Idrottsfältets fyra poler

Print Friendly, PDF & Email
Joakim Åkesson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola

 



Martin D. Munk & Jakob B. Lind
Idrættens kulturelle pol: En analyse af idrætsfeltets autonomi belyst ved Pierre Bourdieus metode
126 sidor, hft.
København: Museum Tuscalanums Forlag 2004
ISBN 87-7289-916-6


Är idrotten självständig? Allt är relativt… Martin D. Munk och Jakob B. Linds bok Idrættens kulturelle polkan ses som en diskussion rörande i första hand det danska idrottsfältets relativa autonomi. Förutom att författarna diskuterar idrottens relativa autonomi kan man säga att de även skisserar idrottens fält i Danmark samt söker gå till botten med vad som är idrottens väsen. I denna recension ligger fokus på bokens teoretiska och begreppsmässiga innehåll. Recensionen avslutas med några reflektioner över innehållet samt hur den kan användas för att förstå det svenska idrottsfältet.

För att idrotten ska kunna vara autonom måste den först ha någonting att vara självständig ifrån och därefter omfatta någonting som ska vara självständigt ifrån det den ska vara självständigt ifrån. Även om författarna inte använder benämningen idrottens väsen använder jag här begreppet för att beskriva detta något som ska vara självständigt.

Författarna försöker på sätt och vis definiera idrottens väsen genom att identifiera vad det inte omfattas av. Det är svårt att sätta fingret på vad idrottens väsen är, men genom att stegvis dra gränserna för vad det inte är hamrar författarna likt skulptörer fram en förståelse för det hela.

Som teoretisk utgångspunkt har Munk och Lind tagit Pierre Bourdieus begreppsapparat. Författarna inleder med att konstatera existensen av ett autonomt idrottsfält i den mening Bourdieu avser. Därefter går de vidare och konstruerar fältet teoretiskt sett. En polariserad bild av fältet målas upp genom författarnas resonemang. Fyra poler placerades ut i fältet: den pedagogiska logikens pol, den ekonomiska logikens pol, den politiska logikens pol och idrottens kulturella pol (idrottslogikens pol).

Syftet och meningen med idrotten är det som kännetecknar polerna i fältet. Om syftet med idrotten är pedagogiskt, exempelvis demokratisk fostran genom idrotten, fungerar idrotten enligt en pedagogisk logik, det vill säga en idrottsextern logik. Är syftet med idrotten ekonomiskt, exempelvis genom att idrotten används i syfte att skapa ekonomisk vinst, fungerar idrotten enligt en ekonomisk logik – en idrottsextern logik. Skulle syftet med idrotten vara politiskt, om idrotten till exempel används i syfte att uppnå välfärdsmål, fungerar idrotten enligt en politisk logik – även detta en idrottsextern logik. Om syftet med idrotten däremot är idrotten, idrott för idrotts skull, fungerar idrotten enligt en idrottsmässig logik – en idrottsintern logik. Idrottens interna logik är förutsättningen för existensen av ett autonomt idrottsfält.

Mot denna bakgrund har författarna intervjuat nio betydelsefulla personer från Danmarks fyra största idrottsförbund. Utifrån respondenternas syn på meningen och syftet med idrotten placeras de därefter ut på idrottens fält. Var de hamnar beror på deras idrottsfilosofi, det vill säga hur nära eller hur långt ifrån de olika polerna på fältet de placerar sig.

Författarna identifierar också ett antal idealtypiska autonoma positioneringar på fältet. Tre av positioneringarna ligger var och en nära någon av de tre polerna som har anknytningar till externa logiker men innehar samtidigt en karaktäristik som ger uttryck för att huvudsyftet med idrotten strider mot den externa logiken. En fjärde positionering ligger nära idrottens kulturella pol. Nedan följer en redogörelse de fyra idealtypiska positioneringar författarna beskriver.

Idrott som rum för hela människan
Det som kännetecknar denna idealtypiska positionering är att den ligger nära den pedagogiska polen. Utvecklingen av en individuell potential är centralt. Men det som distanserar positioneringen från den externa pedagogiska logiken är att det inte är målet med utvecklingen som är det värderas högst utan utvecklingen i sig själv.

Idrott som särskilt socialt frirum
Kännetecknande för denna positionering är att den ligger nära den (välfärds)politiska polen. Att alla har det bra är av vikt. Det som dock distanserar denna positionering från den externa politiska logiken är att idrotten är en paus från samhället – en paus ifrån klasskampen och den ständiga strävan mot ett socialt bättre.

Idrott som rum för perfektionism
Denna idealtypiska positionering kännetecknas av att den ligger nära den ekonomiska polen. Individen ska belönas för sin färdighet. Men det som distanserar denna positionering från den externa ekonomiska logiken är att färdigheten är belöningen i sig själv – inte det idrottsexterna man kan belönas med till följd av sin färdighet. Strävan mot perfektionism är centralt.

Idrott som rum för självdefinierad existens
Denna idealtypiska positionering kännetecknas av att den ligger långt ifrån samtliga externa logiker och närmast idrottens kulturella pol. Här framträder idrotten i sin mest autonoma form. Idrottens syfte är här inte att fostra, främja folkhälsa eller ekonomiska intressen. Idrottens mening och syfte är idrotten självt. Meningen är skönheten i idrotten, glädjen i prestationen, utvecklingen i prestationen (inte genom prestationen). Prestationen är belöningen – belöningen uppnås inte genom prestationen. Idrotten är ett frirum, men den är inte ett frirum från någonting, den är en egen form av existens – oberoende av externa logiker. Här är idrotten en strävan mot excellens – inte för de externa vinster excellensen kan g, utan för excellensen i sig själv. Idrott vid idrottens kulturella pol är idrott i sin renaste form.

Författarna placerar alltså ut nio betydelsefulla personer på idrottens fält. Deras positioner på fältet förhåller sig på olika sätt till fältets poler och idealtypiska positioneringar:

Ur Idrættens kulturelle pol, Munk & Lind, 2004

 

Vi ska titta närmare på fyra av personerna ur figuren, vem de är och varför de placeras i de positioner som de placeras i.

Alfred Agergaard är regionchef för DGI i Midjylland . DGI står för Danska gymnastik- och idrottsföreningar. Väldigt förenklat uttryckt kan man säga att DGI företräder den breda idrotten i Danmark. Agergaard menar bland annat att idrotten är ett synnerliggen effektivt pedagogiskt redskap samt att den frivillighet som idrotten bygger på är en av de främsta förklaringarna till varför den är så effektiv. Därmed hamnar Agergaard nära den pedagogikiska polen men är samtidigt den som i störst utsträckning personifierar den idealtypiska positioneringen betecknad somIdrotten som rum för hela människan.

Poul Sloth är regionchef för DGI i Vendsyssel. Poul Sloth ligger närmast idrottens kulturella pol och är besitter därmed också den mest autonoma positionen på fältet av de nio personer undersökningen omfattar.

Hans Erik Petersen är regionchef för DIF i Fredriksborg. DIF står för Danmarks idrottsförbund. Förbundet omfattar även Danmarks olympiska kommitté. Väldigt förenklat uttryckt kan man säga att DIF företräder elitidrotten i Danmark. Petersen accepterar i stor utsträckning den ekonomiska logikens närvaro på idrottens fält och hamnar därför nära fältets ekonomiska pol.

Flemming Mortensen, slutligen, är chef för DAI. DAI står för Danska arbetaridrottsförbundet. Arbetaridrottsrörelsen växte sig aldrig så stark i Sverige som den gjorde i Danmark. I Sverige inordnas arbetaridrottsföreningarna i Riksidrottsförbundet medan de i Danmark har ett eget förbund som företräder dem. (För mer information om DAI: ). DAI står mycket nära DFIF, Danska företagsidrottsförbundet. I Sverige står DFIF:s motsvarighet att finna i Korpidrotten som även den inordnar sig i Riksidrottsförbundet. Mortensen menar att idrotten ger samhället mycket rent välfärdsmässigt men menar samtidigt att idrotten har ett värde i sig själv. Därmed placerar sig Mortensen nära fältets välfärdsideologiska (politiska) pol, samtidigt som han personifierar positioneringen Idrott som särskilt socialt frirum.

Idrottens relativa autonomi har diskuterats i Sverige sedan den moderna idrotten kom hit i slutet av 1800-talet. Under 1900-talet manövrerade Riksidrottsförbundet sig fram till en dominansposition på den svenska idrottens fält och framstår idag som idrottsrörelsens självklara företrädare. Idrottens fält som det ser ut i Sverige idag ter sig naturligt för många av de svenskar som betraktar det och det är nog få som reflekterar över att det inte alls var självklart att fältet skulle formas på det vis det gjorde. I Köpenhamnsregionen ligger huvudkvarteren till inte mindre än fyra nationella idrottsförbund. Idrottens fält har alltså kommit att anta en annorlunda form i Danmark. I stället för ett starkt nationellt förbund (och ett lite svagare i form av SOK, Sveriges Olympiska Kommitté) som företrädare för hela idrottsrörelsen, som i Sverige, finns det i Danmark två starka och två svagare förbund, alla legitima företrädare för olika delar av den danska idrotten. I syfte att perspektivera bilden av det svenska idrottsfältet kan det vara värt att ägna lite tid åt att läsa Martin D. Munk och Jakob B. Linds bok. Härigenom får läsaren nämligen framlagt för sig en bild över hur idrottens fält ser ut i Danmark – tillskillnad från hur det ser ut i Sverige.

Framställningen är synnerligen tankeväckande. Jag får nog påstå att boken fungerade som ett epistemologiskt brott för mig (ett brott mot det allmänna, naturliga sättet att tänka). Boken gav mig ett nytt perspektiv på idrotten. Men då menar jag inte ett nytt sätt att se på idrotten som ersätter mina tidigare sätt att se på den, utan ett nytt sätt att se på den som kompletterar de tidigare.

Munk och Lind använder sig också på ett skickligt och pedagogiskt sätt av Pierre Bourdieus teorier. De utgår från Bourdieus teoretiska ramverk – modifierar det i enlighet med den danska kontexten och sina egna övertygelser, sedan tillämpar de teorierna på ett insiktsfullt och kreativt sätt. Detta låter förvisso lovande men jag anser trots detta att studien har sina brister.

Den största bristen är att ju mer författarna försöker övertyga mig om existensen av idrotten som ett självständigt fält i den mening Bourdieu avsåg det, desto mer övertygad blir jag om att det inte existerar. Allt är som sagt relativt.


 


Submit your comment

Please enter your name

Your name is required

Please enter a valid email address

An email address is required

Please enter your message