Fotbollshuliganism: Från ”skinheads” till ”casuals”

Tags:

Print Friendly
Torbjörn Andersson
Idrottsvetenskap, Malmö högkola

 

När den så kallade 35-åringen anklagades för mordet på Anna Lind framkom bland mycket annat att han var en av Djurgårdens huliganer och firmamedlemmar. I samband med detta konstaterade någon att han omöjligen kunde vara samma person som den som filmats av NK:s övervakningskameror av det enkla skälet att Djurgårdens firmafolk inte bar Nike-kläder. Djurgårdsfolket gillade märken som Fred Perry och absolut inte Nike-loggan. Nu spelade väl inte just detta yttrande någon roll i hans slutliga frikännande, men däremot säger det något om den rådande livsstilen bland den svenska fotbollens nutida slagskämpar.

Det finns en allmän syn att fotbollshuliganismen varit ett relativt långlivat och ett i stort sett likartat fenomen och problem. Gemene man ser nog fortfarande främst en skinheadtyp av arbetarklassursprung framför sig. Nu är denna syn inte korrekt. Den moderna fotbollshuliganism som kan sägas ha startats i England under 1960-talets mitt har faktiskt genomgått avsevärda förändringar. Följaktligen förändrades också huliganscenen i de länder, däribland Sverige, som lät sig inspireras av den brittiska huliganismen. I England och Skottland blev förändringen ett faktum under 1980-talet med den så kallade casualkulturen, som då växt sig förhållandevis stor. Förenklat hade då skinnskallarna ersatts av en modemedveten – läs märkesklädesfixerad – och tanigare typ, som för det otränade ögat mer liknade en medelklassungdom. Slagsmålen hade då på grund av effektivare säkerhetsarbete och polisbevakning övergått från inte fullt så organiserade läktarbataljer till planlagda attacker av väl sammansvetsade firmor, vilka opererade ute på stan, ofta med pubarna som utgångspunkter. Hela denna kultur har nu fått sin förste historiker – och sin egen bibel får man förmoda – i Phil Thornton och hans bok “Casuals”.

Man kan genast konstatera att Thornton – själv en gammal casual – gjort ett grundligt jobb och att hans bok är mycket läsvärd. Visst är han och alla hans intervjuobjekt en smula tröttsamma ibland i sitt ständiga upprabblande av olika märkeskläder, musikband och musikställen på olika håll i Storbritannien. Detta förtar dock inte helhetsintrycket av en bok som utan att vara akademisk lyckas sätta in casualkulturen och dess fotbollshuliganism i ett större perspektiv. Thornton ger verkligen en tydlig bild av den vibrerande rivalitet som existerar mellan olika städer (och ibland stadsdelar), landsändar och klubbar samt den övergripande spänning som finns mellan England och Skottland. Prestigen mellan de olika firmorna gäller inte bara vem som vinner slagsmålen, utan i nästan lika hög grad vem som har mest stil och är trendsättande i valet av de allra senaste märkeskläderna.

För en utomstående verkar hela livsstilen oftast fullkomligt vanvettig och idiotisk, men dock inte helt utan logik. Thornton ger själv bakgrunden då han skriver om den tilltagande demontering av arbetarklassens traditionella samhälle som skedde under Thatchereran.  Människor i en stad som Liverpool blev och framstod som obevekliga förlorare, varför varje chans att höja självkänslan togs till vara. Och här fanns givetvis fotbollen, där stadens supportrar länge varit trendsättande. Så blev de också genom att frambringa den nye huligantypen – the casual. Chansen gavs då Liverpool FC firade en lång rad triumfer på europeisk mark från och med 70-talets andra hälft. Fansen följde med i alltmer triumfatoriska och välklädda släptåg. Man hade helt enkelt upptäckt den charm kontinenten ägde med alla sina dyra, exotiska och exklusiva sport- och märkeskläder som hängde i mer eller mindre obevakade butiker. Europamatcherna blev till veritabla stöldturnéer, vilka hemmavid förvandlade de tidigare så föraktade liverpoolfansen till trendsetters som till och med imponerade på londonhuliganer, vilka alltjämt var skinheads som slogs utan stil. Casualstilen spreds, inte minst till perifera supporterföljen i Skottland – Aberdeen, Motherwell och Hibernian– och dess firmor kunde plötsligt framstå som stilvinnare over storklubbar som Rangers och Celtics fans. Också våldet spred sig. Ett tag var fotbollsvåldet så blint och utbrett att för en supporter som ville se en bortamatch, men saknade våldsambitioner, kunde det faktiskt vara säkrast att slå följe med den egna firmamobben!

Självfallet är det lätt för en medelålders vänsterakademiker som en själv att förfasas över hela casualsvågen med dess våldsfixering och dyrkan av slagsmål à la catwalk. Har man tagit del av Naomi Kleins “No Logo” drabbas man närmast av panik över den märkesklädesfetischism som råder. Samtidigt kan man inte låta bli att småle belåtet då man tänker på att bejakandet faktiskt byggde på att kläderna stals – casualkulturen framstår på så vis som ett hån mot hela konsumtionskulturen.

Intressant är också Thorntons beskrivning av casualkulturens begynnande nedgång. Här spelade en mängd faktorer in, bland annat katastroferna på Heyselstadion 1985 och Hillsborough 1989, samt hela ecstacy- och dansvågen, som åtminstone temporärt minskade huliganismens attraktionskraft. Kulturen breddades genom att också börja innefatta musik. Folk var uppe så sent på dansklubbarna att de omöjligen kunde orka upp till de tidiga tågen till bortamatcherna!

För Thornton var hela casualskulturen en genuin subkultur sprungen ur arbetarklassen och negligerad av medelklassen och som sådan anser han den väl värd att lyftas fram och försvaras. Åtminstone det första kan man gott hålla med honom om. Avslutningsvis kan nämnas att Sveriges förnämsta bidrag till casualkulturen inte är dagens firmor, utan snarast Björn Borg. På en tio i top-lista Thornton noterar över kulturens ikoner befinner sig den klädmedvetne Borg på femte plats.

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message