Några pärlor för idrottspedagogiskt intresserade forskare

Tags: ,

Print Friendly

Claes Annerstedt
Institutionen för kost- och idrottsvetenskap, Göteborgs universitet


Ken Hardman & Ken Green (red) Contemporary Issues in Physical Education: International Perspectives 285 sidor, hft. Maidenhead, Berks.: Meyer & Meyer Sport  ISBN 978-1-84126-312-0

Ken Hardman & Ken Green (red)
Contemporary Issues in Physical Education: International Perspectives
285 sidor, hft.
Maidenhead, Berks.: Meyer & Meyer Sport
ISBN 978-1-84126-312-0

It consists of a collection of chapters prepared by European-based established experts and emerging scholars, who have made, or are now making, significant contributions to the present and future physical education debate.

Så presenterar redaktörerna Ken Hardman och Ken Green boken Contemporary issues in physical education. Denna 287 sidor långa antologi utgavs i slutet av 2011 på förlaget Meyer & Meyer Sports. Boken är en uppföljning av klassikern Physical Education. A reader, som använts inom många lärarutbildningar runt om i världen som en introduktionstext till kunskapsområdet och där målet varit att ge en översikt över såväl forskningsfältet som aktuella debattämnen. Redaktörerna menar att denna nya bok också fyller ett sådant introducerande syfte. Via 15 kapitel som behandlar samtida teman, och som har relevans för en internationell publik, menar förlaget att boken utgör grund för komparativa och interkulturella reflektioner inom ramen för olika akademiska grundutbildningar där idrott och hälsa står i fokus. Om denna önskan uppfylls eller ej återkommer jag till.

Innehållet i boken skiftar kraftigt från kapitel till kapitel och behandlar frågeställningar med pedagogisk, didaktisk och sociologisk relevans. Den kan betraktas som en samling multidisciplinära introduktionstexter kring aktuella ämnen som belyses utifrån aktuell forskning och pågående debatt. Boken har ett europeiskt fokus, med tydlig tonvikt på brittiska frågeställningar, som lyser igenom i de flesta kapitlen. Dock finns här också kapitelförfattare från Tyskland, Polen, Belgien, Portugal, Slovenien och Skandinavien.

Från de inledande kapitlen, som behandlar empiriskt baserade studier kring ämnets utformning och förutsättningar, förflyttar sig boken mot olika aktuella teman som hälsoperspektiv i ämnet, multikulturella aspekter, läroplansutveckling, lärarutbildning, professionell kompetens, karriärutveckling och inte minst didaktiska frågeställningar kopplade till undervisning i idrott och hälsa. Låt mig här presentera några smakprov ur de olika kapitlen.

Ken Hardman är mest känd för sina omfattande komparativa studier där ämnessituationen beskrivs, ämnets förutsättningar diskuteras och jämförelser mellan kontinenter och länder görs. Detta har han presenterat i några s k World Wide Surveys och i bokens första kapitel ger han återigen en sådan översikt. Denna översikt visar att situationen inte förändrats nämnvärt sedan 1999, utan det är fortfarande stora skillnader mellan löften och realitet och mellan förutsättningarna för ämnet i olika delar av världen. Bäst tycks förutsättningarna fortfarande vara i norra och västra Europa och det gäller såväl de materiella villkoren som den statusmässiga argumentationen för ämnet. Kapitlet ger en bra sammanfattande översikt av vad Hardman kommit fram till under sina omfattande men relativt ytligt utformade forskningsprojekt, och kapitlet är intressant men tillför i sak inte särskilt mycket nytt.

Nytt för undertecknad var emellertid kapitlet av tyskarna Brettschneider & Brandl-Bredenbeck, där de redovisar resultaten från sin stora nationella s k SPRINT-studie. Studien omfattar 8863 grundskoleelever, 1158 idrottslärare, 191 rektorer och 4352 föräldrar och påminner delvis om våra svenska nationella studier (SIH-projektet och NU03). Sprint-studien ger emellertid en annorlunda bild av ämnet än vad exempelvis Londos svenska doktorsavhandling ger. I den tyska studien framstår ämnet i en betydligt positivare dager. Idrottslärarna får över lag enormt positiva omdömen och betraktas som oerhört kompetenta inte bara inom sitt ämnesområde, utan också genom den känslomässiga närhet eleverna upplever inom idrottsundervisningen och genom lärarnas förhållningssätt, också i jämförelse med andra ämnen och med andra lärare. Det är heller inte en alls lika tydligt idrottsrelaterad bild av ämnet som framträder i den tyska studien i jämförelse med Londos svenska studie. Idrotten finns där förstås, men tyskarnas bild av ämnet innehåller mer av specialkunskaper inom hälsa, rörelse och fysisk aktivitet än den forskningsbild av ämnet som finns i Sverige.

De båda författarna har i kapitlet också gett en beskrivning av hur deras forskningsresultat mottagits. Resultaten ifrågasattes och tillbakavisades först helt med hänvisning till metodbrister, men accepterades efter hand och har nu fått stora politiska konsekvenser för det fortsatta läroplansarbetet. I Tyskland har man särskilt uppmärksammat att det inte är läroplanen med sina mål och sitt innehåll som är styrande, utan snarare idrottslärarnas habitus och idrottsliga socialisation, men detta visste vi förstås förut och inte minst från flera svenska studier.

Bland andra kapitel i boken som är värda att uppmärksamma kan nämnas en utmärkt översikt över konceptet ”Teaching Games for Understanding” av Ruan Jones och Ed Cope och en sammanfattande beskrivning av det Europeiska AEHESIS-projektet om en större harmonisering av idrottslärarutbildningar i Europa av Ken Hardman. Vidare finns ett intressant didaktiskt kapitel av polacken Bronikowski.

Han förespråkar mera av induktiva metoder, där eleverna är aktiva och kunskapssökande och där de ges större möjligheter att själva forma undervisningen.

Jones och Cope redogör dels för den historiska utvecklingen av TGfU från dess första trevande start på 1970-talet och fram tills idag och dels för konceptets bärande principer. Dessa principer bygger på en sexstegsmodell för hur man utvecklar spelförståelse och teknik inom bollspel. Denna begreppsliga lärandemodell har haft förvånansvärt svårt att slå igenom i Skandinavien trots att modellen appellerar till – och bygger på – social-konstruktivistiska lärandeteorier som länge varit ”mainstream” inom pedagogik och generella teorier om lärande. Icke att förvånas över är författarnas slutsats i kapitlet att om idrott och hälsa skall kunna möta individernas behov av fysisk, kognitiv och affektiv art inom bollspelsundervisning, så måste man gå bort från olika former av visa-pröva-instruera-öva-koncept och anamma mer av TGfU-varianter.

2003 tog ett idrottsligt nätverk inom ERASMUS initiativ till ett projekt – kallat AEHESIS (Align a European Higher Education Structure in Sport Science) – som hade som övergripande mål att försöka harmonisera högre utbildning inom physical education i Europa. ”The term Tuning reflects the idea that HEIs should not seek uniformity in degree programmes or prescriptive or definitive European curricula but rather look for points of reference, convergence and common understanding”, skriver man i inledningen. I ljuset av anställningsbarhet och en europeisk gemensam arbetsmarknad, menar man att det är viktigt att försöka fastställa vissa gemensamma synsätt och principer för den högre utbildningen, så att kvalitet kan garanteras och kompetenta lärare i ämnet kan utbildas.

En kompetent lärare beskriver man i generella termer som en lärare som kännetecknas av

a. mastery of generic competences including subject knowledge, teaching organization, team-work, critical abilities, adaptability to existing and new situations and ability to apply knowledge to practice, and b. by mastery of specific competences at the macro, meso, micro levels in four areas, mainly regarding subject knowledge and pedagogical/didactical tools to adapt the subject-matter content to pupils and their developmental needs: academic/intellectual; professional; personal practical activity performance; and transferable skills.

Med detta som utgångspunkt går man vidare och anger lärandemål inom de olika områdena som man menar skall ingå i en idrottslärarutbildning och därefter presenteras – steg för steg – vad detta innebär för en tänkt utbildningsplan och för kursplaner. Ungefärlig omfattning i ECTS för de olika ingående kunskapsområdena anges också, men hela tiden poängteras kulturella skillnader och principiella resonemang snarare än recept och detaljer. Alla som jobbar med utvecklings- och kvalitetsfrågor inom idrottslärarutbildning har stor glädje av kapitlet.

I ett relativt praktiskt utformat kapitel, där författaren ger flera exempel på vad han menar då han beskriver sitt teoretiska resonemang, stakar Michal Bronikowski ut en väg som han menar är mera progressiv och modern och därmed är den väg som ämnet bör ta framöver. Han förespråkar mera av induktiva metoder, där eleverna är aktiva och kunskapssökande och där de ges större möjligheter att själva forma undervisningen. Då kommer undervisningen att bättre kunna möta elevernas krav på rörelseglädje och inre motivation, hävdar författaren. Som ett s k Best Practice exempel redogör han avslutningsvis i kapitlet för ett europeiskt forskningsprojekt som kallas Health(a)ware – an experienced-based learning and teaching approach for physical and health education.

Fyra skandinaver medverkar i antologin. Det är Göran Patriksson och Konstantin Kougioumtzis som med utgångspunkt i den senares avhandlingsempiri diskuterar ramfaktorers påverkan på idrottsundervisningen med utgångspunkt i Bernsteins teori om koder och konstitutionella ramar. Här jämförs idrottslärare i Grekland och Sverige.

I ett annat kapitel av danskarna Karsten Froberg och Lars Bo Andersen står biomedicinska perspektiv i fokus och det är fysisk aktivitet, stillasittande och risk som utgör tema. Detta är idéer som känns igen sedan lång tid och där argumentationen tycks vara att bara man tillhandahåller ökat fysisk aktivitet, faktaunderlag och beteendepåverkan så blir allt frid och fröjd. De avslutar kapitlet med att konstatera:

An important setting for this is the school, where through PE lessons, activities in breaks, active communication to the school as well as in after-school sports, there is the opportunity to reach all children as well as children at risk through specific activity programmes.

De flesta antologier innehåller såväl bra som mindre bra kapitel och så är också fallet med Contemporary issues in physical education. Här finns några utmärkta och tänkvärda kapitel som stimulerar till reflektion och eftertanke och som kan komma att fylla en funktion inom idrottslärarutbildningar. Här finns också kapitel som har ett vällovligt syfte och med ett aktuellt tema, men som inte når fram och inte provocerar till eftertanke. Och så finns här ett par kapitel som mera verkar ha inkluderats för sakens skull (t ex Vuuren-Cassars kapitel om ”Assessment and qualifications”), men som inte sätter några spår alls och hellre kunde utelämnats.

Helhetsintrycket blir tyvärr inte det allra bästa, utan en del av bokens teman behandlas bättre via vetenskapliga artiklar. Men, som sagt, några pärlor finns. Det är emellertid ytterst tveksamt om förlagets önskan om en bok som utgör grund för komparativa och interkulturella reflektioner kring idrott och hälsa verkligen uppfylls.

Copyright © Claes Annerstedt 2013

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message