Idrott och alkohol

Om det finns en fråga där svensk idrott länge skilt ut sig från många andra länders sport, så är det i avståndstagandet till alkoholen. Om man fokuserar på förbindelserna mellan sport och alkohol i Storbritannien och Sverige framstår det som vi har att göra med två helt olika idrottskulturer. Detta kan man slå fast efter att ha läst Tony Collins och Wray Vamplews bokMud, Sweat and Beers. A Cultural History of Sport and Alcohol, vilken utgör ett försök att koppla ett helhetsgrepp på förhållandet mellan sporten och alkoholen i Storbritannien.Till att börja med kan konstateras att studien är både välgörande kort, endast drygt 100 sidor, och lättläst. Vad författarna först och främst gjort är att föra samman den redan befintliga forskningen om alkoholens roll i sportens värld med den forskning som gjorts om alkoholindustrin. Till denna brygd har man själv lagt till en hel del egen källforskning i olika bryggeriers och sportklubbars arkiv. På så vis klargörs tydligt de vidare sambanden, som att ölbryggerierna medvetet börjat sponsra sporten i tider då ölkonsumtionen drastiskt sjunkit – en strategi som definitivt varit lyckosam.

För en svensk läsare – med sin ofta förprogrammerade inställning att idrott och alkohol är två oförenliga storheter – är studien såväl intressant som nyttig. Här framstår faktiskt den uppenbara alkoholvurm som funnits inom brittiskt sport som både bitvis rätt sympatisk och fullt begriplig. Historien inbegriper nämligen så mycket mer än alla de rapporter om stupfulla engelska fotbollsspelare på träningsläger, som regelbundet och med något av en indignerad skadeglädje rapporterats av svensk kvällspress.

Först och främst kan man ställa sig frågan om vår moderna sport överhuvudtaget funnits om inte alkoholen funnits. Författarna visar hur sammankopplat folkkulturens gamla lekar var med både alkohol och spel. Ur lekarna kom sedan moderna sporter och förvånansvärt ofta hade alkoholen alltjämt en framträdande plats. Puben blev förbindelselänken mellan gammalt och nytt, den pub som under 1800-talet var en bred social inrättning och som därigenom hade en absolut central plats i det lokala folklivet. Puben fungerade som allt ifrån sponsor till arrangör, möteslokal, omklädningsrum och tävlingsarena för den lokala sporten. Pubägaren ville inte bara sälja mer öl till gästerna utan han hade också närmast en förpliktelse att bistå lokalsamhället, ungefär som många brukspatroner hade i Sverige. Effekten blev att undersökningar på 30-talet kunde visa att uppemot 40% av samtalen på Londons pubar kretsade kring sport!

Vad som sedan skedde var att pubens förankring i det lokala gradvis gick förlorad. Under mellankrigstiden tappade pubarna hastigt mark till de privata klubbarna, som kunde utnyttja den liberalare alkohollagstiftning som gällde för dem. Pubraset fortsatte och det beräknas att 20.000 ställen har försvunnit i Storbritannien sedan 1950-talet. Parallellt med denna utveckling har pubarna i stort sett slutat att brygga sitt eget öl och stora bryggerier har tagit över nästan hela pubbeståndet. Den sociala roll puben haft – inte minst som sportmecenat och arrangör – har försvunnit och i stället har puben blivit ett dryckesställe rätt och slätt, ungefär som den nu är i Sverige. Av en ursprunglig produktion av värden har mest en konsumtion blivit kvar, vilket givetvis känns som en trist utveckling.

Hur som helst har den intima förbindelsen mellan sport och alkohol, speciellt efter tävling, kvarstått. Detta märks inte minst i vedertagna uttryck som det 19:e hålet för golfens vidkommande och 3:e halvlek för fotbollens. När söndagsfotbollen (en motsvarighet till vår korpfotboll) kom igång på allvar i England under 60-talet såg man till att matcherna slutade exakt när puben öppnade. På så vis har beteendemönstren inte ändrats mycket sedan tiden före industrialismens genombrott. Vad som konsumeras har däremot förändrats. Faktum är att lagerölen, där Carling och Carlsberg framgångsrikt skapat sina varumärken genom stora sponsorinsatser inom sporten, alltmer kommit att slå ut mer traditionella ölsorter (av typen bitter). Och detta är ingen dålig insats då Collins och Vamplew konstaterar att britter av tradition varit lika lokalpatriotiska vad gäller det lokala fotbollslaget som den lokala ölen.

Sett i stort har alltså samma globaliseringsprocess slagit ut intresset för både många mindre fotbollslag och unika ölsorter. Intressant nog tycks inte samma sak ha inträffat i Sverige. Just vad gäller ölen kan man faktiskt se en motsatt utveckling, där många små bryggerier i ett allt liberalare svenskt alkoholklimat kämpar sig in på marknaden genom att liera sig med fotbollens växande supporterklubbar. Överhuvudtaget är det tydligt att förbindelserna mellan sporten och alkoholindustrin nu växer sig starkare i Sverige, men att utvecklingen trots detta delvis skiljer sig från den brittiska. Såtillvida kvarstår intrycket att svensk och brittisk sportkultur alltjämt är rätt olika varandra.

Copyright © Torbjörn Andersson 2004

Köp boken från Bokus.