En undersökning av ridlärares specifika pedagogiska och didaktiska utmaningar

Tags:

Print Friendly, PDF & Email

Petra Andersson
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori, Göteborgs universitet


Susanne Lundesjö Kvart Ridlärares pedagogiska praktik: En verksamhetsteoretisk studie 162 sidor, hft. Uppsala: Uppsala universitet 2013 (Pedagogisk forskning i Uppsala 164) ISBN 978-91-506-2362-8

Susanne Lundesjö Kvart
Ridlärares pedagogiska praktik: En verksamhetsteoretisk studie
162 sidor, hft.
Uppsala: Uppsala universitet 2013 (Pedagogisk forskning i Uppsala 164)
ISBN 978-91-506-2362-8

Den vanligaste vägen in i ridsporten går genom att nybörjaren tar ridlektioner i grupp på någon ridskola. Redan vid den första lektionen möter de allra flesta elever en ridlärare som har ridundervisning som sitt yrke och som har utbildning för det. På den punkten skiljer sig ridsporten från de många idrotter där det snarare är engagerade föräldrar som efter bästa förmåga håller i träningarna ideellt på sin fritid. Trots det verkar det vara en vanlig uppfattning – bland ryttare – att ridskolor inte är särskilt bra och att undervisningen håller låg kvalitet.

I ridsporten har kunskap mycket hög status. Stallar kan beskrivas som lärandemiljöer. Kunskap överförs hela tiden i den dagliga praktiska verksamheten där äldre visar de yngre, erfarna visar de mindre erfarna. Sådan traditionell kunskapsöverföring har naturligtvis sina brister. Dels riskerar felaktigheter att förmedlas som vore de korrekta, dels uppmuntrar inte den formen av kunskapsöverföring nödvändigtvis till en mer reflekterande hållning och skapar sällan incitament för förändring och utveckling. Ridsporten har också en självbild som just konservativ. Susanne Lundesjö Kvart skriver :”Branschen har starka historiska och kulturella traditioner och därför utvecklas den relativt långsamt” (s 42). Mot bakgrund av att kunskap har så hög status i ridsporten, framstår nivån för pedagogisk reflektion som låg.

Lundesjö Kvart har själv en bakgrund som ridlärare. Hennes licentiatavhandling heter och handlar om Ridlärares pedagogiska praktik. Studien koncentrerar sig på undervisningen vid ridlektioner, inte på övriga aspekter av pedagogiskt och annat arbete vid ridskolorna.

Ridlektioner analyseras som verksamhetssystem utifrån en verksamhetsteoretisk ansats. Teoribildningen är obekant för mig, men ur läsarperspektiv bidrar både metod och terminologi till att tydliggöra en komplex verksamhet i många nivåer på ett sätt som jag uppfattar som läsarvänligt. Jag tror att ansatsen bidrar till att läsare som är intresserade av ridskolepedagogik men som inte har vana vid vetenskapliga alster, kan ha stor behållning av att läsa boken.

Ytterligare hjälp för den akademiskt ovana läsaren är att exempel och citat har hög identifikationsfaktor för snart sagt alla som har tillbringat några år i ridsporten och på ridskolor.

Det där med identifikationsfaktor är lite intressant. Jag tror att den blir så påtaglig därför att vi fortfarande har sett så pass lite forskning om ridsport. Att de första gångerna se erfarenheter liknande ens egna som forskningsfrågor gör det närmast oundvikligt för ryttaren att identifiera sig vid läsningen, göra egna tillägg till exemplen och att livfullt föreställa sig situationerna.

Lundesjö Kvart intervjuar tio ridlärare vid olika ridskolor. Hon konstaterar att ”[t]ankar om ridundervisning och pedagogik upptar en mycket liten del av ridlärares vardag. Det är den praktiska hanteringen av hästarna som står i fokus” (s 40).

Några ridlärare ger också exempel på kollegor som inte visar förståelse för elevernas lärande utan ger mycket kritik och är väldigt hårda under sina lektioner.

Tecken på att nivån på den pedagogiska reflektionen är ganska låg framkommer på olika sätt. Till exempel visar Lundesjö Kvart att det är svårt för ridlärarna att svara på hennes frågor om deras pedagogiska arbete genom att använda någon form av teoretiskt pedagogiskt yrkesspråk. Istället för att med ett sådant yrkesspråk svara på frågor om hur de vill att eleverna lär sig rida, svarar de på intervjuarens frågor med att förklara hur en ryttare ridtekniskt ska göra för att nå det önskade resultatet.

Det är inte att förvånas över att en del ridlärare väljer ridläraryrket därför att det är ett arbete med hästar, snarare än utifrån ett pedagogiskt intresse för andra människor. En del ridlärare har ändå ett intresse för pedagogik och för att utveckla den egna pedagogiska verksamheten, de har valt yrket delvis av det skälet och delvis för att de naturligtvis är intresserade av hästar. Den höga status som kunskap har i ridsporten gäller särskilt ridskicklighet. Den som är en skicklig ryttare har hög status och anses ofta därigenom vara en bra ridlärare. De ridlärare som är skickliga ryttare, betonar också vikten av just den kompetensen i sin egen pedagogiska verksamhet som ridlärare, visar Lundesjö Kvart.

Analysen visar tre olika fokus som en ridlektion kan hålla. Det är, vad jag förstår, vare sig självklart eller nödvändigt att ridlektionen håller samma fokus hela tiden. De tre olika fokus är hästfokus, elevfokus, o-fokus. Vid elevfokus är hästarna ett slags verktyg, de är att betrakta som ridlärarens medhjälpare och tillsammans hjälper ridläraren och hästarna eleverna att lära sig rida. Här handlar ridlektionen om eleven, elevens utveckling, vad eleven ska göra och vad eleven ska lära sig och lär sig.

Så krånglar en häst, den stannar och vill inte gå eller drar iväg med sin ryttare. Blixtsnabbt ändrar ridläraren fokus, nu handlar undervisningen om att hästen att lyda. Eleven blir det verktyg genom vilket ridläraren bidrar till att få in hästen i ledet igen. Det är hästfokus, inte elevfokus, men såvitt jag kan begripa förhindrar inte det att eleven mycket väl kan ha upplevt att just det var den mest lärorika delen av den lektionen. Lundesjö Kvart berör inte just den frågan, och hon studerar inte heller eleverna, hon studerar ridlärarna.

Ett annat uttryck för hästfokus, menar Lundesjö Kvart, är just att ridskickliga ridlärare ”har hög status och ses som förebilder, även då de inte är särskilt ’pedagogiska’, enligt vad som framkommer under intervjuerna. Några ridlärare ger också exempel på kollegor som inte visar förståelse för elevernas lärande utan ger mycket kritik och är väldigt hårda under sina lektioner. Är detta då skickliga ryttare ursäktas de i högre grad än om de är ”vanliga” ridlärare med ordinär ridskicklighet.” (s 92)

Vidare finns då de ridlektioner som präglas av o-fokus. Det är ridlektioner där ridläraren har haft en viss uttalad avsikt med ridlektionen, men där den avsikten inte slår igenom i faktisk undervisning då Lundesjö Kvart observerar lektionen. Syftet med dessa ridlektioner, menar Lundesjö Kvart, är snarare än att förmedla undervisning enligt någon plan, att alls hålla lektionen. Här blir då både hästar och elever verktyg för verksamheten, utan dem kan man inte genomföra en ridlektion. Verksamheten blir sitt eget mål.

Boken är tankeväckande. Som vuxen ryttare med många ridlektioner bakom mig, funderar jag på vad det är jag har varit med om egentligen. Vad tänkte och tänker sig mina olika ridlärare och tränare att lära mig, och vad har jag faktiskt lärt mig av dem? Vilket ansvar för min egen ridning och mitt eget lärande har jag uppmuntrats att ta, och vilket ansvar har mina ridlärare tagit. Jag hoppas att Lundesjö Kvart så småningom också tittar på hur eleverna ser på den pedagogiska verksamheten vid ridskolorna!

Det enda jag egentligen har att invända mot boken är det något stolpiga språket. En fördel med att skriva vetenskapliga texter på svenska, är ju att skriva på sitt förstaspråk. Den här boken är dessutom relevant för många med begränsad eller ingen vana vid vetenskaplig text. Då hade det varit trevligt med en lite mer flyhänt språkhantering som kunde ha gett en något mer flytande läsupplevelse.

Copyright © Petra Andersson 2016

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message