Halvdokumentärt om stockholmska fotbollshuliganer

Tags:

Print Friendly

Torbjörn Andersson

Patrik Asplunds halvt fiktiva bok Stockholm United Fotbollsklubb äger sitt givna intresse då den utgör det första svenska försöket att skriva en huliganroman av brittiskt snitt. I Storbritannien har en till synes ändlös ström av huliganer de senaste 15 åren kommit ut med olika slags självbiografier eller romaner, som alla skänker den nyfikne inblick i den våldsförhärligande livsstilen. Helt klart finns också en internationell marknad för sådana produkter. Om man tittar på sporthyllorna i en svensk bokhandel eller pocketshop finns vanligtvis inte mycket seriös litteratur att tala om, men däremot hittar man förvånansvärt ofta någon brittisk huliganbok.

Till att börja med kan fastslås att vi i detta sammanhang kan lämna Asplunds eventuella skönlitterära talanger åt sidan. Vad som görStockholms United Fotbollsklubb intressant är i första hand det mer faktarelaterade innehållet, eftersom vi har med en trovärdig författare att göra. Asplund är en reformerad nazist och huligan, som kommit att göra en viss karriär inom Djurgårdens IF, då han numera ansvarar för souvenirförsäljningen. Redan här kan för övrigt en viss skillnad mellan svensk och brittisk huligankultur noteras. I Sverige har en del av huliganbekämpningen bestått i att belöna reformerade och organisatoriskt dugliga huliganer med ansvarsfulla publikrelaterade uppgifter inom stockholmsklubbarnas organisationer.

Att Asplund hör till denna exklusiva skara framgår också i boken. Våldet är inte riktigt lika centralt som i brittiska huliganböcker. På svenskt manér tar han klart avstånd från våldet, men samtidigt ges ändå en insyn i firmavärldens våldsaktivitet. Boken kan väl på så vis sägas tillfredsställa alla läger. I handlingens centrum står nämligen ett gäng fanatiska och rätt sjövilda fotbollsfans, som visserligen hämtat sin inspiration ur engelskt supporterliv, men som inte är några huliganer i egentlig mening. Omständigheternas spel gör att gänget ändå hamnar i firmahuliganernas blickpunkt och bokens slutpunkt och klimax utgör den uppgörelse, där kompisgänget i samverkan med polisen ställs mot huvudstadens värsta firma – och i denna drabbning segrar givetvis de goda krafterna.

Intressant är att Asplund valt att konstruera två nya stockholmsklubbar, Stockholm United och Stockholm City. Kompisgänget är Unitedfolk och att döma av deras bostadsadresser och ställen de går ut på – ja, kanske också av deras dryckesglädje – liknar fansen mest Hammarbys, medan City, vars firma är ökänd, möjligtvis kan ses som ett hopkok av AIK och Djurgården. Bägge lagen har dock Råsunda som hemmaplan, varför liknelsen på intet vis är helt passande.

Hur som helst är det på det viset att Asplund i berättelsen har fört samman fiktion, egna erfarenheter och intervjuer med fans från AIK, Djurgården och Hammarby. Att han trots detta väljer att skriva om de påhittade United och City kan måhända bero på att han inte vill riskera att liera sig med någon klubb och inte heller peka ut – och därmed upphöja – någon firma som värre än någon annan. Detta är kanske klokt gjort, men ur läsarsynpunkt lite trist.

Nu blir historien mer allmän och den säger därmed ingenting om eventuella likheter och skillnader mellan supporter- och huliganlivet inom AIK, Djurgården och Hammarby. I stället blir det en sorts klumpskildring av det stockholmska läktarlivet, där fylleriet, grabbigheten, humorn och ett mått av landsortsförakt (exemplifierat av en resa till Trelleborg) är några ingredienser som kan sägas känneteckna huvudstadens supporterkultur. På många vis påminner det hela om engelskt supporterliv, med den kanske främsta skillnaden att sexismen inte alls är lika utbredd. I stället framstår den svenska kvinnan som en civilisatorisk kraft med förmåga att få styr på och rentav splittra grabbgänget. Temat känns i viss mån igen från filmerna om MFF:s Blådårar. Det finns med andra ord ett gnagande tvivel på supporterlivets inre kvalitéer bland svenska fans och detta är något som man mer sällan stöter på i motsvarande brittiska skildringar (förutom då Nick Hornbys Fever Pitch). En tolkning av Asplunds bok skulle därför kunna sägas vara att vi i Sverige inte kommer att få en huliganism av brittiskt snitt, eftersom jämställdheten nått längre i Sverige.
Köp boken från Akademibokhandeln.se.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message