Åtvidaberg i våra hjärtan

Print Friendly
Torbjörn Andersson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola

 



Mats Samuelsson
Hjältarna: Historien om
Åtvidabergs FF

314 sidor, inb, ill.
Västerås: Sportförlaget 2004


I dagarna står den gamla klassiska fotbollsföreningen Åtvidabergs FF mer i fokus än vad man gjort på kanske 30 år. Man har nått Svenska Cupfinalen, där man, intrikat nog, ställs mot Djurgårdens IF, den förening till vilken man fungerar som en sorts farmarklubb sedan några år tillbaka. Långt mer dramatiskt än detta är dock att Tommy Jacobson, den riskkapitalist i Djurgården, som initierade samarbetsavtalet mellan klubbarna, helt krasst sagt att Åtvidabergs FF måste flytta sin elitverksamhet till Linköping, 3-4 mil bort, för att överhuvudtaget ha någon chans att nå allsvenskan. I Linköping skulle nämligen ett helt annat sponsor- och publikunderlag finnas. Givetvis har detta förslag väckt ett ramaskri bland klubbens supportrar och ÅFF-sympatisörer i allmänhet. En sådan brutal kommersialism förknippas med amerikansk sport och inte med den traditionstyngda svenska idrotten, där inte minst brukslag av Åtvidabergs typ gärna ses som representant för en närmast fulländad svenskhet.

Passande nog kom nyligen ut en bok, Mats Samuelssons Hjältarna, som kunnigt och underhållande skriver om Åtvidabergs FF:s historia och där tyngdpunkten självfallet ligger på de allsvenska guldåren 1972 och 1973. ÅFF är faktiskt den enda bruksklubb som vunnit allsvenskan, och framgångarna ledde till legendariska europeiska cupmatcher på lilla Kopparvallen mot klubbgiganter som Chelsea FC – vilka slogs ut – och Bayern München – mot vilka man föll mycket knappt. Det handlar alltså om en tid – såhär i efterhand framstår det som folkhemmets allra sista självande minuter – när David ännu kunde besegra Goliat. I en ännu inte alltför kommersiell fotbollsvärld kunde ÅFF via Facits företagsstöd konkurrera på högsta nivå. Med Facits fall föll också ÅFF från den absoluta svenska toppfotbollen fast med någon tids fördröjning.

Den linköpingsfödde Mats Samuelsson är, liksom Tommy Jacobson och jag själv för övrigt, uppfödd med ÅFF:s framgångar runt husknuten. Därigenom kan han extra ledigt ta oss med på klubbens svindlande historia inte bara med hjälp av intervjuer med dåtidens storstjärnor – Roger Magnusson, Ralf Edström, Roland Sandberg, Benno Magnusson med flera – utan även via vetenskapliga studier om Facits historia. På så vis blandas mer underhållande anekdoter – till exempel konstateras att ÅFF-spelarna hade norra Europas fetaste polisonger – med tyngre basfakta på ett förtjänstfull sett. I slutändan är det svårt att se att någon svensk klubb har fått en liknande gedigen genomlysning i bokform.

Genomgående målar författaren upp en skön 70-talsstämning runt klubben utan att det samhälleliga perspektivet för den skull åsidosätts. ÅFF stod för en ohämmad offensiv underhållning – något spelsystem att tala om fanns inte – som idag framstår i ett nostalgiskt och retroaktigt skimmer. Ordet kult kan stämplas på hela Åtvids korta glansperiod. Alla spelare bodde i det lilla samhället, umgicks, trivdes och skojade med varandra. Alla jobbade också på Facit med det undantaget att ett par värvade storstjärnor inte hade riktiga jobb. Allt utmynnade i en oslagbar ÅFF-anda kännetecknad av ”Härligt go stämning”.

Om jag har någon smärre invändning mot boken gäller det den emellanåt lite väl påhejande tonen. En effekt av detta blir tendensen till mytologisering, där Mats Samuelsson i mitt tycke överdriver klubbens popularitet en del. Han skriver till exempel om Åtvidaberg som ”Fotbollens Mecka”. Min uppfattning är att Åtvidabergs FF aldrig erhöll den djupgående folkliga förankring som Degerfors IF fick för fotbollens del och Leksands IF för ishockeyns. ÅFF:s publiksiffror var exempelvis sällan anmärkningsvärt höga. Publikrekordet på måttliga 11.049 sattes för övrigt redan 1968 och härrör märkligt nog inte från den verkliga storhetstiden. Symptomatiskt nog är publiken knappt närvarande i Samuelssons hjälteepos.

Jag inbillar mig att kopplingen till Facit – som var ett modernt sinnat och förhållandevis nytt storföretag – i någon mån verkade hämmande för populariteten. Facit verkade på en global marknad med följd att Brasiliens landslag 1966 i PR-syfte kunde bjudas in till orten för träning och matchning. Här fanns redan ett väl utbyggt socialt nätverk då Facits, ÅFF:s och Svenska Fotbollförbundets ledare under lång tid var en och samme person: först Elof Ericsson och sedan Gunnar Ericsson. Detta innebar att ÅFF för samtiden snarast representerade makten, storkapitalet och framtiden och inte – som Degerfors och andra bruksorter – en nostalgisk dåtid när folkhemmet var ännu mera folkhem. ÅFF var en konstruktion uppifrån som ideligen värvade spelare, medan Degerfors uppkom mer ur myllan och förlorade kontinuerligt spelare. Först i efterhand – med Facit blixtsnabba kollaps i övergången från räknemaskiner till dataåldern – förvandlades skeendet runt ÅFF till ren och skär historia och framstod som den brytpunkt där moderniteten plötsligt övergick i postmodernitet.

Hur som helst så tycks Åtvidabergs FF idag än mer representera en ny tid, där risken alltså finns att klubben helt sonika dras upp med sina rötter och omplanteras i ny mark. En sådan högdramatisk utveckling, nästan att likna vid att traditionsrika svenska företag flyttar produktionen utomlands, borde egentligen leda till en högljudd protestvåg på sport- och kultursidor. Att så inte skett tycks än mer stärka bilden av att Åtvidabergs FF aldrig riktigt engagerat folk. Eller så illustrerar det kanske snarare att dagens storstadsfixerade fotbollshype helt enkelt skiter i den så kallade landsorten. En sådan attityd borde definitivt kunna omvandlas om man läser Mats Samuelssons fascinerande bok om det tidiga 70-talets svenska fotbollshjältar.


 


Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message