Klubbfotbollens dilemman

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email
Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola


David Hassan & Sean Hamil
 (red)
Who Owns Football?: The Governance and Management of the Club Game Worldwide
167 sidor, inb.
Abingdon, Oxon: Routledge 2011 (Sport in the Global Society – Contemporary Perspectives)
ISBN 978-0-415-44570-2


Jag måste erkänna att jag har lite svårt för den akademiska specialiteten med antologier, där en rad mer eller mindre disparata texter nödtorftigt förs samman under förevändningen att de har väldigt mycket gemensamt och bildar en sammanhållen helhet. Genren är dessvärre i kraftigt växande i och med att artiklars status upphöjts inom det samhällsvetenskapliga fältet. Egentligen är nog denna slags antologi som genre mer sprungen ur rådande preferenser och stressade arbetsförhållanden på universitet och högskolor än den vetenskapligt intresserade allmänhetens behov; för denna vore det säkert av större vikt att få läsa längre och mognare analyser konsekvent upprätthållna av en och samma röst.

Nåväl, detta hindrar givetvis inte att det finns många både viktiga och bra antologier. En viktig sådan är tveklöstWho Owns Football? (2011) under redaktörskap av britterna David Hassan och Sean Hamil. Här tas den – inte minst för svenska förhållanden– högaktuella frågan upp om hur fotbollen bör styras och regleras. (I vårt fall kretsar ju debatten kring 51-procentsregelns vara eller icke vara.) Perspektivet är internationellt med bidrag från en rad olika länder. Min misstänksamhet väcks emellertid redan av den innehållsförteckning som aviserar att ett par texter inte ens behandlar det vi i Sverige förknippar med fotboll: de rör gaelisk sport och nyzeeländsk rugby. Här kan en väl spretig text anas – ansatsen kallas symptomatiskt nog även för tvärdisciplinär och eklektisk, vilket framstår som en säker akademisk helgardering. Nog tycker man annars att en bok på strax över 150 sidor lätt borde kunna fyllas enkom med riktiga fotbollsexempel.

Är då antologin bra? Jodå, hyfsat bra blir mitt svar: den är både komplex och spretig – alltså ungefär som befarat – men viktig och matnyttig. När en rad olika röster ska gå igenom något så svårtillgängligt som hur sport styrs organisatoriskt och finansiellt i olika länder blir det givetvis aningen svårt att hänga med i alla varianter, inte minst då ett underlättande svenskt jämförelsematerial inte finns tillhands i antologin. Texterna lever väl mycket i sina egna världar och är svåra att föra samman. Någon text behandlar – i ett brett perspektiv – hela styrningen och regleringen av den italienska fotbollen, medan en annan – långt mer smalt – analyserar på vilka sätt publiksiffrorna på matcher i England och Spanien påverkas av TV-sändningar.

Sådana initiativ är emellertid omöjliga att företa i europeisk fotboll sedan EU-domstolen under 90-talets mitt i nyliberal anda slog fast att fotbollen är som vilken annan arbetsmarknad som helst varvid spelarrörligheten ska vara oinskränkt.

Likafullt ges flera intressanta vinklar på sakernas tillstånd i olika länder och den verkliga överraskningen kommer, för min del, från periferin, i en text om hur styrningen av nyzeeländsk Rugby Union fungerat. Olika metoder har där funnits för att skydda inhemska klubbar och landslaget genom att försöka hindra spelarrörligheten, först inom landet sedan även till utlandet. Sporten har historiskt sett liknat den svenska fotbollen då den drevs på folklig men amatöristisk basis utan någon spelarmarknad att tala om. Ett ständigt hot har varit att spelare skulle gå över till proffsspelet i Rugby League. Under 1990-talet har dock även Rugby Union professionaliserats. Det intressanta är att förbundet – och inte klubbarna – då kom att äga spelarnas professionella kontrakt och därmed kontrollerade det även spelarnas rörlighet. De som blev utlandsproffs nekades helt sonika inträde i landslaget. Nästa fas i utvecklingen blev en transnationell liga med klubbar från Nya Zeeland, Australien och Sydafrika kontrollerad av de tre nationella förbunden. De nyzeeländska klubbarna var nystartade och regionalt baserade. En ökad spelarrörlighet blev följden av denna globalisering och rikare klubbar i Europa har utgjort en lockelse för många nyzeeländska rugbyspelare. För svenskt vidkommande är det intressant att notera att här finns en liga som aktivt arbetat för att skydda sina intressen vid hot från att dräneras av utländska krafter. Sådana initiativ är emellertid omöjliga att företa i europeisk fotboll sedan EU-domstolen under 90-talets mitt i nyliberal anda slog fast att fotbollen är som vilken annan arbetsmarknad som helst varvid spelarrörligheten ska vara oinskränkt. Kontrasten är slående mot 1960- och 70-talen då det i olika europeiska länder fanns en massa skilda regelverk och strategier för att skydda spelets lokala, regionala och nationella prägel.Annars ställer redan antologins inledning svenska förhållanden över ända. Där skrivs att fotbollsklubbarna historiskt sett har styrts på ett okomplicerat sätt: de har många gånger helt enkelt ägts av privata intressenter, vilka inte strävade efter att få en ekonomisk vinst av engagemanget. Först framemot 2000-talet väcker nya trender oro, skrivs det i inledningen. Ett vinstintresse har alltmer kommit in i bilden och ägarna verkar numera ofta på ett globalt plan. Att saken för svensk del är komplicerad framgår i UEFA-presidenten Michel Platinis oro för fotbollen i stort, vilken redaktörerna tycks dela, att det under senare år blivit allt viktigare för många klubbägare att tjäna pengar än att vinna troféer. För allsvenskans del kan sägas att en liknande logik länge varit styrande och detta trots att klubbarna är medlemsföreningar: på grund av den ständiga pengabristen har det primära målet snarast varit att hålla ordning på ekonomin – i klartext: sälja spelare på löpande band – och inte att vinna serien.

Boken är på det hela taget svår att applicera på svenska förhållanden. Vår perifera position på fotbollsplanen går lätt igen i den akademiska miljön. Oftast handlar den internationella forskningen om de stora ligorna, medan småhandlarna inte ens finns med på banan. Det skrivs, så att säga, om stora köpcentrum och inte om den lokala kvartersbutiken – den har i dessa sammanhang redan förvandlats till en historisk parentes. Inte desto mindre är de grundläggande premisser som bär antologins analyser högst relevanta och sympatiska:

  1. klubbar och ligor bör ses som en samproduktion så att en tävlingsmässig balans kan upprätthållas
  2. en vettig fördelning av inkomster är viktig för att upprätthålla den sportsliga balansen;
  3. supportrar uppvisar många gånger en extrem lojalitet till sin klubb;
  4. affärsprinciperna inom sporten är ofta annorlunda än i andra industrier;
  5. spelarna är så viktiga för industrin att risken för löneinflation är uppenbar;
  6. en sports gräsrotsverksamhet är viktig för industrins allmänna hälsotillstånd;
  7. sport har en viktig social betydelse, inte minst sett i ett folkhälsoperspektiv;
  8. sport har en stor kulturell betydelse, inte minst för identiteten; och slutligen;
  9. en strängare reglering av fotbollen krävs för att säkra de åtta ovan nämnda kriterierna.

Antologins inledande bidrag visar att oron för att profitintresset alltmer börjat styra klubbarna i varje fall inte kan sägas gälla för Englands del. Premier League-klubbarna har bara en endaste säsong sedan start gått med ekonomisk vinst (före skatt). På lägre nivåer är det än värre ställt. Nästan 50 engelska klubbar gick bankrutt mellan 1992 och 2009. Många tycks aldrig ha behövt betala tillbaka alla sina skatteskulder när klubben ombildats med nya ägare. Ekonomin harvar trots att en vanlig Premier League-match nästan drar in dubbelt så mycket pengar som en kamp i Spanska La Liga och att den näst högsta engelska divisionen nyligen hade ett högre publiksnitt än italienska Serie A. Klubbarna har helt enkelt drivits av mecenater, alltfler utländska sådana, som stått för förlusterna. Ingen annan industri skulle kunna drivas på detta sätt, konstateras det klarsynt. En intressant händelse som tas upp är att det faktiskt var norska affärsmän som stod för den mest dramatiska omlokalisering som någonsin skett av en engelsk klubb, nämligen Londonlaget Wimbledons flytt till en helt annan stad, Milton Keynes. Exemplet belyser att klubbägare från ett folkrörelsepräglat land som Norge kan ha mer vulgära och omstörtande idéer än vad någon penningstinn engelsk, rysk, amerikansk eller arabisk ägare någonsin skulle kunna komma på. En reflektion som kan göras av detta är att ingen liga – framförallt inte i ekonomiskt svagare länder – kan känna sig säker på vad någon ny och nyrik klubbägare kan komma att hitta på.

Vad som här framkommer är dels att den spanska medlemsstyrningen inte riktigt kan jämföras med den svenska, och dels att den till synes fullt sympatiska ägarmodellen i högsta grad bidragit till FC Barcelonas enorma popularitetsökning under senare år.

Hur det står till i Italien belyses i ett annat bidrag. Fotbollsindustrin skulle omsättningsmässigt där höra till landets 20 största industrier. Trots detta går fotbollen, vars klubbar ofta är kontrollerade av rika individer eller familjer, uselt ekonomiskt sett. I korthet är lönerna som betalas ut till spelarna alldeles för höga och sponsorintäkterna för låga, medan beroendet av TV-intäkter är för stort. Vad gäller TV har toppklubbarna tillåtits förhandla individuellt om TV-avtalen varvid allt tyder på att dessa sportsligt än mer kommer att dra ifrån småhandlarna. Inte heller Italien har sluppit ifrån en massa bankrutter. Här har dock regeringen försökt hjälpa klubbarna med olika metoder att frisera sin bokföring. Myndigheterna har varit mer beredvilliga att hjälpa sina krisklubbar än vad man varit i ett land som Sverige. Vissa likheter mellan Italien och Sverige existerar också, framförallt i fråga om gemensamma krissymptom: fallande publiksiffror, huliganism, allt svagare sportsliga resultat, omoderna stadion som inte ägs av klubbarna själva och låg reformiver inom fotbollen. Det italienska exemplet stärker dock den uppfattning som görs gällande att med Champions League har en kronisk ekonomisk obalans uppstått inom europeisk fotboll där vissa klubbar bara blir större och större.En orsak till vissa engelska storklubbars ohämmade växt är att amerikanska ägare har börjat ta över alltfler av dem. En text behandlar innebörden i denna utveckling, inte minst med tanke på den amerikanska synen att sport är en investering som bör rendera vinst. Så mycket nya perspektiv förs nu inte fram här, men det framgår att de amerikanska ägarna har professionaliserat klubbarna, exempelvis deras marknadsföringsstrategier. De har också mötts med misstänksamhet, delvis för att uppfattningen föreligger att de inte känner till och brinner för fotbollen som sport.

Nytt och hyperintressant för min del var däremot att läsa om FC Barcelonas ägarmodell. I debatten om den svenska 51-procentsregelns förträfflighet har ju förts fram att världens bästa – och möjligen numera även världens populäraste fotbollsklubb – är medlemsstyrd. Vad som här framkommer är dels att den spanska medlemsstyrningen inte riktigt kan jämföras med den svenska, och dels att den till synes fullt sympatiska ägarmodellen i högsta grad bidragit till FC Barcelonas enorma popularitetsökning under senare år. Skillnaden i ägarmodell framgår av att varje styrelsemedlem i Barca numera måste kunna lägga in 15 miljoner kronor i klubben (och bara denna summa ger sammantaget en långt högre omsättning än våra största föreningar). Den popularitetsmässiga succén framgår av att 17 procent av Barcelonas 163 000 medlemmar, socios, är utlänningar. År 2002 hade man ”bara” 105 000 socios. Det är inte svårt att tänka sig en framtid där man har, låt oss säga, en miljon medlemmar, varav typ 900 000 är kineser. Inte desto mindre var demokratin och medlemsmodellen hotad under 1900-talets slut. Först med valet av Joan Laporta som klubbpresident år 2003 skedde en verklig renässans. Vid denna tidpunkt låg klubbens omsättning bara på hälften av Manchester Uniteds. Runt 1990 hade ekonomin varit så dålig inom spansk klubbfotboll att klubbarna fick hjälp av staten att bli av med skulder på närmare två miljarder kronor! Det är sannerligen inte lätt för andra ligor att konkurrera med ett sådant upplägg; det är en del av bakgrunden till att världen idag sitter andäktig framför TV:s alla La Liga-matcher. I samma veva tvingade man dock de spanska klubbarna att överge sina medlemsstyrda modeller; endast Barcelona och ytterligare några kulturellt tunga klubbar fick lov att behålla den ägarmodellen. Vad Barcelona gjorde under 2000-talet var att slå in på en långt mer kommersiell väg och då använda klubbens mjuka värden för att generera nya intäkter. Lokala banker såg till att nya spelare kunde köpas in trots att ekonomin var skuldtyngd. Varumärket pumpades ut. Att inte nyttja vanlig tröjreklam utan i stället betala Unicef en summa för att låta dem pryda tröjan var ett good will-mässigt genidrag, som generade en massa intäkter på andra håll. Det katalanska och universella betonades på samma gång. Genom att betona det lokalt säregna erövrades den asiatiska marknaden – och frågan är då hur mycket som egentligen finns kvar av den lokala karaktären. Den lokala huliganismen har i varje fall marginaliserats i den lyckosamma akten att förvandla klubben till ett globalt varumärke. När detta är sagt måste ändå konstateras att en klar folklighet finns kvar runt Barcelona. Det räcker med att jämföra Barcelonas och Arsenals priser på säsongsbiljetter för vuxna. För några år sedan pendlade Barcelonas mellan ungefär 700 kronor och 6000 kronor, Arsenals motsvarande kostade mellan 9000 kronor och 18 000 kronor. Det är med andra ord billigare att på plats följa Barcelona än Hammarby i Superettan!

Kontentan av boken är att sportens värld är ytterst komplex. Globaliseringen har satt marknadskrafterna och nyliberaliseringen fri, men samtidigt lever en mängd olika sätt kvar att på lokal och nationell nivå hjälpa och stötta klubbarna. Spanska och italienska storklubbar har fått det bästa av bägge världarna. Sverige har för sin del fått det sämsta av bägge världarna. Att ens påstå att klubbar i olika länder konkurrerar på lika villkor ter sig bara löjligt. Problemet är att fotbollssupportrar världen över i stort sett struntar i hur klubbarna styrs. De vill se bra och spektakulär fotboll och ställer inga gemensamma krav på att konkurrensen bör ske på lika villkor. Fotbollsfans världen över vill dessvärre bara tala om Messis dribblingar och inte om ekonomi. Det är egentligen märkligt att världen kommit att bli så intresserad av ett fenomen som är i så grunden orättvist i hela sin styrning, organisering och reglering. Fotbollens hela legitimitet borde vara hotad – fast inga tecken finns på att den är det.

© Torbjörn Andersson 2012.


Köp boken från Adlibris.se
Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message