Klackkultur

Print Friendly
Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola 



Magnus Hagström, Peter Johansson & Carl Jurell
Va för jävla pack e ni?: Berättelsen om Stockholms fotbollsklackar
300 sidor, inb., ill.
Stockholm: Imperial Publishing 2010
ISBN 978-91-978734-0-6


Världens stora fotbollsklackar är på många vis bland de mer intressanta populärkulturella fenomen som förekommer i vår tid. Utan de anslående läktarkulisser i form av sånger och färger som sedan ungefär 40-50 år tillbaka i tiden åtföljer de stora internationella matcherna hade fotbollen inte kunnat bli den formidabla TV-succé den blivit. Fotbollen hade inte framstått som det viktigaste av alla oviktiga ting, som någon tänkvärt uttryckt saken. Om fotbollen inte gällde tävling på planen utan tävling på läktaren, hade också svensk klubbfotboll – framförallt Stockholmsfotbollen – hävdat sig långt bättre internationellt.

Därför är det både viktigt och efterlängtat att en bok om Stockholms för svensk del banbrytande fotbollsklackar kommit ut. Den bär det goda namnet, Va för jävla pack e ni?, en titel som anspelar på en klassisk läktarramsa. Författare är tre numera medelålders supportrar, Hammarbys Magnus Hagström (född 1961), Djurgårdens Peter Johansson (född 1965) och AIK:s Carl Jurell (född 1970). Alla tre är antingen författare eller journalister så skrivkunnigheten är mer än god; den nutidshistoriska och underhållande texten löper lätt och ledigt. En rad intervjuer har gjorts, många roliga källor har grävts fram. Inte minst det rika bildmaterialet imponerar, även om vissa bilder är så små att man önskar boken haft en något större storlek. Projektet bär en sympatisk, och något ovanlig, grundton av samverkan i och med att alla tre Stockholmsklackar lämnas ungefär lika stort utrymme. Budskapet är således att samtliga verkligen bidragit till historien. Egentligen är detta fullt logiskt då klackarna givetvis uppkommit i ständig identitetssökande relation till varandra. Distinktionerna klackarna emellan har hela tiden varit viktiga – och blivit allt viktigare med tiden – men författarna är inte dummare än att de inser att klackfolken i grund och botten har mer som förenar dem än motsatsen.

I klackhänseende utgör hösten 1970 startskottet. Det var då den sjungande Hammarbyklacken uppstod som en direkt inspiration från TV:s engelska Tipsextrasändningar, vilka startat året före. Faktum är att detta var rätt tidigt i och med att en engelsk klackkultur fötts först under 60-talet. Vid samma decennium formades för övrigt även den mer färgsprakande italienska tifokulturen, men dess influenser skulle inte nå Sverige förrän under 90-talet. Utvecklingen visar att fotbollen alltid har kännetecknats av globala influenser som omvandlats till mer eller mindre egna lokala uttryck. En intressant del av händelseförloppet är att det var ishockeyn som räddade klackverksamheten från att i princip dö ut under 70-talets andra hälft. Hockeyn var då popsporten i Stockholm och det var på Hovet som AIK:s och Djurgårdens klackar föddes. En bidragande orsak var att det helt enkelt var lättare att skapa tryck i en kompakt islada än på en luftig fotbollsarena. Därefter flyttade de tillbaka till den mer prestigefyllda fotbollssporten, men åtminstone för Djurgårdens del kan man tala om ett ständigt samspel mellan hockeyn och fotbollen.

Tonen är lite brittisk: torr, saklig och humoristisk. Faktum är att boken har en sociologisk blick, utan att för den skull tråka ut som många matnyttiga forskningsprojekt riskerar att göra.

Skeendet belyser att AIK och Djurgården alltid formats i närmare relation till varandra, deras geografier går in i varandra, medan Hammarby mer skapat sin karaktär lite vid sidan av. Sålunda kunde vissa under 70-talet faktiskt hålla på AIK i hockey och Hammarby i fotboll. Hammarbyklacken var från början lite äldre och snarast en produkt av det flummiga 70-talets första hälft, medan framförallt AIK:s Black Army hörde till den mer aggressiva punken under decenniets andra hälft. Dessa grundtoner finns i någon mån kvar, inte minst som stereotypa föreställningar om motståndarna. Djurgårdens bidrag skulle vara en något mer sofistikerad innerstadsprofil.Klackkulturen ägde sin mustighet, men gick ändå på viss sparlåga ända till 90-talets slut när fotbollsboomen inträffade. Nu var de tre klubbarna plötsligt på var mans läppar och klackarnas numerär och organisationsförmåga växte lavinartat. Det är alltså i dryga tio år vi kan tala om en betydande klackkultur i Stockholm. Tifot med sina koreografier och ultras med sina bengaler (numera illegala) har breddat fenomenet i sådan utsträckning att man nästan kan tala om flera subkulturer i en. Att mer uttalat våldsinriktade huliganfirmor ersatt de mer allmänt kaotiska hoparna från förr har breddat bilden än mer. Kanske att skillnaderna idag rentav är större inom än mellan klackarna! Det är inte lätt att hålla ordning på alla nyanser.

Bland journalister och förbundsfolk finns ju ofta en tendens att göra en alltför enkel boskillnad mellan ”goda” och riktiga supportrar och ”onda” huliganer, vilka då inte skulle vara riktiga supportrar. Författartrion till Va för jävla pack e ni? navigerar i långt mer hemtama vatten och lyckas ge en långt mer välinitierad bild av hela spektrat. Huliganer försvaras inte, men moralpaniken är befriande frånvarande. Tonen är lite brittisk: torr, saklig ochhumoristisk. Faktum är att boken har en sociologisk blick, utan att för den skull tråka ut som många matnyttiga forskningsprojekt riskerar att göra. I princip allt som man hoppats skulle tas upp dyker också upp: geografi, rasism, vissa klassaspekter och maktfrågor, till exempel i klackarnas förhållande till polis och förbund. Endast genusbiten kan sägas förbli okommenterad. Att klackarna i mycket hög utsträckning är en manskultur problematiseras inte, men förhållandena hyllas å andra sidan inte heller. Nu är detta knappast rätt forum för en mer självkritisk analys av fotbollskulturens maskulina sidor. Möjligen hade vissa försök även kunnat göras att koppla klackarna till politiska riktningar. I länder som Tyskland och Italien existerar ju vissa mer eller mindre tydliga kopplingar mellan olika supporterfalanger och vänstern och högern. Är det till exempel en myt att Hammarbys klack skulle stå mer till vänster?

Nu kan allt inte göras i en bok. Nej, det är bara att sträckläsa boken och fortsätta värna om den klackkultur som för tillfället (om vi glömmer Zlatan) utgör Sveriges kanske främsta bidrag till herrfotbollsvärlden. Vi må beundra spelkvaliteten i Premier League, men faktum är att somliga engelsmän beger sig till Stockholm för att uppleva ”äkta” fotbollskultur.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© Torbjörn Andersson 2010.


Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com
Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message