att få tillbaka beredskapsårens anda och intresse för att hålla sig i form. Man ville återskapa en mytisk guldålder, låt vara att den bara låg ett decennium tillbaka. Uttrycket MIKA sågs som ett nytt ord som skulle vara lätt att använda och i framtiden komma att ingå i det svenska språket som ett självklart ord. Den språkliga innovationen gjordes för att de gängse begreppen motionsidrott, rekreationsidrott, friluftsliv m fl ansågs som långa och tråkiga ord. Wiklunds väg fram till att välja ordet MIKA var mycket entusiastisk, nästan rörande:

’Motionsidrott’, ’rekreationsidrott’, ’friluftsliv’ o.s.v. är långa och tråkiga ord. Det finns tyvärr icke i svenska språket eller såsom låneord något kort, bra ord, som betyder ’att röra på sig’, ’att hålla sig i form’, ’att motionera för att må väl’. Finns inte detta ord måste man skapa och lansera ett nytt svenskt ord, som betyder just det angivna, och som snabbt slås in i medvetandet. Detta ord bör vara 1) en benämning på verksamheten (idrotten), 2) ett verb, 3) en benämning på dem som utövar verksamheten (maskulinum, femininum och pluralis), 4) ett prefix till idrottsord såsom -orientering, -gymnastik, -brottning, -tävling, -utflykt, 5) ett namn på en ’symbol’ för verksamheten ’-märke’.
Ordet får inte finnas i annan betydelse. Det får inte inbjuda till förvanskningar.
Har man på kort tid fått in i folks medvetande sådana ord som ’lifta’, ’fika’, ’shoppa’, ’campa’ och t.o.m. ’korpa’ och ’mjuka’, bör det inte erbjuda några svårigheter att få ett nytt ord att slå igenom.
Ett flertal ord har konstruerats med utgångspunkt från ’motionsidrott’, ’rekreationsidrott’ o.s.v.

Efter diverse spekulationer föreslås sedan ordet MIKA.

Mika betyder Motion, Inspiration, Kondition, Avkoppling.
Mika är ett uppkok på MIK
Mika är ett verb. Var mikar du på söndag? ’Tänker Ni vara hemma i morgon?’ – ‘Nej, vi skall ut och mika.’ Han, hon eller de som mikar är ’mikare’. ’Vi träffade ett gäng mikare i skogen’. ’Förr var han ospänstig, men nu är han mikare.’
Mika kan bra användas som prefix – Mikaorientering, Mikagymnastik, Mikabrottning, Mikapropaganda.
Hela rörelsen är Mikarörelsen.
Mika betyder nu ingenting.
Mika är ledigt som varubenämning, men för säkerhets skull vikt för RF.”

Under 1954 innehöll Svensk Idrott 39 artiklar om motionsidrott och MIKA. En speciell MIKA-figur utformas och används som kännetecken. Från hösten 1954 innehöll tidningen även en ny sektion, MIKA-nytt.

Vilka idrottsgrenar som passade för den nya kampanjen analyserades tämligen noggrant. Idrottsgrenarna delades in i tre kategorier: (1) idrottsgrenar som direkt passade för främjandeorganisationernas verksamhet, (2) idrottsgrenar som kunde användas som komplementidrotter till de mera friluftsbetonade samt (3) idrottsgrenar som även i fortsättningen borde bedrivas av specialidrottsförbunden. Till de olika kategorierna fördes:

  1. cykel; cykelturer och cykelorientering
    friidrott; prov för Riksidrottsförbundets idrottsmärken
    gång; promenader, promenadrally och märkesprov
    kanot; långfärder och utflykter
    orientering; promenad- och linjeorienteringar och märkesprov
    skidor; utfärder, märkesprov och orientering
    skridsko; långfärder
  2. badminton, bordtennis, bågskytte, tennis, tyngdlyftning och varpa
  3. bandy, basketboll, brottning, fotboll, fäktning, gymnastik, handboll och konståkning

Stödet för MIKA från organisationer utanför RF var dock obefintligt, hållningen från dessa organisationer var snarare fientligt. Enligt RF-ledningen berodde det på att dessa organisationer missuppfattat RF:s syfte med MIKA-projektet.

Vid slutet av 1954 dog emellertid entusiasmen för MIKA-projektet lika plötsligt som den uppstått och man började söka samarbete med Korpen när det gällde motionsidrott. Vid överstyrelsens vårsammanträde 1955 konstaterades med glädje, att Korpen och Skidfrämjandet accepterat att ingå i en ny motionsidrottskommitté. Denna utveckling sågs som ett steg på vägen mot det eniga samarbete rörande idrott och friluftsliv i begreppets vidaste mening som RF sa sig eftersträva. MIKA-sektionen försvann också ur Svensk Idrott. Trots de storslagna idéerna som framfördes under planeringsarbetet och de relativt stora ekonomiska resurser som satsades på kampanjen blev MIKA till sist inte ens en tumme. Utanför RF stående organisationer visade inte upp någon som helst vilja att delta i MIKA-verksamheten och även inom RF delades det ut en hel del besk kritik mot projektet.

Varför misslyckades då MIKA-kampanjen och varför övergavs den så snabbt och utan diskussion? Satsningens var helt och fullt ett projekt från ovan och initiativet hade inte förankrats ute i Idrottssverige där aktiviteterna skulle bedrivas. Uppfattningar som tidigare framförts från framför allt distriktsförbunden om hur satsningar på motionsidrott borde utformas, att man borde bygga nerifrån och upp och inte uppifrån och ner, tycks inte ha vunnit anklang hos RF-ledningen. Samtidigt som kampanjen misslyckades med att locka människor till ökad fysisk aktivitet förbättrades förhållandet till de andra organisationerna som bedrev motionsidrott.

Hur kom det sig att relationerna plötsligt förbättrades? Det kan givetvis bero på en mängd faktorer. Eftersom de förbättrade relationerna sammanföll med tillsättandet av en statlig idrottsutredning är det inte otroligt att svaret står att finna där. Utredningens uppdrag var att utreda formerna för det ekonomiska stödet till idrotten och friluftslivet. Det är troligt att man från RF:s sida ville visa att idrottsrörelsen kunde klara sina inbördes relationer utan statlig inblandning. Det var ju RF som verkade i myndighets ställe som högsta organ rörande allt som hade med idrott att göra i Sverige. I ett läge där man inte kunde samarbeta med övriga organisationer skulle denna privilegierade position lätt kunna ifrågasättas. Trots att Korpen och Skidfrämjandet inte var tillfreds med RF:s position som högsta myndighet är det inte omöjligt att de inför statsmakten ville framstå som ansvarsfulla organisationer som kunde samarbeta med RF på lika villkor och därför i en framtida nyordning var betjänta av att hamna i samma relation till staten som RF. Ett resultat av tillsättandet av idrottsutredningen (det enda?) blev att RF avvecklade sin offensiv på motionsområdet och sökte ett närmare samarbete med de övriga organisationerna för att visa statsmakten att det rådande systemet fungerade och inte behövde förändras. Korpen och Skidfrämjandet å andra siden gick in i en gemensam motionsidrottskommitté med RF för att visa att de var ansvarsfulla aktörer som förtjänade att få samma ställning i förhållande till staten som RF. Olika målsättningar för organisationerna innebar alltså att man kom att agera genom att starta en gemensam kommitté.

Kan vi då dra några lärdomar av den kampanj för en ökad fysisk aktivitet som RF sjösatte för 50 år sedan? En cynisk person skulle kunna påstå att om man bland de fysiska aktiviteternas förespråkare har varit medvetna om och sysselsatt sig med problemet i över 50 år, och läget om något blivit avsevärt sämre, så är det kanske inte bland dem man idag ska söka idéer om hur situationen ska förbättras. Jag vill emellertid inte påstå att den svenska idrottsrörelsen, idrottslärare och idrottshögskolor med flera inte har en uppgift att fylla. Jag är dock tveksam till om de bör ta på sig fler uppgifter. Trots alla goda försök från vad man skulle kunna kalla de fysiska aktiviteternas etablissemang antyder historien – MIKA har inte varit det enda storslagna projekt för ökad fysisk aktivitet från idrottsrörelsens sida som försvunnit från ytan i stort sett samma ögonblick som det sjösatts – att om vi vill främja fysisk aktivitet bland en så stor del av den svenska befolkningen som möjligt ska vi inte leva efter Lukasevangeliets ord om att var och en som har, han skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Detta blir än tydligare om vi betänker hur evangeliet fortsätter: ”Men mina fiender, de som inte ville ha mig till kung, för hit dem och hugg ner dem i min åsyn.” Alternativ och mångfald med en mängd organisationer och huvudmän har nog större chans att locka fler av dem som verkligen behöver utöva fysiska aktiviteter. För varje storslaget ”misslyckande” från idrottsrörelsens sida finns exempel på lyckade initiativ för ökad fysisk aktivitet bland den svenska befolkningen som inte har haft de redan etablerade inom idrotten att tacka för sitt avlande.




Klicka här om du vill kommentera artikeln, eller läsa andras kommentarer.
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil.