Lära för läktarlivet – om hur Sveriges första hejarklack firade 100 år

Print Friendly

Martin Alsiö
Oberoende fotbollshistoriker


martin-alsioVarje historikers ouppnåeliga dröm är att träffa någon av världshistoriens alla viktiga personer, som gjort skillnad eller helt enkelt symboliserar ett område historikern finner rysligt intressant. Tänk att få diskutera hållbarhetslösningar med någon av pyramidernas arkitekter eller varför inte fotbollens mening med företagsledaren Gustaf Bolander – mannen som importerade sporten till Sverige. Tänk att få diskutera gruppdynamik med ensamflygaren Amelia Earhart eller varför inte könsmaktsordning med någon av 1920-talets många namnlösa damfotbollspionjärer, innan de portades av ilskna herrar för ungefär fyra decennier framåt.

Sådana drömmar låter sig sällan förverkligas i jordelivet. I denna essä provar vi det näst bästa. Vi tittar närmare på hur Sveriges första hejarklack firade 100 år. Jag har observerat och intervjuat dagens unga arvtagare till landets äldsta hejarklack.[1] Den övergripande frågan är förstås hur de ser på sina föregångares spektakulära skapelse idag. Och hur ligger det egentligen till med den gamla tanken att hejarklackar bär jordmånen till fotbollsvåld?

Med landets äldsta unga hejarklack

Det blinkar ett ilsket rött ljus i tunnelbanan. Det är nödstopp i rulltrappan. Som så ofta när många människor försöker använda den samtidigt. Uppe i dagsljuset stiger sorlet av hejarramsor som vill stötta favoritlaget. Stötta oss själva att stå enade med våra vänner i den hejarklack som dagligen umgås och känner varandra utan och innan. Ett gäng marinblå heliumbalonger har delats ut och viftas nu fram och tillbaka för att fortsätta tillsammans mot arenan. Det är dagen efter elitfotbollens stora tvillingderby i Stockholm. Och jag följer den ungdomliga strömmen för att ta del av hur Sveriges första hejarklack firar 100 år.

Det allra första kända exemplet på hejarklack i Sverige framträdde i samband med Olympiska Spelen i Stockholm 1912.[2] Den amerikanska OS-truppen, sammansvetsad efter den långa båtresan över Atlanten, började på Stockholms Stadions läktare att i gemensamma organiserade ramsor stödja sina friidrottare. Bredvid dem på läktaren fanns svenska skolungdomar som attraherades av detta nya högljudda, spektakulära och kollektiva uttryckssätt – som snabbt anammades till läktarlivet runt de egna skoltävlingarna. R, R, R, E, E, E, A, A, A, L, L, L – Real, Real, Real som myntades på Norra Real blev den första svenska hejarramsan. Snart följde närbelägna Norra Latin efter, följda av andra anrika Stockholmsskolor som Östra Real och Södra Latin. Det var framför allt runt skol-SM i fotboll om HKH Kronprinsens pokal med start 1914 som klackarna och ramsorna frodades.

Landets äldsta unga hejarklack, här personifierad en anonym kille i Norra Reals färger. Foto: Martin Alsiö.

Landets äldsta unga hejarklack, här personifierad en anonym kille i Norra Reals färger. Foto: Martin Alsiö.

Närmandes Zinkensdamms Idrottsplats är det första jag ser en piketbuss och strax bakom en polisbil. De arrangerande elevstyrelserna har efter flera år av stök och bengalbränning sett sig tvingade att ta hjälp av en relativt stor polisstyrka. Deras preliminära uppdrag är att upprätthålla ordningen utanför entrén. Några frivilliga äldre ungdomar sköter visiteringen. De är dock få och insläppet går relativt långsamt.

– De e vi, som e, Norr-a Re-al, de e vi, som e, Norr-a Re-al…, börjar några av gymnasisterna skandera.

Men deras kaxiga frammanande dränks snart i en öronbedövande talkör från gänget med de marinblå heliumbalongerna.

– Stureplan e hemmaplan, Stureplan e hemmaplan… upprepas högre och gladare för varje gång.

I entrén sitter ett anslag som pedagogiskt visar till vilken del av arenan de fyra respektive hejarklackarna är hänvisade. Här finns också ett egendomligt disciplinärt meddelande som lyder: ”Utgång = Hemgång”. På löparbanorna jobbar några ordningsvakter. De är kraftigt underbemannade för uppgiften, och pinnar likt moderna ytterbackar fram och tillbaka mellan hejarklackarna närhelst de upplever att något bör stävjas. Det är svårt att se hur de skulle hinna med några förebyggande, trevliga samtal för att bygga en förtroendeingivande diskussion.

I samma stund som jag sätter foten på Norra Reals läktarsektion brinner en smällare av cirka tio meter till vänster om mig. Det är landets första hejarklacks sätt att hälsa alla välkomna på. Exakt vem som kastat är omöjligt att hinna se. Även för ordningsvakterna som dock genast rusar till och spejar upp mellan läktarraderna. När ingen kastare anmäler sig frivilligt, blir tre ordningsvakter ståendes handfallna. Dödläget bryts genom att en av dem vrålar att ”bangers” inte hör hemma här. Ungdomarna mumlar något inbördes och skruvar på sig. Flera av dem har något som påminner om ett illmarigt leende i ansiktena. Om någon hade varit sugen på att tjalla, kommer det knappast att ske till någon som skäller åt dem allihop.

Uppe på läktaren placerar jag mig vid sidan om Norra Reals hejarklack. Jag försöker balansera mellan att visa respektfull distans för att inte störa deras hejande, och att jag vara tillräckligt nära för att höra, se och uppleva vad som sker. När jag blickar ut över Zinkensdamms IP slår det mig genast att denna eftermiddag kommer att bli vida annorlunda än någon annan fotbollsmatch jag någonsin varit på. Här finns fyra taggade klackar på plats och inte en enda neutral åskådare.

Elitfotboll kontra skolfotboll

Den tävling som jag besöker är den sista och avgörande delen av Läroverksfejden. De fyra skolorna Kungsholmens Gymnasium (KG), Norra Real (NR), Södra Latin (SL) och Östra Real (ÖR) har tävlat i vitt skilda grenar som bild, musik, retorik, frågesport – och nu till sist fotboll. Skolorna har en gemensam historia i och med att de fram till 1965 var hemvist för övre medelklassens finaste grundutbildning. Efter ett otal skolreformer är de idag Stockholmsområdets populäraste gymnasier – dock i hård konkurrens med mer segregerade privatgymnasier. Tävlingsnamnet Läroverksfejden är en återkoppling till de fyra skolornas historiska roll och ett sätt att visa enad front mot privatister.

Fotbollstävlingen har sålt ungefär 800 biljetter. Det innebär cirka 200 till respektive hejarklack. Såvitt jag kan se är alla klackarna ungefär lika stora. Till skillnad från herrseniorernas stormatcher som visserligen lockar många tusen fler – finns här inga mer neutrala sittplatsåskådare. Till allsvenska matcher kan i vissa extrema fall en hejarklack kanske uppgå till 20 % av den totala åskådarmängden. I Läroverksfejden är hejarklackarnas andel 99 %. Till en allsvensk match kanske de mest sociala av oss känner ett hundratal andra åskådare på läktaren. I Läroverksfejden känner alla i hejarklacken varandra från sin vardag i plugget. Dessutom känner flera varandra över skolgränserna i rivalers klackar. Varje klack är i numerärt underläge mot tre konkurrenter. Killar och tjejer tävlar i två könsseparata klasser. Det är en smart metod att hålla motivationen uppe hos den skola som till äventyrs inte skulle ha ett så starkt lag i den ena klassen, att åtminstone heja fram den andra. Sammantaget bjuds åskådarna på en intensiv resa mellan kärlek och hat som jag menar är unik.[3]

Sammantaget uppmärksammar jag 22 olika uttryckssätt bland de fyra hejarklackarna, enligt ovanstående tabell. Det är ett större antal och variation mellan vuxet allvar och barnsliga infall än jag upplevt på något annat idrottsevenemang. Egendomligt nog förekom inga bengaler, vilket både vuxna rektorer och säkerhetspersonal oroat sig för innan. Det tycks som om klackarna i detta fall visat hänsyn för de vuxnas oro.


Tabell 1  Skolklackarnas uttryckssätt

tabell-1


– Vad f-n gör polisen här? Vi är för f-n inga Firman Boys!

En ung man närmar sig. Han har renrakad hjässa, bär en svart skinnjacka, modernt slitna jeans och talar med sammanbitna käkar och stark röst. Vi kan kalla honom Amir.[4] Jag svarar lugnt att jag tror det beror på att arrangörerna är rädda för att bengaler skall brännas. Han är uppenbarligen inte nöjd med svaret. Han kommer ännu närmare och talar med samma röststyrka om för mig att han tycker det handlar om en överreaktion från säkerhetspersonalens sida. Han säger att han blivit utslängd tre gånger, att polisen uppmanat honom att gå hem, men han har ändå lyckats ta sig tillbaka in. Jag känner igen honom från ett försök att genomföra en banderollstöld en stund tidigare. Amir fick då fatt i en av motståndarklackarnas banderoller, men han blev kapphunnen och tvingades efter ett kort slagsmål släppa taget om den. Istället blev han utslängd av polisen inför ögonen på alla fyra klackarna. Nu säger han rakt i mitt ansikte att han missbedöms för hur han ser ut!

Istället för att provocera honom ytterligare bestämmer jag mig för att byta taktik. Jag tar av mig hatten och pekar på mitt huvud.

– Men jag har ju samma frisyr som du…

Amir brister ut i ett gapskratt. Han är fortfarande lika upprörd, men nu också lite nyfiken på vem jag är och varför jag är här. Jag berättar att jag är intresserad av supporterkulturer och att han idag är en del av en 100-årig hejarklackstradition vid Norra Real, som jag är där för att studera. Amir tycks måttligt intresserad och säger att han fortfarande tycker allt är en överreaktion för några relativt ofarliga bengaler. Jag svarar att det finns flera supporterklubbar som delar hans åsikt, att det finns en grupp (Svenska Fotbollssupporterunionen, SFSU, som arbetar gemensamt över klubbgränserna för att förmå Svenska Fotbollförbundet (SvFF) att tillåta bengaler med tydliga säkerhetsföreskrifter. Detta tycks mer i Amirs smak, men helt nöjd med denna långsamma fotbollspolitiska väg är han inte. Han upprepar att ”vi är för f-n inga Firman Boys”, vilket i Amirs tankevärld innebär att gymnasisterna behandlas sämre än de förtjänar. Jag byter taktik igen och ber honom förklara hur rivaliteterna mellan skolorna/hejarklackarna ser ut. Han pekar på sin vita armbindel och förklarar hur ”vi på NR är white power”, medan de på KG ”är black power”. SL är den röda vänsterskolan, medan ÖR är de högerpolitiskt blåa från Stureplan.

– Så era värsta rivaler är KG, frågar jag, för att vara säker på att jag förstått?

– Nej, nej, värst är absolut SL. Deras skola ser likadan ut som vår. De är byggda efter samma ritning, förklarar Amir upphetsat.

Jag tittar överraskat på honom, men han gör ingen min av att skoja. Han lämnar mig så småningom i kontemplation. Läroverksfejdens rivaliteter är målade med politiska färger. Det är en bild som de flesta närvarande gymnasister omfamnar, att döma av både intensiteten och mångfalden av uttryckssätt. Å andra sidan saknas (lyckligtvis) ett politiskt innehåll. Samtidigt som hejarklackarna överöser sina skolkamrater på planen med ett politiskt symbolspråk springer en försvarlig del individer mellan de rivaliserande klackarna för att utbyta kramar och ord med kamrater på de andra skolorna. Även om känslorna på ungdomligt vis i många situationer är gigantiskt starka, finns hela tiden en närmast dement lätthet med vilken gymnasisterna växlar mellan sin hejarklacksroll och sin personliga roll. Flera gånger kastar klackarna glåpord mot varandra. I nästa stund kramas två individer ur de rivaliserade klackarna och frågar varandra vad som hänt sedan sist? Det är jätteallvarligt och helt oförargligt på samma gång. I ett sådant absurt sammanhang blir Amirs förklaring att två skolor med identiskt utseende måste vara dödsfiender fullt logisk.

Ett försök att värdera hejande

Jag vill veta mer om hur NR själva resonerar om sitt kollektiva hejande runt skollaget. Under 100 år med hejarklacken har uttryckssätten hunnit variera en hel del. För att sätta ord på detta intervjuar jag rektorerna Maria Sellberg och Fredrik Skog gemensamt samt skollagets unge coach, låt oss kalla honom Bogdan, enskilt. Alla tre intervjuas på skolområdet, vilket tillsammans med deras olika uppdrag gör att vi kan anta att de uttalar sig som skolrepresentanter snarare än privatpersoner. Jag har utgått från en gemensam frågemall, men i enstaka fall nyttjat möjligheten att ställa följdfrågor till spännande svar. De båda vuxna har bakgrund som pedagogiska ledare i en lång rad sammanhang, Sellberg exempelvis vid Lärarhögskolan och Skog som sjöofficer. De är båda hälsosamt fotbollsintresserade, men prioriterar enbart de viktigaste matcherna. Bogdan är en fotbollskille som menar att han haft ganska lätt för skolan. På fritiden coachar han ett pojklag i en medelstor lokalklubb. Bogdan har lockat flera företag att sponsra NRs skidresa och nu drömmer han om en framtid som affärsman, allra helst inom favoritsporten fotboll. En gudfar i USA och flera års eget nätverksarbete med amerikanska universitet har gjort att en plan efter studenten börjat utformas. Föräldrarna menar dock att 18-åringen ännu kan vara rätt barnslig, särskilt när han inte vill städa sitt rum!


Tabell 2  Hur uttryckssätten i tabell 1 värderas i intervjuerna

tabell-2


Överlag kan vi se en mycket positiv inställning till hejande. Sammantaget är de äldre positiva till dubbelt så många uttryckssätt som de är negativa till. För den yngre handlar det om nästan tre gånger så många. Kanske representerar detta en skillnad i inställning som förklarar något om varför hejarklacker generellt har en relativt låg medelålder. Antalet uttryckssätt som helt ogillas är dock jämnt fördelat mellan den yngre och de äldre. Intressant är att de 22 uttryckssätten värderas olika och det kan därför vara spännande att studera resonemangen närmare.

Uttryckssätt som gillas

Både den yngre och de äldre är överens om att ansiktsmålning, banderoller, capo, dans, hejarklack, matchande bindlar och rosetter, matchande kläder, ramsor, sånger och vågen är tio positiva former av hejande. Det innebär att samtliga uttryckssätt som gillades av de vuxna även gillas av den yngre.

Ansiktsmålning tycker jag är jättetrevligt. Och att använda sig av en capo är riktigt stiligt faktiskt, säger Sellberg.

Sånger är grymt så länge de är positiva. Då menar jag sånger om sitt lag, som ska hjälpa laget. De som inte är riktade mot den enskilda personen. Man kan driva mot ett lag, inte en utpekad spelare. Det är okej att göra andra laget till åtlöje. Det är en del av sporten, säger Bogdan.

Vågen är självklar. Det är lite 90-tal över det, men det funkar fortfarande, säger Skog.

Bogdans resonemang om skillnaden mellan att håna ett kollektiv respektive en individ är en intressant distinktion. En kritisk fråga vi emellertid bör ställa oss är om distinktionen gör någon skillnad för våra motståndare eller om det bara är en metod att intellektuellt och moraliskt höja oss själva? Distinktionen påminner delvis om polisens klassiska ABC-metod, där åskådarna delas in i olika kategorier. Beroende av vilka förväntningar polisen har på olika kategorier finns olika rekommenderade bemötanden.[5] Problemet med förväntningar har illustrerats tydligast av kriminologen Anders Green som i intervjuer med flera supporterpoliser funnit fördomsfulla citat som till exempel ”fotbollspubliken är ett släkte som inte fungerar som alla andra”[6] och ”en huligan känns igen av polisen såväl på sin blick som sin gångstil.”[7] Det finns naturligtvis stor risk att ABC-metoden blir predestinerande, vilket även är risken med Bogdans distinktion.[8] Sellberg och Skogs resonemang illustrerar skolfotbollens långa tradition av att framhäva ett stilfyllt hejande och stolthet över sin historia. Elitfotbollens klackar tenderar att framhävda seger och nutid framför stil och dåtid.

Tveksamma uttryckssätt

Både den yngre och de äldre är överens om att cheerleaders, plakat och planinvasioner värderas som tveksamma uttryckssätt. Det innebär att samtliga uttryckssätt som uppfattas som tveksamma av den yngre även gör det av de äldre. Oenigheten är dock stor om flera av de övriga uttryckssätten. Den yngre uppfattar vattenfyllda ballonger, banderollstöld, konfettiregn och trummor som mer positiva inslag än vad de äldre gör.

Vattenballonger tycker jag är lite komiskt. De gör ju ingen direkt skada. Jag kan förstå att vakterna inte tycker det är kul. Man blir bara blöt. Jag tycker inte man ska bli utkastad för att man kastar in vattenballonger på planen. Jag hade nog själv kastat om jag stått där. Man hade kunnat beslagta vattnet och ballongerna, men låtit killarna [som medförde hink och vatten] stå kvar. Det är fortfarande bara en skolgrej, säger Bogdan.

– Generellt är det tråkigt med banderollstölder. Men om man gör en kupp och målar över dem med något kul budskap kan det vara kul, säger Skog.

– Normalt städar inte klacken efter sig. Konfettiregn är ett elände att få bort. Om man städar efteråt tycker jag det ska regna över vinnarna, men inte över vem som helst när som helst, säger Sellberg.

De äldre förordar återigen ett hejande värdigt en vinnare. Konfettiregn bör vara exklusivt. Ett sätt att visa sig värdig, är att kombinera en banderollstöld med en intellektuell twist. Skog tillfogar också att det enda som kan få honom att acceptera vattenballonger är om arenan avdelas en särskild sektion för detta, så att alla vet vilken väta som där väntar. Pseudonymen Johan Höglund har skrivit detaljerat om banderollstölder runt Stockholms elitfotboll och -ishockey, när renodlade slagsmål var ovanligare.[9]

Men även ettomvänt förhållande råder. De äldre uppfattar gastutor och vuvuzelas som mer positiva inslag än vad den yngre gör.

– Utomhus kan gastutor definitivt vara stämningshöjande. Kräver ju lite hänsyn till dem man har intill sig dock, säger Skog.

– Vuvuzelas är jättejobbiga. Dom blir jag påverkad av när jag coachar, tycker bara det är oljud. Gastutor är också jobbiga, säger Bogdan.

Efter VM i Sydafrika 2010 förbjöd flera av elitfotbollens större organisationer den monotona afrikanska tutan. Något liknande förbud för den lika högljudda gastutan har, såvitt undertecknad känner till, aldrig funnits. Om man jämför de båda instrumenten, tycks kritiken mot vuvuzelan inte bero på oljudet i sig, utan på det stora kollektiv som blåser. Kanske skulle även gastutan förbjudas om antalet blev tillräckligt stort? Det ligger nära till hands att jämföra med Bogdans tidigare resonemang om hånande sånger, där enbart hån mot motståndare som kollektiv godtogs. Omvänd argumentation används nu av elitfotbollen som förbjudit den kollektiva vuvuzelan, men tillåtit den individuella gastutan. Inga av elitfotbollens förbud påverkar dock skolfotbollen, där det är upp till varje skola att göra sin egen bedömning. I NR:s hejarklacks arsenal förekommer båda tutorna sida vid sida.

Uttryckssätt som ogillas

Både den yngre och de äldre är överens om att heliumfyllda ballonger, att slåss för sitt lag och smällare värderas som ogillade uttryckssätt. Det finns dock en skillnad i hur skolfotbollen motiverar ogillandet av nämnda ballonger och de två sistnämnda.

– Jättesvårt att ta ställning till. Heliumballonger känns intetsägande. Måste vara många för att skapa något intryck, säger Skog.

– Heliumballonger? Det tror jag inte förbättrar hejandet. Bangers är töntigt. De har väl sett att det finns i proffsfotbollen och tar med det in. Att slåss är töntigt som f-n. Det är någonting som är fel på den personen i så fall, säger Bogdan.

– Vi är inte förjusta i smällare. De är ju högljudda och kan orsaka hörselskador. Att slåss eller annat våld är inget vi kan stå för, säger Sellberg.

Heliumballonger är ett relativt ovanligt uttryckssätt inom elitfotbollen. Elitbandyns finaler har däremot länge föregåtts av att ett gäng uppklädda studenter skrinnar omkring med stora klasar av blå och gula heliumballonger, som släpps upp mot himlen. Inom skolfotbollen finns exempel på att ballonger använts så tidigt som 1938.[10] De intervjuade uppfattar dock inte idag ballonger som ett framgångsrikt uttryckssätt. Att slåss eller använda smällare ogillas däremot av dess potentiella skaderisk. I Sellbergs fall kan vi möjligen också se ett principiellt avståndstagande mot våld, eller åtminstone mot våld åsamkat av supportrar.

Bogdans uttalande mot våld är särskilt intressant, eftersom han problematiserar våldet utifrån vem i fotbollens maktpyramid som använder sig av det. En kort episod under Läroverksfejden valde han nämligen, i egenskap av coach, att använda våld. Vi låter Bogdan berätta med sina egna ord.

– Jag har spelat tillräckligt mycket fotboll för att se när någon försöker ta bollen eller är ute efter att skada någon. Precis framför bänken ser vi hur en motståndare kommer och kapar Ruben [Baron, NR:s tekniske back med förflutet i IF Brommapojkarna]. Jag vet inte vad som hände med mig. Det brann till. Jag sprang in på planen och knuffade honom lite. Det var svårt för mig att hålla igen. Jag ville visa framför lagkamraterna och killen att vad han gjorde var absolut inte okej. Det var korkat förstås. Hade aldrig någon tanke att det skulle bli slagsmål. Jag såg så tydligt att han försökte skada Ruben. Jag menar… det är ju på skoj, det är fortfarande bara en skolturnering, analyserar Bogdan.

Resultatet av intermezzot, som varade några minuter, blev att både coach Bogdan och spelaren i motståndarlaget fick rött kort. Medan den utvisade spelaren vandrade av planen ensam, fick Bogdan eskort av en vilande domare som för tillfället hämtade andan mellan matcherna.

– Domaren hade inte sett situationen. När han hörde min förklaring sa han bara att jag skulle gå och lugna ner mig ett tag. Eftersom det var en sådan speciell situation tror jag alla förstod. Annars hade jag väl inte fått coacha finalen, men nu var det ingen som sa något, funderar Bogdan.

Det finns en tydlig skillnad mellan olika personers straff, som inte beror vilka handlingar de faktiskt begått, utan snarare vilken position de råkar ha i fotbollens maktpyramid. Coacher som skolfotbollens knuffande Bogdan och elitfotbollens ögonpetande[11] José Mourinho behöver sällan oroa sig över nämnvärda straff. En hoppsparkande spelare som Eric Cantona kan i somliga fall straffas hårt.[12] För största chans att få ett strängt straff måste du dock vara supporter, som exemplifierats min tredje artikel. Som vi konstaterat i första artikelns genomgång av den globala fotbollshistoriens dödsfall kommer slagsmål mellan supportrar först på femte plats räknat i antal döda. De eventuella forskare som utöver nämnda exempel sätter sig för att vetenskapligt studera det oproportionerliga förhållandet mellan faktiska handlingar respektive straff kan räkna med ett stort material och tämligen öppet mål vad gäller slutsatser.

Ett äldre skolgängs dokumentation av fotbollsvåld

Under årens lopp har flera av skolfotbollens hejarklackar vandrat vidare ut i vuxenlivet med både grundutbildning för yrkeskarriären och grundmurat fotbollsintresse för fritiden. De äldsta såsom Norra Real stödde till stor del IFK Stockholm, Norra Latin stödde Mariebergs IK, medan både Östra Real och Södra Latin stödde Djurgårdens IF. Ute i landet fanns liknande exempel med Norrköpings HAL och IFK Norrköping, respektive Luleå HAL och IFK Luleå. I Göteborg 1971 bildade skolkamrater från Påvelundsskolan grunden till GAIS-klacken.[13] Skolkamrater från Upplands Väsby utgjorde på 1980-talet stommen till den mer våldsamma Firman Boys som gillar AIK.[14]

Det sistnämnda äldre skolgänget är i sammanhanget särskilt intressant, eftersom de på sin hemsida www.sverigescenen.com redovisar detaljerad dokumentation om alla större slagsmål runt svensk elitfotboll från 1990 fram till idag. I första hand handlar det om planerade slagsmål, så kallade ”box” enligt den interna jargongen. Våldsamma uppgörelser runt matcher i lägre serier ingår inte och en exakt definition av vad som kommer med i dokumentationen saknas. Ändå ger listorna ett ganska inkluderande intryck och här nämns även en ambition om att i framtiden försöka dokumentera våldet runt svensk elitfotboll längre tillbaka. Nationalekonomen Mikael Priks har i flera punktstudier jämfört denna dokumentation med rapporter från domare och rikspolisstyrelsen.

Sammanfattningsvis är resultatet att huliganer inte verkar vara opåverkbara vildar utan att de tar hänsyn till de personliga kostnader deras beteende orsakar. Mer specifikt så får specialinriktade polisinsatser och kameraövervakning huliganerna att bli mindre våldsamma. […] Huliganer är inte opåverkbara vildar. De verkar snarare vara eftertänksamma och påverkas både av inre känslor som frustration och av externa kostnader i form av samhällets insatser.[15]

Jag har delat upp dokumentationen om fotbollsvåld per år för att studera längre historiska trender. De svagheter som nämnts enligt ovan kan antas fördelas någorlunda jämnt över tid och påverkar knappast förhållandet mellan olika år. Fördelningen faller sig enligt nedan.


diagram-1

Diagram 1 Antal större slagsmål per år kring svensk elitfotboll


 

Sammantaget kan vi se hur antalet större slagsmål varierat kraftigt över tid med en lägsta notering på 4 från 1993 och en högsta notering på 27 från 2004. Naturligtvis måste vi tänka oss en mängd olika anledningar för olika individer att välja våld som uttryckssätt. Sådana individuella exempel mötte vi i ”Tre fördömda män”. Ovanstående tabell visar enbart helikopterperspektivet, hur antalet våldsincidenter varierat sett över alla publikgrupper i svensk elitfotboll.

Kurvan låter oss skönja tre perioder. Den första varar från 1990 till 1998 med en topp under 1995 när systemet med specialiserade supporterpoliser för ett tag rationaliserades bort. Under dessa år är snittet ungefär 10,2 slagsmål per år, vilket är den minst våldsamma perioden. Sedan händer något som markant ökar våldet. Den andra perioden varar från 1999 till 2009 när utrensade sub-grupper organiserar rekordmånga slagsmål. Under dessa år är snittet ungefär 21,1 slagsmål per år, vilket är den mest våldsamma perioden. Startpunkten för denna period sammanfaller med svensk elitfotbolls första kapitalstarka TV-avtal. Det är också nu det första idrottsaktiebolaget skapas. I svensk media börjar det gamla skoluttrycket ”kvartssamtal” användas nedlåtande om samtal mellan alienerade, oroliga supportrar och isolerade, oroliga klubbledningar. De ekonomiska skillnaderna mellan de europeiska toppklubbarna å ena sidan och deras svenska kollegor ökade dramatiskt – liksom mellan svenska elitklubbar å sin sida och inhemska breddklubbar. Som vi redan konstaterat på global nivå i ”The Hooligans’ Death List” skapar ökade ekonomiska skillnader mellan klubbar nästan alltid besvikelse och frustration bland supportrar – vilket i förlängningen tenderar att leda till ökat våld. Priks belägger ett snarlikt samband i en av sina svenska punktstudier.

Den tredje perioden påbörjades 2010 och varar tills vidare. Under dessa (i skrivande stund) tre åren har snittet sjunkit till ungefär 15,0 slagsmål per år, vilket utgör ett slags mellanläge. Perioden är något oklar, eftersom en våldsam framtid skulle kunna dra upp snittet tillbaka till tröstlösa rekordnivåer. Tills vidare kan vi dock betrakta den som en mellanperiod. Den påbörjas med att SFSU sätter igång sitt landsomfattande arbete över klubbgränserna. Organisationen tar helt avstånd från våld och driver, som tidigare nämnts, bland annat frågan om säkerhetsreglerad bengalbränning. Genom diskussioner över klubbgränserna formulerar klackarna en gemensam röst för alla som vill lyssna. SFSU påminner om en vuxen version av de gymnasister som besökte motståndarnas hejarklack i Läroverksfejden. Eftersom stadgarna förbjuder våld har inga av de mer våldsamma sub-grupperna hittills velat bli medlemmar. Möjligheten att vädra sina frustrationer i diskussioner och i förlängningen kanske även få gehör för somliga krav, tycks ändå markant sänka det generella antalet slagsmål. Från det våldsamma toppåret 2004 till det relativt skonsamma 2010, när SFSU höll sitt andra årsmöte, sjönk antalet slagsmål med ungefär 50%.

Avslutning

Den rektor som mer än någon annan propagerade för hejarklackar som en pedagogisk modell att skapa en skolgemenskap och inspirera eleverna till kommande stordåd var Norra Reals idrottstokige Carl Svedelius (1861-1951). Så snart jag nämner namnet studsar hans nutida kollega Maria Sellberg upp från vårt samtal och plockar ned ett svartvitt porträtt från väggen. Norra Real är en skola som är påtagligt stolt över sina elever och lärare. På Kungliga Biblioteket hittar jag ett ljudlöst filmklipp på Norra Reals spektakulära hejarklack från 1920-talet. En vuxen lärare leder ett energiskt pojkgäng i vilt viftande hejande. I utkanten av hejarklacken sitter en vuxen kollega och läser en bok för en liten parvel, båda till synes helt obekymrade om matchens utgång.[16] Den tydligaste skillnaden mellan den nutida Läroverksfejden jag besökte och det svartvita filmklippet är att då fanns vuxna lärare på plats, vare sig de var intresserade eller ej. Idag arrangeras evenemanget av gymnasisterna själva och närvarande vuxna saknas. Rektorerna beklagar att fotbollsturneringen lagts vid terminsslutet när många lärare är upptagna med provrättning och betygssättning. Bogdan menar att idrottsintresset i lärarkåren, bortsett från idrottslärarna, lämnar en del att önska.

En kille, vi kan kalla honom Caesar, kommer fram till mig på läktaren och säger att han absolut vill vara med i artikeln. Jag frågar om hur han vill beskriva sitt Norra Real och han beskriver det som en ”riktig pluggskola”, men betonar samtidigt att han själv inte är en del av den generella bilden.

– Jag ska satsa på mitt utseende. Vet du vem han modebloggaren Daniel Paris som slog igenom i Ung och Bortskämd på TV är? Som honom vill jag bli, säger Caesar.

Framför mig står en näst intill identisk kopia av bloggikonen och berättar med till synes uppriktig min hur han längtar till studenten som bara är några veckor bort, och hur han sedan vill gå i förebildens bloggspår. Caesar våndas dock över sitt specialarbete, där han gjort matematiska övningar med nyfikna barn som inte betett sig som förväntat. ”Skaffa aldrig barn!” är hans upprörda råd till mig innan han går. Snart är han dock tillbaka i hejarklacken med en stor påse inköpta hamburgare som han delar ut till sina många väninnor. Fotbollsturneringen pågår i över fyra timmar, utan vare sig kiosk eller servering på arenan. Trots arrangörernas hot om att ”Utgång = hemgång” har Caesar lyckats ta sig förbi både ordningsvakter och polis, samt återvänt med den hett eftertraktade födan. Sedan kommer han tillbaka och vill att jag ska intervjua hans flickvän också. Vi kan kalla henne Dina. Hon läser en forskningsinriktad linje som samordnas av Norra Real och Stockholms Universitet. Dina berättar om sina akademiska ambitioner som ännu inte fått ett exakt mål. Jag tänker att även om de fyra gymnasisterna Amir, Bogdan, Caesar och Dina har relativt olika personligheter och intressen, delar de stark drivkraft och framtidstro som alls inte är självklara. Trots sina olikheter samsas de idag för att stötta sina fotbollsspelande skolkamrater. Imorgon strävar de förhoppningsvis vidare mot sina individuella mål. Kanske är denna Gemeinshaft något unikt för skolfotbollen?[17] Hur mycket utrymme för diskussioner och tolerans lämnas av elitfotbollens vuxna hejarklackar? Jag undrar också om det finns ett gemensamt frö i Amirs frustration över polisens bemötande, Bogdans frustration över motspelarens kapning och Caesars råd till mig att aldrig skaffa barn. Kanske handlar alltsammans om vuxenvärldens krav, barnens behov av lek och det svåra förhandlandet mellan dessa båda viljor.

Den gamle rektorn Carl Svedelius var alls inte främmande för att hejarklackar kunde skandera både hånfulla ramsor och utfalla i våldsamma uttryckssätt. För att förebygga detta föreslog han att var fjärde eller var femte ramsa borde tillägnas motståndarlaget! Ramsorna tillägnade motståndarna behövde inte nödvändigtvis vara hyllande, utan gärna syrliga eller retsamma – men aldrig hånfulla. Syftet var att båda lagen skulle få känna publikens stöd, men också att uppmuntra en slags ömsesidig respekt mellan jämlikar. Svedelius pedagogiska hejarklackar var aktiva från 1920-talet till ungefär 1965. Jag frågar dagens rektorer Sellberg och Skog hur de tror att den pedagogiska hejarklacken skulle fungera idag. De blir tysta en lång stund.

– Jag tror att om man förklarar att det här var en känd tradition, om än bortglömd idag, så tror jag faktiskt att våra ungdomar som vi har här, skulle vara beredda att prova. Men…det skulle förstås aldrig gå att genomföra i den andra fotbollen, säger Fredrik Skog eftertänksamt.

*   *   *

”Lära för läktarlivet” tillägnas min coola mormor Cissy Ludvigsson (f 1929) – den förste i min släkt att ta aktiv del i läktarlivet, runt Västerås Läroverks fotbollslag under 1940-talet.

Copyright © Martin Alsiö 2013


[1]     De djupare intervjuerna med Maria Sellberg, Fredrik Skog och pseudonymen Bogdan genomfördes i juni 2012 och finns i inspelad version hos författaren. Intervjuerna med Amir, Ceasar och Dina återges med hjälp av anteckningar gjorda några få minuter efter samtalen.

[2]     Enligt Nordiskt Idrottslif 1908-08-19 uppträdde en amerikansk hejarklack i Malmö i samband med en friidrottstävling. Den tycks dock inte ha inspirerat till någon uppföljning. Signaturen YIP utlyste i Idrottsbladet 1911-10-27 en skrivartävling för bästa hejarramsor inför Olympiska Spelen. Även detta pionjärförsök tycks dock ha utmynnat i intet. Däremot visar de två exemplen att det fanns ett visst medialt intresse att uppmuntra hejarklackar vid den här tiden.

[3]     En målande beskrivning från Läroverksfejden skriven av en av gymnasisterna själva finns återgiven på engelska och med tillhörande foton på http://thecarro.wordpress.com/2012/04/29/laroverksfejden/

[4]     Samtliga gymnasister jag talat med är anonymiserade till namn, med hänsyn till deras unga ålder och eventuella framtida repressalier mot dem.

[5]     En lättbegriplig förklaring av ABC-metoden finns beskriven av studenten Simon Lundh i dennes specialarbete Svensk fotbollshuliganism (Örebro, 1999).

[6]     Anders Green, Fotboll och huliganism: utveckling, problem och åtgärdsarbete i England och Skandinavien (Stockholm, 2009), sid 1.

[7]     Anders Green, ”Hur viktig är fotbollen för fotbollshuliganismen? En Skandinavisk betraktelse” i Fotboll och huliganism i Skandinavien (Malmö, 2010), sid 101.

[8]     Tyvärr resonerar Green aldrig över risken med predestination som ett resultat av polisiära metodval. Däremot förs i Green (2009), sid 59, ett kort resonemang där han frågar sig om huliganism kan vara ärftligt. Sammantaget ges intrycket av att Green instämmer i polisens fördomar. Hit tycks också Björn Eriksson sälla sig med tanke dennes okritiska användning av Greens resultat i Mindre våld för pengarna (Stockholm, 2012).

[9]     Johan Höglund, En av grabbarna (Stockholm, 2005)

[10]    Martin Alsiö, Skolfotbollens historia: i form av elitsatsning, uppfostran och nöje inom skolturneringen om HKH Kronprinsens pokal 1914-1975 (D-uppsats, Linköping, 2004)

[11]    Dagens Nyheter 2012-07-10 och El País 2012-07-10

[12]    The Guardian 2004-10-31 och The Telegraph 2011-03-04 behandlar båda detaljerat den händelse som inträffade redan 1995.

[13]    Mats Jönsson och Håkan Lindberg (red), GAIS jubileumsbok 1894-1994: Makrillar, kval och gröna raketer (Göteborg, 1994), sid 250

[14]    Per-Olof Sännås, Black Army (Stockholm, 1998), sid 120. Sub-gruppen Firman Boys historia har även beskrivits ur ett inifrån-perspektiv av nämnde pseudonymen Johan Höglund. Idrottshistorikern Carl-Gustaf Scott har i sin ”Djurgårdens Fina Grabbar: Local Identities and the Cross-national Transfer of Spectator-related Football Violence” i Histoire sociale/Social History 2012: november analyserat gruppens rivaler och den spännande dialektik dem emellan som påverkar publikgruppernas självbild.

[15]    Mikael Priks, ”Huliganer” i Ekonomisk Debatt 2010:1

[16]    Filmklippet har titeln Veckorevy 1924-10-27

[17]    För en utförligare diskussion om hejarklackars förhållande till Ferdinand Tönnies berömda begreppspar se Martin Alsiö, Skolfotbollens historia: i form av elitsatsning, uppfostran och nöje inom skolturneringen om HKH Kronprinsens pokal 1914-1975 (D-uppsats, Linköping, 2004)

Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message