Om genusmakt, genusroller och genusnormativitet inom ridsporten

Tags: ,

Print Friendly, PDF & Email

Petra Andersson
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
Göteborgs universitet


Miriam Adelman & Jorge Knijnik (red) Gender and Equestrian Sport: Riding Around the World 216 sidor, inb. Dordrecht: Springer 2013 ISBN 978-94-007-6823-9

Miriam Adelman & Jorge Knijnik (red)
Gender and Equestrian Sport: Riding Around the World
216 sidor, inb.
Dordrecht: Springer 2013
ISBN 978-94-007-6823-9

Fruar som inte helt sällan varit lovande ryttare med stora ambitioner, men som numera prioriterar tiden med barnen.Fruar som inte helt sällan varit lovande ryttare med stora ambitioner, men som numera prioriterar tiden med barnen.

Ridsporten, och människorna och kulturerna i och omkring ridsportens olika grenar, håller på att göra sig synliga inom vetenskapen. Antologin Gender and Equestrian Sport: Riding Around the World är enligt redaktörerna Miriam Adelman och Jorge Knijnik den första som vetenskapligt behandlar genusaspekter på ridsport. Forskningsområdet är nytt, men antologin framstår ändå inte som en introduktion, utan som något som vågar sig längre än så. Bidragsgivarna[1] arbetar med väletablerade vetenskapliga metoder, med ridsport som något av ett nytt tillämpningsområde. För den som är helt obekant med ridsportmiljöerna, beskrivs dessa så pass tydligt att frågeställningarna bör bli fullt begripliga och relevanta.

Det saknas inte heller i första hand berättelser om hästar och människor, menar antologins redaktörer. Det som saknas, eller har saknats, är vetenskapliga analyser av de historiska, kulturella och sociala praktikerna kring hästarna, och hur genuskodade dessa är. Här får vi läsa en antologi där forskare från flera olika akademiska discipliner, och med empiri hämtad från många håll i världen, griper sig an temat och gör det på inspirerande sätt.

Ett av ridsportens tämligen unika drag är att män och kvinnor tävlar mot varandra på lika villkor på alla nivåer, från de allra mest anspråkslösa klubbtävlingarna till OS. Detta gäller genomgående för ridsportens olympiska grenar; hoppning, dressyr och fälttävlan, och i hög grad, om än inte riktigt lika konsekvent, även för trav- och galoppsporterna.

Ridsporten är numerärt kvinnodominerad och feminint genuskodad i många länder, däribland Sverige. Det bidrar enligt flera av antologins inlägg till ridsportens låga status som sport, och bidrar till bilden av att ridsport inte kräver ”maskulin styrka” för framgång, vilket i sin tur anses bidra till att manliga ryttares maskulinitet hotas.

Som en röd tråd genom antologins texter går insikten att ridsporten – kanske trots, kanske tack vare, den form av jämställdhet som de könsintegrerade tävlingarna innebär – ofta utmanar könsnormerna. Könsnormer hotas eller utmanas på olika sätt beroende på vem som ger sig in i ridsporten och var och när det sker, men det tycks vara sällsynt att könsnormer inte hotas alls.

Det är inte heller så enkelt att de könsintegrerade tävlingarna automatiskt medför jämställda villkor inom ridsporten. Idrotten i stort har en könssegregerad historia, med bestämda antaganden om att det finns två kön som är olika (bland annat) vad gäller idrottslig kapacitet. Ridsporten kan sägas visa att könssegregation inte alltid är önskvärd eller nödvändig, vilket i sin tur utmanar de kategoriseringar som organiserar och kontrollerar idrotten.

Eftersom varken män eller kvinnor har någon fysiologisk fördel i ridsporten, men män ändå utklassar kvinnor på de högsta nivåerna, där kvinnodominansen plötsligt byts ut mot mansdominans, bör det finns andra viktiga faktorer som påverkar mäns respektive kvinnors förutsättningar för en internationell idrottskarriär som ryttare. Katherine L. Daspher visar exempel på hur manliga respektive kvinnliga brittiska elitryttare resonerar kring sin idrottssatsning.

Fruar som inte helt sällan varit lovande ryttare med stora ambitioner, men som numera prioriterar tiden med barnen.

Kvinnliga ryttare förhandlar och kompromissar för att skapa utrymme för ridsporten i sina liv. Ett exempel på sådana kompromisser är de kvinnliga elitryttare som avstår från både partner och barn, då de har ansett att familj och ryttarkarriär inte låter sig förenas. Det har naturligtvis bemötts med ett ifrågasättande av deras femininitet. Andra kvinnor som Daspher intervjua anstränger sig ändå för att få ihop kombinationen. Här blir jag fundersam kring urvalet. Undersökningen är förvisso en intervjustudie utan anspråk på representativitet, men borde ändå inte åtminstone någon av de kvinnliga ryttarna leva i någon form av delaktighet med sin man? Mönstret är utan tvekan bekant från min egen svenska ryttarerfarenhet, men samstämmigheten hos de intervjuade förvånar mig ändå en aning.

Daspher visar en inte alls onyanserad men mycket enhetlig bild av män som inte själva rider och som inte heller på något sätt stöttar sina fruars tävlingskarriär, samt en bild av män som själva rider på elitnivå under full support från sina fruar. Fruar som inte helt sällan varit lovande ryttare med stora ambitioner, men som numera prioriterar tiden med barnen. För kvinnor kräver ridsporten kompromisser mellan mannen och hästarna, och ett behov av att hantera vad som beskrivs som mäns svartsjuka gentemot sina fruars engagemang i ridsporten. Samtidigt ger ingen av de intervjuade männen uttryck för något som helst behov av den här typen av förhandlingar och kompromisser med sina fruar kring sina egna ryttarkarriärer.

Så kanske innebär ridsporten inte enbart att könsnormer utmanas, ridsporten kan också innebära att de bekräftas. Daspher låter förstå att de kvinnor som klarar sig kvar i eliten ses som de tuffa, ja, enligt män i deras närhet ses de som direkt skrämmande i sin målmedvetna satsning.

Det finns också mansdominerade hästsportmiljöer. Den brittiska galoppmiljön är en av dem. Här visar Deborah Butler svårigheterna för kvinnor att ta sig in bland ”the lads”, stallpojkarna, och de manliga jockeyerna. De egenskaper som attribueras till kvinnor, har inte varit desamma som de som premieras i denna galoppvärld, vilket ställer krav på de kvinnor som tar sig dit att å ena sidan bete sig som en av ”the lads”, genom att inte vara ”flickaktiga flickor”. Hela tiden löper dessa kvinnor risk att ses som alltför maskuliniserade, och att till följd av sin blotta och framgångsrika närvaro de-maskulinisera männen genom att klara av vad som varit mäns arbeten lika bra som männen själva.

Kanske är just ridsport en särskilt påtagligt genuskodad miljö? Läser vi antologin, finner vi hur ridsportmiljöer genomgående tycks vara mycket strikt könade, ibland maskulint, ibland feminint, och ibland under förändring.

Jag vill avslutningsvis framhålla att antologin är mycket läsvärd då den ur så många aspekter visar hur genusmakt och ridsport interagerar med och påverkar varandra, och hur ridsporten både odlar och hotar föreställningar om genusroller och genusnormativitet. Och hur det gäller på så många håll i världen. Antologin är också intressant som en orientering om ridsportkulturer världen över. Ett tema där jag skulle välkomna fortsatt forskning är ridsportens i antologin mycket tydliggjorda vithetsnorm. I den frågan har ännu alltför lite blivit sagt.

Copyright © Petra Andersson 2014


[1] Miriam Adelman, Jorge Knijnik, Susanna Hedenborg, Manon Hedenborg White, Katherine L. Dashper, Deborah Butler, Gabriela Becker, Ellen Singleton, Michelle Gilbert, James Gillett, Kirrilly Thompson, Birgitta Plymoth, Kendra Coulter.

 

 

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message