Ståplatsromantik

Print Friendly
Martin Alsiö
Fri skribent 



Tomas Ekman & Gerhard Jansson
Kamp om bollen: Brukslagen, arbetarlagen och kamratklubbarna
159 sidor, hft., ill.
Stockholm: Bilda Förlag 2008
ISBN 978-91-574-7987-7


Författarduon Tomas Ekman & Gerhard Janssons bok Kamp om bollen: Brukslagen, arbetarlagen och kamratklubbarna är den första som på svenska försöker analysera fotbollshistorien helt ur ståplatspublikens ögon. Det är alls ingen enkel uppgift och resultatet blir en säregen blandning av teknisk briljans och usla ”gå-och-duscha-skott”.

Författarna inleder i förordet med att beskriva sig själva som att ”vi står på ståplats och skriker när en av de våra sänker motståndaren med dobbarna före. Att vara opartisk är domarens jobb. Vi andra ser bara ’kamp om bollen’!”

Med en sådan programförklaring sänks förstås förväntningarna på objektivitet rejält. Författarna är dock mycket väl inlästa och redogör för alla viktiga drag i den svenska fotbollshistorien från engelskt 1800-tal till svensk nutid. Tyvärr har duon inte gjort några egna historiska studier, vilket innebär att de flitigt refererar en hel del missuppfattningar bland det material som andra historiker skrivit om. Detta är kärnan i refererandets problematik som inte ligger boken till särskilt stor last, även om felens antal helt klart stör helhetsintrycket.

Tonen i texten är genomgående raljerande, vilket ibland övergår i häcklande av allt som inte är tillräckligt mycket arbetarklass. Ibland är det roligt, stundtals fånigt och till slut blir jag bara arg och uppgiven över den extremt subjektiva hemmablindheten. Vitt skilda grupper som nykterister, kårhusockupanter, damfotboll, spelaragenter och utlänningar framställs alla som svurna fiender till den sanna ståplatspubliken. Det känns som en intellektuell omskrivning av den vedervärdiga ramsan som skriks när målvakten slagit iväg en inspark: ”Hora ha, tjockis ha, pingstvän ha!”

Samtidigt är det – som alla klubbrepresentanter brukar säga – bara ett fåtal av ståplatspubliken som beter sig och uttrycker sig på det här viset. Hur många av ståplatspubliken känner egentligen igen sig i den roll som författarduon tilldelar dem? Kan man verkligen sätta likhetstecken mellan ståplatspublik och arbetarromantik så här okritiskt självklart?

…till slut blir jag bara arg och uppgiven över den extremt subjektiva hemmablindheten.

När berättandet efter ett hundratal sidor når 1960-talet och huliganismen lyfter texten rejält och tonfallet känns mindre påklistrat. Här ställs spännande och nya frågor om mellanölets betydelse för huliganismens utveckling, om skillnaden mellan att vara åskådare och supporter, om professionalism och ekonomins ökade betydelse. Det är sådana frågor som man skulle önska fått större utrymme både att ställas och besvaras. Bokens guldkorn finns alla samlade i denna del, som klokt använda kan ge uppslag till många idéer, artiklar och böcker.Det är också dessa frågor som gör att bokens ena syfte som litteratur för studieverksamhet uppfylls. Det andra syftet – att besvara frågan vad ett arbetarlag är för något – ges aldrig något tillförlitligt svar. Författarduons svar ”ett arbetarlag är ett arbetarlag om dess supportrar säger så” är tramsigt, men ligger helt i stil med förordets programförklaring. Här har flera av författarnas källor gett klart bättre svar och det är mycket märkligt att de inte används till att besvara syftet. Kanske är de med sin bakgrund i universitetsmiljö helt enkelt för borgerliga?

Grafikern Kerstin Granlund har skapat en mycket vacker bok. Textens upplägg, färgval och framför allt det rika bildmaterialet är hanterat med mästerlig hand. Det är synd att inte texten, annat än i undantagsfall, håller samma höga klass.

 

 

 

 

© Martin Alsiö 2009.


Köp boken från Bokus.se
Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message